Archive for 30 april, 2007

h1

Gombrowicz dagbok

måndag, 30 april 2007

Jag tror att vi alla känner igen typen: begåvade personer bittra över den egna bristen på framgång, fulla av ilska, snobberi och överlägsenhet utsöndrar de en syra som de sedan njutningsfullt häller ut över allt och alla, en syra som i slutändan även kommer att upplösa dem själva. Sådan framträder Witold Gombrowicz i sina dagböcker, skrivna mellan åren 1953 och 1969.

Något skaver i mig under läsningen. Det handlar inte första hand om avundsjukan och uppblåstheten; det finns i rikt mått även i andra berömda litterära journaler, som bröderna Goncourts. Men hos Gombrowicz saknas ett element som gör deras dagbok så lockande, nämligen intresset för andra människor. Hos bröderna Goncourt är mötena med andra en viktig del av det hela, och resulterar nästan ofelbart i finpenslade porträtt eller miniatyrer. När andra personer och deras öden dyker upp hos Gombrowicz, relaterar han dem ofelbart till …sig själv.

För Gombrowicz är en ärkeindividualist i för trånga, gula skor, för vilken det egna jaget ingalunda är ett fängelse utan en asyl undan en samtid han avskyr; inte för att han ej förstår den – det vanliga ödet -, utan tvärtom för att han förstår den alltför väl. Men det ger hans dagboken en kall kvalitet, som man fruktar, för den är så smittande i sin vältalighet.

Ändå läser jag vidare, halvt motvilligt. Det som gör att man förlåter honom all denna grälsjuka och övermod är givetvis hans skarpa intelligens och genomskådande klarsyn. Hans karaktäristik av Rabelais är också ett självporträtt:

”Han hade överhuvudtaget inga avsikter eftersom han skrev som ett barn [som] gör ifrån sig under en buske, för att lätta på trycket. Han slog mot det som gjorde honom rasande; han bekämpade det som stod i vägen för honom; han skrev för sin egen – och andras – njutning, han skrev vad som föll honom in.”

Annonser