h1

Gombrowicz dagbok

måndag, 30 april 2007

Jag tror att vi alla känner igen typen: begåvade personer bittra över den egna bristen på framgång, fulla av ilska, snobberi och överlägsenhet utsöndrar de en syra som de sedan njutningsfullt häller ut över allt och alla, en syra som i slutändan även kommer att upplösa dem själva. Sådan framträder Witold Gombrowicz i sina dagböcker, skrivna mellan åren 1953 och 1969.

Något skaver i mig under läsningen. Det handlar inte första hand om avundsjukan och uppblåstheten; det finns i rikt mått även i andra berömda litterära journaler, som bröderna Goncourts. Men hos Gombrowicz saknas ett element som gör deras dagbok så lockande, nämligen intresset för andra människor. Hos bröderna Goncourt är mötena med andra en viktig del av det hela, och resulterar nästan ofelbart i finpenslade porträtt eller miniatyrer. När andra personer och deras öden dyker upp hos Gombrowicz, relaterar han dem ofelbart till …sig själv.

För Gombrowicz är en ärkeindividualist i för trånga, gula skor, för vilken det egna jaget ingalunda är ett fängelse utan en asyl undan en samtid han avskyr; inte för att han ej förstår den – det vanliga ödet -, utan tvärtom för att han förstår den alltför väl. Men det ger hans dagboken en kall kvalitet, som man fruktar, för den är så smittande i sin vältalighet.

Ändå läser jag vidare, halvt motvilligt. Det som gör att man förlåter honom all denna grälsjuka och övermod är givetvis hans skarpa intelligens och genomskådande klarsyn. Hans karaktäristik av Rabelais är också ett självporträtt:

”Han hade överhuvudtaget inga avsikter eftersom han skrev som ett barn [som] gör ifrån sig under en buske, för att lätta på trycket. Han slog mot det som gjorde honom rasande; han bekämpade det som stod i vägen för honom; han skrev för sin egen – och andras – njutning, han skrev vad som föll honom in.”

Advertisements

12 kommentarer

  1. Jag har träffat några personer som påminner om Witold Gombrowicz (inom den akademiska världen och även inom politiken), personer med höga tankar om sig själva, tror att dom kan ”gå på vatten”. Tycker om att stå i rampljuset. Allt ljus på mig. Falköga när det gäller att se andra människors svagheter, ganska dålig insikt om sig själva. Det finns ett grekiskt drama som handlar om ynglingen som blev förälskad i sin egen spegelbild.

    Rustan Rydman


  2. Förväntade du att en bok som börjar ”Måndag: Jag Tisdag: Jag Onsdag: Jag Torsdag: Jag” skulle behandla andra människor än författaren själv?

    Som du så riktig påpekar blir varje ämne ett självporträtt, till och med nekrologen över Bruno Schulz:

    ”Tror ni inte att jag vet? Tänk så mycket taktfullare det vore i denna souvenir om ‘en avliden vän’ att inte tränga mig förbi honom och ställa mig själv i förgrunden. Lite anspråkslöshet, tack…! Jag skyndar mig att påpeka att jag känner till denna princip, både som umgänges- och moralregel. Men sade inte redan prins Xtrasvaganti att den som vet att fisk äter man inte med kniv, han får äta fisk med kniv? Så långt om det salongsfähiga. Men handlar det om de så att säga djupare moralskikten, då får jag säga – och det fullkomligt uppriktigt – att jag just av moraliska hänsyn inte kan skriva på något annat sätt, för om jag förteg dessa omständigheter skulle jag förvanska den situation som hade uppstått mellan oss – och den synden är oförlåtlig för en författare, hans paroll måste vara så nära verkligheten som det bara går.” (s. 653, Delfinserien)

    Gombrowicz är det mest betydelsefulla inslaget i Gombrowicz’ verklighet. Och jag skulle vilja påstå att det inte endast är hans vältalighet som gör att vi läser vidare, utan också på grund av befrielsen i att för en gångs skull läsa en individualists åsikter, en fri andes världsuppfattning, oavhängig salongens förtryck.


  3. Av olika anledningar har jag intresserat mig för den typen av personlighet som Gombrowicz har. En tid smygintervjuade jag människor som jag upplevde vara bittra, sarkastiska och i princip blinda för sina medmänniskor. Sådana människor berättar gärna och jag fick höra gripande historier. Först tänkte jag att de hade goda skäl till sin bitterhet men sedan insåg jag att förmodligen alla har sådana skäl.

    Själv är jag arrogant och det bor nog en liten Gombrowicz i mig.


  4. Låter som alldeles utmärkta motiv för skrivande. I alla fall om man vill argumentera för något och uppskatta skrivandet.


  5. Slutade personligen att skriva dagbok för att det blev för mycket navelskådande. Ligger det inte i förfarandet? Utöver det är jag väldigt förtjust i dessa Übermenschen som inte kan låta bli att pilla sig själva i naveln, och som ser världen misantropiskt. Celine är där min favorit. Ernst Jünger är en annan som lockar. Läste en dunkel novell av G om en flicka som satt på en mur och såg en luffare. Vill minnas att han börjar kasta sten på henne. Minns tyvärr inte namnet på novellen, men rekommenderas, även om jag inte riktigt förstod den.


  6. Håller nog inte riktigt med dig om Jünger. Även han är en extrem individualist, men hans uppdrivna förmåga till observation gör att hans dagbok snarare fylls av den levande omvärld som så många gånger saknas i Gombrowicz något klaustrofobiska universa. Båda är dock synnerligen läsvärda i sin intelligens och flödande tankemässiga rikedom.


  7. Det beror nog på att Jünger knarkade så förbannat mycket. Han började med alkohol, sen eter och efter LSDns intåg på 50-talet experimenterade han med det med.

    Jag har inte läst Js dagbok utan endast några texter. Några har jag försökt översätta, vilket inte var lätt. Kolla gärna in försöken på min blogg. Vill inte heller jämföra Gs och Js dagböcker då jag inte har läst någondera. Hos G kom jag till Jag, jag jag, som F påpekar ovan. Dock måste jag säga att det jag har läst av J, så är det en värld som är väldigt jüngersk han beskriver. Världen illustrerar hans inre, med alla hans önskningar och ideal och kval, mer än den faktiska omgivande världen.


  8. För den intresserade tar sig Ernst Junger an nihilismen i dess olika variationer i en koncis, skarpsynt och tankeväckande essä med namnet ”Bortom Linjen” – om jag inte minns fel. I Jungers eget fall tror jag hans ”extrema individualism” är just anledningen till att han ibland ses i ljuset av dessa svarta solar. (Och inte drogerna…)


  9. Johan: Jag menade främst inte att Jüngers knarkande gjorde honom extremt individualistisk. Det var han nog sen liten. Snarare var det hans sätt att skriva, bildspråk, metaforer etc. som jag tror, delvis, är droginspirerade. Hittade textutdrag av texten du refererade till och ska läsa igenom den senare. För den som är intresserade: http://excerpter.blogspot.com/2005/12/ernst-jnger-ver-linjen.html


  10. ”Över linjen” (trans) hette den alltså och ”Bortom linjen” (meta) var nog Heideggers svar när jag tänker efter.

    Ett intressant ämne är en eventuell nihilism i modernistiska grepp överhuvudtaget. Uppbrytandet, förstörandet sågs som bekant som en del av det stora ”skapandet” och den tanken är ju fortfarande gängse bland många av dagens författare även om deras förebilder ofta var radikalare inom politiken.

    Men en viss politisk radikalitet kan man dock i en generalisering skönja – vilken ofta manifesteras i revolutionärens syn på skapandet: uppbrytande, uppluckring, förstörelse… i motsats till kompromissen, reformen, det sunda förnuftet. Dessa människor försöker emellertid på något märkligt vis alltid positionera sig i nihilismens motsatta läger. Men ett – generellt och ofta parodoxalt (alla/allting ses som fångar vilka måste befrias) – förakt mot det givna och gemena finns nog där precis som hos exempelvis Nietzsche (som du nämnde).

    För att ytterligare spåra ur kan vi tänka på George Batailles bok ”Den fördömda delen” som på ett intresseväckande vis tar upp offrandet, excessen och förstörandet genom historien. Och om vi tänker på offrandet åt en högre makt (eller agenda), och förstörelsen som ett slags uppvisning märker vi denna slags nihilism (om vi vill kalla den så) vara allestädes närvarande. Tänk Hollywoods ostentativa förstörelse (och inte minst förbrukelse) av enorma rikedomar; excesser eller om ni vill: vänsterextremister på antikapitalistiska förstörelsetåg. Kanske även hos Gombrowicz som vill smula sönder allt för att själv skjuta upp som en fyrbåk i mörkret?

    PS. Nej, jag ber om ursäkt. Jag jobbar på kontor och borde ägna mig åt annat…


  11. Angående Gombrowicz; av olika skäl, som man i denna bloggera bör fundera över, har Dagböckerna kommit att framstå som hans monumentalverk.
    Det är som om herr Englund främst skulle komma att bedömmas utifrån vad som publiceras här… nog för att det är läsvärt, men den verkliga insatsen är ju de breda historiska böckerna Låt mig rekommendera romanerna TransAtlantyk och Pornografi (på sv.”Förförelsen”). Och pjäserna; Yvonne och Operett. Här fram-ställer G. konstnärligt det som jag upplever är hans upptäckt och vånda: hur vi i kampen för att erövra ett autentiskt jag ständigt kommer till korta eftersom vi oavbrutet ”invaderas” av andra. Vi skapar alltså evinnerligen varandra och det finns inga tillflykter. Bara att i insikt om detta handskas varsamt och försynt med medmänniskorna


  12. Just do it: ,



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: