Archive for maj, 2007

h1

Inför gamla fotografier

torsdag, 31 maj 2007

När människor tillfrågas om vad de skulle rädda ur sitt hem vid en brand, är det högst prioriterade ofta samlingen med fotografier. Minnet alltså. Men vad i detta minne är det man vill bevara?

Jag har själv gått genom en del äldre fotografier och gjort ett par iakttagelser. För det första att naturscenerier – solnedgångar, blommor och annat – som jag själv uppenbarligen upplevt som skakande vackert, så här i efterhand framstår som extremt intetsägande. Troligtvis för att upplevelsen som sådan är tidlös; en ny, likadan solnedgång kan visa sig redan i kväll. För det andra att det sällan är det avsedda motivet som nu tilldrar sig min uppmärksamhet, och gör fotot intressant.

excerpt1.jpg

excerpt3.jpg excerpt6.jpg

Ofta är det istället vad som skymtar i bakgrunden. För där finns det jag verkligen glömt: bilderna jag satte upp på korridorens köksskåp, plastlådorna där jag samlade mina excerpter, bokhyllan vi hade när jag var barn samt de böcker som stod i den, och så vidare.

Få saker är så fåfänga i mina ögon som försök att skapa minnen åt framtiden. (Som nu senast i Historiska Museets projekt ”Framtidsminnen”. Och som senast, det här, skäligen misslyckade amerikanska försöket.) Trots att det – precis som är fallet med gamla fotografier – är omöjligt att förutse vad det är som vi kommer att finna intressant eller viktigt om 10 år eller 110. All erfarenhet pekar istället på att det vi vill minnas i nuet sällan är detsamma som det vi kommer att minnas, sen.

Annonser
h1

Textmaskinen gnisslar

måndag, 28 maj 2007

Aldrig har jag kastat så mycket som nu. Text vill säga.

Att man måste kassera en stor del av det man skrivit är en del av författandet. Jag har hört talas om att det finns de som skriver allt färdigt i ett svep, och jag spetsar öronen: finns såna djur? Jag vet att det finns de som låter trycka allt de skriver, och jag skakar på huvudet: dålig idé. Det är väl lektion 2B i författarskolan: döda dina älsklingar, krossa dem med DELETE, släng de stympade resterna i papperskorgen, återvinn bokstävlarna, glöm glöm glöm. Varje torsdag sitter jag och sammanträder bredvid Torgny Lindgren, och han har sagt att ”kritieriet på en god författare är att hans självkritik är större än hans skrivlusta”.

Självkritisk har jag alltid varit. Det är dock något nytt som tillkommit.

Många aktiviteter kräver att man glömmer vad man gör medan man gör det: musicerande, sport, samlag, etc. Den sekund man börjar överväga vad man egentligen håller på med inleds fumlandet.

Vad är skillnaden på bristande självkritik och en välgörande omedvetenhet? Jag tolkar det skedda som att jag drabbats av en förhöjd grad av medvetenhet, att jag första gången börjat se på det jag gör som ett ”författarskap”. Vilket känns konstigt, för jag har alltid tyckt att det varit ett knökigt och småfånigt utifrånord, som ”kreativitet”, – brukat bara av folk som inte har det. Eller är det.

Det känns som ett slags miniatyriserat syndfall. Frågan är nämligen om den där omedvetenheten är ett tillstånd som, väl avslöjat, väl lämnat, är omöjligt att återvända till? Det får tiden utvisa. Med visst avund kan jag bara citera en annan akademiledamot, Pär Lagerkvist: ”Jag lägger mig inte i mitt eget författarskap”.

h1

Chamfort om spel

torsdag, 24 maj 2007

Efter att nyligen hackat mig genom snår av pliktläsning kan jag denna morgon fortsätta att läsa Chamforts desillusionerade maximer. (Som alltså finns i en fin översättning av Arne Helldén.) Kan inte låta bli att citera två:

chamfort.jpg

Människornas idéer är som kortspel och andra spel. Idéer som jag tidigare sett som farliga och alltför djärva har senare blivit allmän egendom och nästan triviala och kommit att omfattas av människor som inte är värdiga dem. Några av dessa idéer som vi kallar djärva ska komma att betraktas som banala och obetydliga av våra efterkommande.

och

De som i allt tar hänsyn till den allmänna opinionen liknar de skådespelare som spelar dåligt för att få applåder, när publikens smak är dålig. Några skulle kunna spela bra, om publikens smak var god. En hederlig människa spelar sin roll så gott hon kan, utan att snegla åt galleriet.

h1

Att resa i tiden

måndag, 21 maj 2007

Jag har ett intresse för filmer om tidsresor som är snudd på yrkesmässigt, och ”Déjà vu” från 2006 (regisserad av Tony Scott) saknar inte poänger. Åtminstone till en början. Det stora problemet med alla historier om hur man reser i tiden är hur de hanterar de paradoxer som ofelbart uppstår. (T.ex: vad händer om resenären gör något som i framtiden leder till att resan blir omöjlig. Bara tanken att ändra det förgångna är dessutom i sig en paradox, för det förgångna är ju… förgånget.) De mest underhållande undviker inte paradoxerna, utan bygger på dem, som den klassiska ”Tillbaka till framtiden”.

dejavu1.jpg

I ”Déjà vu” är det möjligt att betrakta det nära förflutna i extrem detalj, och även att manipulera detta förgångna till en viss grad. Och en polis gör det, i syfte att bland annat hindra att hans kollega och en okänd kvinna mördas. Dock bara för att finna att det är JUST hans försök att interagera med det förgångna som leder till att de båda mister sina liv. (Behovet av ett lyckligt slut gör dock pannkaka av allt, huvudpersonen både dör och klarar sig, och logiken gör sin vanliga glada kollaps.)

Relativitetsteorin tillåter tidsresor. I teorin. Hur man gör det rent praktiskt är dock en annan femma. (En möjlighet sägs vara att nyttja så kallade maskhål i rymdtidväven. Fråga mig inte om detaljer.) Det finns dock ett argument mot tidsresor – kläckt av Stephen Hawking – som jag finner svårt att ta sig förbi. Nämligen att vore sådana resor möjliga skulle vi nu vara översvämmade av turister från framtiden. För i en sådan värld, där det är möjligt att färdas i tiden, skulle vi givetvis leva i någon annans sedan länge förflutna.

Vilket vi alltså kanske gör. Om det inte vore för det faktum, att denna någon annan inte är här i hawaiiskjorta och med kamera på magen och glor på oss.

Det finns två lösningar på detta. I Isaac Asimovs ”Tidens död” är resor i det förflutna strängt reglerade av en kvasitotalitär organisation, där grundregeln är att resenärerna aldrig får ge sig till känna. Den andra möjligheten bygger på en variant av Fermis paradox – att högteknologisk civilisation är ett självförstörande tillstånd -, och att det inte FINNS någon framtid ur vilken folk skulle kunna resa till oss.

h1

Uraktlåtenhetssynder

fredag, 18 maj 2007

Det var bara mahognybordet som saknades. Den yta där våra ansikten kunnat reflekteras var istället täckt av en vit duk: vi satt på en argentinsk resturang på en av tvärgatorna till Puerta del Sol. På madridvis lät kyparen flaskan med giftgul Orujo stå kvar på bordet, och givetvis hjälpte det till att smörja samtalet, för vi var fyra män som alla nyligen fyllt jämt. Mycket snart var det också någon som gjorde ett försök att citera de där berömda slutraderna i Joseph Conrads ”Youth”:

”…our weary eyes looking still, looking always, looking anxiously for something out of life, that while it is expected is already gone – has passed unseen, in a sigh, in a flash – together with the youth, with the strength, with the romance of illusions.”

Det gick inte så bra, i så mening att ingen fick citatet ens i närheten rätt (det ser jag nu); vet inte om det var minnet eller alkoholen som spelade ett spratt. Dock satte det tonen för ett rätt melankoliskt men intressant samtal. Någon möjlighet att jämföra oss med varandra fanns inte – lyckligtvis. Därtill är våra liv och sysslor för olika. Den enda jämförelse som var möjlig var graden av bitterhet, eller snarare avsaknaden av den. Precis som männen i Conrads novell dröjde vi i vårt samtal ofta i det förflutna, men med förvånansvärt lite ånger – givet allt som skett.

orujo_copa.jpg

K var bestämd med att man aldrig ska ångra det man gjort, utan bara det man inte gjort: böckerna man inte skrev, flickorna man ej vågade kyssa, erbjudandena man aldrig tog, passningarna man missade. T och H höll med. Jag önskar innerligt att det var sant. Frågan är dessutom huruvida ”ånger” egentligen är rätt ord för ens relation till det ej inträffade. Det blir mer av retrospektiva framtidsfantasier: vi kan ana en annan upplaga av oss själva som med skeptisk min skuggar oss i något parallellt men ouppnåeligt universum. Men visst, det finns ju något kallat uraktlåtenhetssynder.

Kvällen avslutades på en skum liten bar nåt kvarter bort – ett hål i väggen bara. Epitetet skum gäller både belysningen och gästerna: tidigare var det mest ett tillhåll för prostituerade och kriminella, men nu hade – som vanligt tillade T – teaterfolk börjat ta över, uppenbarligen i hopp om att en smula av den här auran av farlighet skulle gnidas av på dem själva. Doften av marijuana slog emot redan i dörren. H citerade ett telegram som Chesterton en gång skickade till sin fru: ”I am in Norwich. Why?”

h1

Om opportunism

söndag, 13 maj 2007

Termen är ursprungligen fransk, och från 1870-talet, då den användes på politiker som den legendariske Leon Gambetta, vilken vann uppmärksamhet, indignation och stora framgångar med sina lappkast. En definiton på ordet är ”en klandervärd anpasslighet (principlöshet) efter för tillfället rådande omständigheter och maktförhållanden”.

Det finns även andra betydelser. Igår kväll tittade jag klart på David Attenboroughs ”Däggdjurens liv” och där tillägnas avsnitt sex helt åt opportunister. Inom zoologin betecknar termen djur som inte har någon bestämd diet utan äter strängt taget vadsomhelst som råkar finnas för handen. (Björnar är typiska opportunister. De kan sätta i sig bär, myror, fisk, rådjur, sopor, ilandflutna valkadaver – rubbet.) Ur en evolutionär synpunkt är det en stor fördel. Motsatsen kan också vara förödande: fråga jättepandan.

Vissa mediafenomen är ett slags blandning av de två. Att se rubrikerna efter gårdagens melodischlagerfestival påminner mig om den där Monty Python-sketchen där folk tävlade i att bli uppätna av jättelika reptiler, och ”where todays champion is tomorrow’s crocodile-shit”. Först kommer det kolossala hajpen, och sedan, när det visar sig att alla de inbillade framgångarna av någon outgrundlig anledning vägrar infria sig, kommer den bottenlösa vreden. Båda skoven gör utmärkt spaltfyllnad. Och ofta finns någon vagt krypto-nationalistisk tankefigur i botten. (Minns fotbolls-VM.)

Sedan existerar en fjärde betydelse. Den har jag hittills mest sett diskuterad av östeuropeiska författare, och då tänker jag på en till självbedrägeri gränsande benägenhet att alltid tolka olika skeenden till det bästa. Detta är nog den opportunism jag personligen är mest fallen för. Månne handlar det ibland om en vilja att alltid söka en väg framåt, även ur de mest brydsamma situationer (vilket är bra), månne om en ovilja att svälja obehagliga fakta (vilket är raka motsatsen). Skall försöka bli bättre på att skilja på de två.

h1

Schopenhauer räddar

torsdag, 10 maj 2007

Kanske är det jag skrev den 8 maj alltför pessimistiskt? Det hela är i alla fall kommet av att jag snubblat över ett antal äldre almanackor, från tidigt 80-tal, och jag med en frustration gränsande till förtvivlan kunde konstatera att mycket av det jag noterat där, nu gått ur mitt minne; eller bara återstod som vaga, svårgripbara bilder.

schopenhauer.jpg

Räddning ur denna svartsyn står dock att vinnas på ett oväntat håll: hos den annars så svartsynte Schopenhauer. Någonstans skriver han om resande, att trots att de starka intrycken flödar så finns ingen tid att smälta det hela, varför få spår av det upplevda blir kvar i medvetandet. Men detta gäller också mycket läsande, påpekar Schopenhauer: ofta nog finns knappt en tusendel kvar.

Men Schopenhauer erbjuder alltså en elegant räddning undan den pessismism denna observation skulle kunna föda. Intryck som dessa kan verka förspillda, menar han, men de har istället fungerat som näring för anden.