h1

Om opportunism

söndag, 13 maj 2007

Termen är ursprungligen fransk, och från 1870-talet, då den användes på politiker som den legendariske Leon Gambetta, vilken vann uppmärksamhet, indignation och stora framgångar med sina lappkast. En definiton på ordet är ”en klandervärd anpasslighet (principlöshet) efter för tillfället rådande omständigheter och maktförhållanden”.

Det finns även andra betydelser. Igår kväll tittade jag klart på David Attenboroughs ”Däggdjurens liv” och där tillägnas avsnitt sex helt åt opportunister. Inom zoologin betecknar termen djur som inte har någon bestämd diet utan äter strängt taget vadsomhelst som råkar finnas för handen. (Björnar är typiska opportunister. De kan sätta i sig bär, myror, fisk, rådjur, sopor, ilandflutna valkadaver – rubbet.) Ur en evolutionär synpunkt är det en stor fördel. Motsatsen kan också vara förödande: fråga jättepandan.

Vissa mediafenomen är ett slags blandning av de två. Att se rubrikerna efter gårdagens melodischlagerfestival påminner mig om den där Monty Python-sketchen där folk tävlade i att bli uppätna av jättelika reptiler, och ”where todays champion is tomorrow’s crocodile-shit”. Först kommer det kolossala hajpen, och sedan, när det visar sig att alla de inbillade framgångarna av någon outgrundlig anledning vägrar infria sig, kommer den bottenlösa vreden. Båda skoven gör utmärkt spaltfyllnad. Och ofta finns någon vagt krypto-nationalistisk tankefigur i botten. (Minns fotbolls-VM.)

Sedan existerar en fjärde betydelse. Den har jag hittills mest sett diskuterad av östeuropeiska författare, och då tänker jag på en till självbedrägeri gränsande benägenhet att alltid tolka olika skeenden till det bästa. Detta är nog den opportunism jag personligen är mest fallen för. Månne handlar det ibland om en vilja att alltid söka en väg framåt, även ur de mest brydsamma situationer (vilket är bra), månne om en ovilja att svälja obehagliga fakta (vilket är raka motsatsen). Skall försöka bli bättre på att skilja på de två.

7 kommentarer

  1. Hej Peter! Jag ska sluta besvära dig med mina töntiga kommentarer, men jag skrev en grej på min blogg idag som jag tror har lite anknytning till vad du har diskuterat här den senaste veckan. Jag skrev så här:

    Jag sitter och lyssnar igenom min mp3-samling och funderar igenom mitt liv. Hur jag steg för steg ska kunna bli en bättre människa. Större, starkare, smartare, trevligare. Det är en lång process, den kommer att pågå fram till min död, men jag är taggad inför uppgiften.

    Jag är av någon anledning väldigt nöjd med texten. Hoppas du gillar den också. Anyway, tack för din grymma blogg och dina inspirerande essäsamlingar.


  2. jag hoppas att jag kan få lägga en kommentar här hos dig peter till Ivar Rönnbäck som besökt mig. Jag vet inte om han kommer åter till mina sidor. Blir du arg på mig för det får du skälla på mig. mvh sofia

    Ivar tack så hemskt mycket för din vänliga kommentar. För dom ordens skull ger jag dig ett hjärta i min speciell garden. mvh sofia


  3. Betydelse nr 2 har jag inte sett förut, men den verkar bra lik ”allätare”. Vad är skillnaden? (Not, med tanke på att alla djur inte är allätare så borde det finnas någon evolutionär nackdel med det.)

    Betydelse nr 4 skulle jag nog kalla ”optimism”..?

    Ordet har förresten en (för ism-ord) ovanligt rolig etymologi, ytterst från latinets ”ob portum veniens”, ”närma sig en hamn,” dvs. ha vinden i ryggen. Inte helt olikt kappvändaren, fast det kanske är en slump.


  4. Ja, varför är inte alla djur allätare – eller oppurtunister?

    Kanske för att vi då skulle äta upp allt som kom i vår väg – och alla varelser skulle ses som konkurrenter om födan.

    Eller allätare kan ju inte björnen vara. Det finns sådant som måste vara giftigt för den liksom för människan, tex lömsk flugsvamp. (Jag vet inte om den är giftig för björnar – men vet inget däggdjur som äter lömsk flugsvamp).

    Människan är i det närmaste också en oppurtunist, vad gäller födan – och när hon svälter eller är på annat sätt fråntagen möjlighet att äta gott och näringsrikt blir soporna det trista alternativet.

    Vad händer det matkonservativa pandan när bambuknopparna är slut – känner den ingen hunger alls då?


  5. …eller hunger känner den ju – men jag menar – blir den inte sugen på att prova något annat?
    Uppenbarligen inte – eftersom den håller på att dö ut – på grund av nedhuggning av bambu (och människans framfart – pandor är väl rätt skygga – gillar inte sällskap av vare sig människor eller andra pandor, har min dotter berättat).


  6. Anledningen till att alla djur inte är allätare är förmodligen (jag är inte zoolog) att opportunism har en kostnad. Genom att specialisera sig på en typ av föda kan ämnesomsättningen också specialiseras och en maximal mängd energi utvinnas ur en given mängd mat. En allätare har, evolutionärt, avsagt sig möjligheten till denna specialisering till förmån för en mer varierad kost.

    Vem som vinner beror på hur stabil biotopen är. Föränderliga miljöer gynnar opportunisten, stabilitet gynnar specialisten.


  7. Jag tänkte också på det där med melodifestivaldeltagare och fenomenet före-efter. Sedan funderade jag på hur jag kan veta vad dessa deltagare tänker – annat än vad kvällstidningarna skriker ut på sina löpsedlar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: