Archive for 18 maj, 2007

h1

Uraktlåtenhetssynder

fredag, 18 maj 2007

Det var bara mahognybordet som saknades. Den yta där våra ansikten kunnat reflekteras var istället täckt av en vit duk: vi satt på en argentinsk resturang på en av tvärgatorna till Puerta del Sol. På madridvis lät kyparen flaskan med giftgul Orujo stå kvar på bordet, och givetvis hjälpte det till att smörja samtalet, för vi var fyra män som alla nyligen fyllt jämt. Mycket snart var det också någon som gjorde ett försök att citera de där berömda slutraderna i Joseph Conrads ”Youth”:

”…our weary eyes looking still, looking always, looking anxiously for something out of life, that while it is expected is already gone – has passed unseen, in a sigh, in a flash – together with the youth, with the strength, with the romance of illusions.”

Det gick inte så bra, i så mening att ingen fick citatet ens i närheten rätt (det ser jag nu); vet inte om det var minnet eller alkoholen som spelade ett spratt. Dock satte det tonen för ett rätt melankoliskt men intressant samtal. Någon möjlighet att jämföra oss med varandra fanns inte – lyckligtvis. Därtill är våra liv och sysslor för olika. Den enda jämförelse som var möjlig var graden av bitterhet, eller snarare avsaknaden av den. Precis som männen i Conrads novell dröjde vi i vårt samtal ofta i det förflutna, men med förvånansvärt lite ånger – givet allt som skett.

orujo_copa.jpg

K var bestämd med att man aldrig ska ångra det man gjort, utan bara det man inte gjort: böckerna man inte skrev, flickorna man ej vågade kyssa, erbjudandena man aldrig tog, passningarna man missade. T och H höll med. Jag önskar innerligt att det var sant. Frågan är dessutom huruvida ”ånger” egentligen är rätt ord för ens relation till det ej inträffade. Det blir mer av retrospektiva framtidsfantasier: vi kan ana en annan upplaga av oss själva som med skeptisk min skuggar oss i något parallellt men ouppnåeligt universum. Men visst, det finns ju något kallat uraktlåtenhetssynder.

Kvällen avslutades på en skum liten bar nåt kvarter bort – ett hål i väggen bara. Epitetet skum gäller både belysningen och gästerna: tidigare var det mest ett tillhåll för prostituerade och kriminella, men nu hade – som vanligt tillade T – teaterfolk börjat ta över, uppenbarligen i hopp om att en smula av den här auran av farlighet skulle gnidas av på dem själva. Doften av marijuana slog emot redan i dörren. H citerade ett telegram som Chesterton en gång skickade till sin fru: ”I am in Norwich. Why?”