h1

Textmaskinen gnisslar

måndag, 28 maj 2007

Aldrig har jag kastat så mycket som nu. Text vill säga.

Att man måste kassera en stor del av det man skrivit är en del av författandet. Jag har hört talas om att det finns de som skriver allt färdigt i ett svep, och jag spetsar öronen: finns såna djur? Jag vet att det finns de som låter trycka allt de skriver, och jag skakar på huvudet: dålig idé. Det är väl lektion 2B i författarskolan: döda dina älsklingar, krossa dem med DELETE, släng de stympade resterna i papperskorgen, återvinn bokstävlarna, glöm glöm glöm. Varje torsdag sitter jag och sammanträder bredvid Torgny Lindgren, och han har sagt att ”kritieriet på en god författare är att hans självkritik är större än hans skrivlusta”.

Självkritisk har jag alltid varit. Det är dock något nytt som tillkommit.

Många aktiviteter kräver att man glömmer vad man gör medan man gör det: musicerande, sport, samlag, etc. Den sekund man börjar överväga vad man egentligen håller på med inleds fumlandet.

Vad är skillnaden på bristande självkritik och en välgörande omedvetenhet? Jag tolkar det skedda som att jag drabbats av en förhöjd grad av medvetenhet, att jag första gången börjat se på det jag gör som ett ”författarskap”. Vilket känns konstigt, för jag har alltid tyckt att det varit ett knökigt och småfånigt utifrånord, som ”kreativitet”, – brukat bara av folk som inte har det. Eller är det.

Det känns som ett slags miniatyriserat syndfall. Frågan är nämligen om den där omedvetenheten är ett tillstånd som, väl avslöjat, väl lämnat, är omöjligt att återvända till? Det får tiden utvisa. Med visst avund kan jag bara citera en annan akademiledamot, Pär Lagerkvist: ”Jag lägger mig inte i mitt eget författarskap”.

17 kommentarer

  1. Det är ju skillnad på att inte riktigt kunna formulera det man håller på med (att bedöma vilka meningar eller ord som funkar och vilka som inte gör det, vilken tilltro man kan tillskriva vilka uppgifter, och så vidare) och att vara omedveten om det hela. Den enda sortens skrivande där faktisk omedvetenhet kan fungera är kanske diktande (ägnar mig inte åt det själv).

    Att inte lägga sig i sitt eget författarskap var en fin regel; går det tillräckligt bra så kanske man kan bli föremål för framtida avhandlingar av folk som har ett helhetsperspektiv på ens arbete. Men det är en helt annan sak än att komma överens med sig själv hur man vill ha sina texter.


  2. Ska verkligen självkritiken vara större än skrivlusten?

    Hämmar man sig inte då?

    Ska man inte först ha stor lust – och sedan slakta?

    Och dessutom – vad jag förstår kan man ju inte finslipa i oändlighet – då skulle ju aldrig någon bok bli färdig.

    Då hade vi behövt står bakom de självkritiska författarna och stjäla till oss stunder med ofärdiga manuskript varje gång läshungern satte in.
    För i boklådor och på bibliotek skulle hyllorna gapa tomma…


  3. Torgny Lindgren, Torgny Lindgren. Kan man tänka sig en mindre tillåtande lutheran? Vore han aningen mer självkritisk skulle han kanske kunna ifrågasätta sitt eget uttalande om vad som konstituerar den gode författaren…

    Själv är jag mycket förtjust i de författarskap som snarare än rensar ut sina tvivel och dåliga sidor problematiserar dem och därigenom skriver fram en prosa som är mindre upptagen av vad som är ”bra”. Inledningen av Solstads T Singer hör till den kategorin. Vissa stycken ur Bernhards böcker. Lispector likaså.

    Den samtida lyriken, med alla sina felsägningar och utifrån kommande störningar verkar ha mycket att lära den samtida prosan.

    Dessutom, och inte att glömma: Philip K Dick. Så långt från Lindgrens självkritiska hållning man kan komma. Resulterade i: Oläsliga och klichéfyllda böcker; men också i Mannen i det höga slottet, med mera…

    Tag och skriv, heter det väl. Inte tag och stryk.


  4. För självkritisk ska man väl inte vara. Människor har ju så olika smak när det gäller böcker.

    Jag kommer att tänka på en kompis som lånade boken ”Män är från Mars, kvinnor från Venus” av John Gray. Hon kom till mig och sa att det var den sämsta bok hon någonsin läst. Hon tyckte inte att något stämde alls. Hon var så otroligt störd på boken. Själv tänkte jag inte alls på samma sätt om boken, trots att jag inte slukar allt som står där.

    Såg på ”Bullshit” på TV6. Där sågade de John Gray ner till fotknölarna. Han tjänar pengar på att utnyttja folk, menade de.

    Då slår tanken mig: att skriva vad som helst i påhittade böcker kanske är mer accepterat än vad som står där än böcker som är grundade på fakta?

    Tänker på ”Carolus Rex” som Ernst Brunner har skrivit. Den blandar fiktion och fakta. Hur ser det läsande folket på dessa böcker? Inte kan väl Karl XII varit psykopat?

    En del menar att huvudsaken att vi läser böcker, vilka böcker spelar sedan ingen roll.

    En nära anhörig säger tvärtom: livet är för kort att läsa deckare.

    Är det läsande i sig vi ska värna extra om? Eller är det innehållet som är det viktigaste?


  5. Det finns en underbar figur i Camus Pesten som vill skriva en roman, men han kommer inte längre än till första meningen. Grand heter han:”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer.” Han har redan strykit månad och nu bekymrar han sig över adjektivet ”magnifik”. Problemen växer än mer, men romanen blir inte skriven.


  6. Till er som inte höll med Peter; jag tror det ytterst handlar om polerna askes – vitalistisk livsdyrkan, död – liv. Jag tror varje författare rör sig i spänningsfältet mellan dessa poler i sitt skapande. Jag är benägen att se en utveckling mot askes i många stora författares livsbana, en närhet till döden, en fördjupad medvetenhet om begränsningen. Denna dödsnärhet har enligt min mening skapat mycket av vår finaste litteratur (tänk på Vilhelm Ekelund!). Ordbajsande livsdyrkare har jag svårt med, trots att de kan råka säga nåt bra ibland. De har ett omoget förhållande till makt.


  7. Kanske är det slumpen men mina mest självkritiska vänner är mina mest begåvade vänner.

    Om man är en glad amatör finns det väl ingen anledning att vara för hård men som proffs är det bra att vara sin egen skarpaste kritiker.

    På ‘american idol’ är det oftast de helt obegåvade som tycker att de är fantastiska och självklara stjärnor medan de som har anledning att ”skryta” är mer tvivlande, osäkra och just självkritiska. Vill gärna att någon psykolog förklarar det för mig!


  8. Apropå “Jag lägger mig inte i mitt eget författarskap”:

    Jag hade en sångpedagog en gång som sa till mig:
    ”Försök inte bli det du redan är – musikalisk!!”

    Det handlar väl om att inte krångla till det för sig. Att vara, eller bli, medveten om vad man kan och inte kan. Att fullt ut använda de talanger som får hatten att lyftas och klockan att pinga när man klubbar till stocken men att slipa på de talanger som inte ger lika fantastiska utslag.

    Sedan är det ju det där som är så svårt – att lita på sitt eget omdöme. Att vara konstruktivt självkritisk och inte bakbinda sig totalt. Ibland befinner man sig i den där sega, okreativa geggamojan där det enda som hjälper är slit och svett. Då spelar det inte så stor roll att andra glatt hejar på vid sidan av och försöker uppmuntra en med tillrop som ”du som är så bra” eller ”jösses vilken teknik du har”. Där är man tämligen ensam.

    Apropå Jempas fråga ovan:

    Jag finner att ju mer jag lär mig om något desto mer inser jag hur lite jag kan om ämnet i förhållande till hur mycket det finns att kunna. Kanske är det så enkelt. Att perspektivet blir annorlunda när man väl öppnat en ny dörr och börjat gå genom den. Nybörjaren kan och klarar alltid allt. Det är liksom ett kännetecken på en nybörjare. Och någonstans är väl det bra för tänk om man insåg hur urbota oerfaren man var när man första gången steg upp på en scen (jag är sångerska och talar av egen erfarenhet). Då hade man väl aldrig vågat skaffa sig erfarenhet…

    Till sist – apropå American Idol och liknande:

    Jag anser att det är ovärdigt att mobba folk som vågar. Även då de är helt omedvetna om sin kapacitet. De flesta som sitter därhemma och skrattar åt dessa sina medmänniskor skulle antagligen aldrig våga något liknande själva.


  9. Pesten av Camus har jag inte läst – låter som något av mina framtida projekt…

    Kanske vore det bra om alla författare drabbades av en plötslig och gemensam skrivkramp – så att man hinner läsa ikapp lite.

    Jag läser dessutom gärna om en bok jag läst.
    Och går tillbaks till boken.
    Citerar, rekommenderar.

    Läste Kung Leopold vålnad av Adam Hoschild för en tid sedan, och blev nyfiken på Joseph Conrads Mörkrets hjärta – som jag inte läst – bara sett filmen – Apocalypse now – men ämnet fick förnyad aktualitet för mig nu.
    Och så blev jag tipsad om att läsa Sven Lindqvists Utrota varenda jävel!
    Och jag som egentligen ska läsa Mary Kinglseys böcker om Kongo och resten av Västafrika…

    Jo, nog vore det skönt om inga nya böcker kom ut på ett år eller så…


  10. Oh ja, att försöka läsa allt man har lust till är ett evighetsprojekt, lite som att diska… fast roligare.

    Som tur är är i varje fall Mörkrets hjärta inte så lång, den borde inte stjäla alltför mycket lästid. Jag rekomenderar att du försöker få tag på en engelsk utgåva då den svenska översättningen (i varje fall den jag läst) kändes lite mesig.


  11. Möjligen är jag naiv men jag tror få människor är grymma och att det är en myt att många sitter i sina vardagsrum och skrattar åt deltagarna i ‘american idol’ – snarare förfäras och imponeras folk. (Alltså, kolla in de sjukt musikaliskt begåvade svarta sångerskor som är i final nu!) För egen del rannsakar jag mig för att upptäcka egna brister på självinsikt liknande de jag ser på tv och inte sällan måste jag då konfronteras med min egen distanslöshet.

    Vidare menar att den attityd som Carolina ger uttryck för, ”de är väl duktiga som vågar” är den värsta typen av nedlåtande och förringande inställning vilken i alla fall jag hatar att utsättas för.

    Maria Gripe berättade i en intervju hur hon som barn skrivit en berättelse, vilken hon stolt visat sin far. Fadern reagerade med orden, ”det här duger inte, vill du bli författare måste du vara mycket bättre”.


  12. Självkritiken får naturligtvis aldrig dominera så totalt att den dödar kreativiteten och lusten till hantverket. Däremot bör en självkritisk hållning och en medvetenhet om att inte allt man gör är bra vara en del av sagda hantverk. Det gäller inte bara författande, naturligtvis, utan all skapande verksamhet. En fotografilärare lär en gång ha fått frågan av en elev vad som gjorde att lärarens bilder var så mycket bättre än elevernas. Hans svar var: ”Jag har en större papperskorg.” Det ligger mycket i det. Man måste våga både producera mycket och gallra i det man producerar. Som amatörfotograf ”godkänner” jag naturligtvis bilder som ett proffs skulle ha kastat, men principen är densamma, utifrån mina förutsättningar.


  13. Hej! Jag kan i sammanhanget inte låta bli att delge er ett skojigt tidningsurklipp (DN) som jag har sparat:
    ”I sin dagbok listade han (Leo Tolstoj) sina moraliska defekter. Han menade sig lida av: brist på tålamod, fåfänga, lust att imponera, skrytsamhet, lögnaktighet, dagdriveri, obeslutsamhet, obeständighet, feghet, lättja, frosseri, brist på energi, effektsökeri, brist på konsekvens, brist på tålamod, uppblåsthet, obetänksamhet, distraktion, stridslystnad, högmod, slarv, slöseri, småaktighet, ytlighet.”


  14. Jag undrar om inte det där Lagerqvistska uttalandet egentligen stämmer.
    Författarskapet är något som andra bryr sig mer om, förläggare, biografer, kritiker – släktingar som ärver rättigheterna kanske – sånt.

    Om författaren själv börjar grubbla över det så är det antagligen inte helt bra.
    En bok är en bok är en bok.
    Varje projekt sin egen mening.
    Somliga visar sig livkraftiga, andra inte.

    Och som någon annan var inne på så är det ju inte ovnligt att äldre författare blir mer sparsmakade, för att slutligen tystna.

    Men SÅ gammal är du ju inte!


  15. Nils Ferlin säger väl i Vilsevalsen vad det är fråga om när man blir självkritisk så där i efterskott, när det är för sent:

    Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
    och Gud må förlåta mig somliga rader.
    Ty jag är ganska mager om bena;
    tillika om armar och hals.

    Man får inte var för självkritisk om man skall leva på sitt skrivande. Detta gäller i synnerhet inom dagstidningsjournalistiken, där ”deadline” faktiskt betyder att texten dör om den inte är färdig i tid. Och då har det inte längre någon betydelse hur bra den var.


  16. Men har du inte flyt någon gång i ditt skrivande?! Jag nämner inte det förhatliga ordet: (kreativitet). Jag menar när allt rinner till och fingrarna på tangentbordet inte hinner med att skriva ner flödet som far blixtsnabbt fram ur okända eller outforskade delar ur hjärnan. När allt liksom faller på plats och det som skrivs är riktigt bra. (åtminstone känns det så när man befinner sig i detta tillstånd av inspiration eller halvt galenskap). Man slutar tänka: vad är det jag skriver?

    Dagen efter kan man ägna sig åt att sortera i ordflödet, stryka det som blev mindre bra eller helt enkelt kasta det i papperskorgen. Poängen är att tillståndet av flyt, inspiration eller vad man väljer att kalla detta fenomen är det som säkert driver många framåt i sitt skrivande eller annat konstnärligt hantverk.

    Det är en häftig känsla som jag unnar alla att få känna någon gång ibland.


  17. KRossa bokstävlarna… skrev Ekelöf. Kasta ord skriver du. Papperskorgen är full tänker jag. Tänk om man fick vara den som letar i papperskorgen. Efter ord som skulle passa en ordlig baglady? Kanske jag kan ärva något som Peter Englund har kastat…
    Undrar så vad som finns i den?
    Allt gott – Anne-Marie Körling



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: