Inför gamla fotografier
torsdag, 31 maj 2007När människor tillfrågas om vad de skulle rädda ur sitt hem vid en brand, är det högst prioriterade ofta samlingen med fotografier. Minnet alltså. Men vad i detta minne är det man vill bevara?
Jag har själv gått genom en del äldre fotografier och gjort ett par iakttagelser. För det första att naturscenerier – solnedgångar, blommor och annat – som jag själv uppenbarligen upplevt som skakande vackert, så här i efterhand framstår som extremt intetsägande. Troligtvis för att upplevelsen som sådan är tidlös; en ny, likadan solnedgång kan visa sig redan i kväll. För det andra att det sällan är det avsedda motivet som nu tilldrar sig min uppmärksamhet, och gör fotot intressant.
Ofta är det istället vad som skymtar i bakgrunden. För där finns det jag verkligen glömt: bilderna jag satte upp på korridorens köksskåp, plastlådorna där jag samlade mina excerpter, bokhyllan vi hade när jag var barn samt de böcker som stod i den, och så vidare.
Få saker är så fåfänga i mina ögon som försök att skapa minnen åt framtiden. (Som nu senast i Historiska Museets projekt ”Framtidsminnen”. Och som senast, det här, skäligen misslyckade amerikanska försöket.) Trots att det – precis som är fallet med gamla fotografier – är omöjligt att förutse vad det är som vi kommer att finna intressant eller viktigt om 10 år eller 110. All erfarenhet pekar istället på att det vi vill minnas i nuet sällan är detsamma som det vi kommer att minnas, sen.
Peter Englunds blogg 
Men vad gör man med alla dessa fotografier, som saknar uppgifter om vem som finns på bilden, när den är tagen och av vem?
Jag tror att vi alla syndar mot detta . Jag har själv en hel drös med bilder, som jag inte ens kommer ihåg att jag har tagit.
Det värsta är när man stöter på ett gammalt album, fullt med bilder och inga texter som säger vad eller vem som finns på bilderna. Ännu mera frustrerande är det när det finns en bildtext som inte säger någonting: ”Jag och hela gänget förra julen.” Vem var jag och vilken jul?
Och värre blir det. Digitaliseringen är historikernas mardröm. Ingen skriver personliga brev längre. Man talar i telefon med varandra sms:ar, e-mailar och chattar. Allt är förgängligt. Bara de officiella dokumententen finns kvar och de innehåller aldrig hela sanningen, ibland ljuger de.
Våra bilder går samma väg. Okatalogiserade ligger de på hårddiskar och CD-skivor. Till slut är de bara borta.
Ett mail är väl ett personligt brev? Digital information kan ju även lagras säkert, och göras sökbar och så tillgänglig som det bara är möjligt. Historikernas mardröm är som när Tre Kronor brinner; tänk om de kunnat ta en backup med några knapptryckningar. Digitalisering är jättebra för historien. Under förutsättning, såklart, att det tas om hand.
[…] eg ofte å ta bilete av ikkje-objekt òg: Bokhylla, rotet i stova, huset vårt. Eit innlegg frå Peter Englund gjorde at eg skjøna kvifor eg gjer det: … det [är] sällan avsedda motivet som nu tilldrar […]
Jag tror att många är rädda om de minnen från förr de har, vare sig det är från egna erfarenheter eller saker som är nedärvda från förr. I det senare fallet kan det ju ofta vara så att de fysiska artefakterna man ärvt är den enda form av minne man har kvar. När det gäller ens egna semesterfoton har man ju åtminstone de egna minnena av händelsen.
Jag skrev om det i relation till gamla brev för ett tag sedan.
Att samla minnen är roligt. Man har en bit kvar av stunder som aldrig kommer att komma tillbaka.
Det är kul att gå tillbaka och läsa gamla dagböcker och titta på gamla foton. Man kan få sig ett gott skratt.
Tänk på sjuttiotalet, vilka kläder och vilka murriga färger! I början på 80-talet hade man stora glasögon som täckte halva ansiktet, va fult!
De flesta mämniskor har nog ett behov av nostalgiska stunder där man kan drömma sig tillbaka. För det mesta har man glömt jobbiga stunder och kommer ihåg de ljusa stunderna speciellt.
Idag är frågan, kommer våra bilder i datorn kunna ses om 50 år? Jag tror att om 50 år så har tekniken kommit så långt att det är en struntsak detta med att bevara foton. Det går ju redan idag att restaurera CD-skivor.
Jag hoppas att jag lever om 50 år, så jag får se hur det är då!
Jo, det är ofta det som syns i bakgrunden som är det roligaste.
Sällan tar man bilder av vardagen.
Man skulle kunna tro att människors liv var ett enda dop/födelsedags/jul/konfirmations/midsommarfirande.
Alltid glada, alltid klädda i de finaste kläder och aldrig disk i högar på diskbänken.
Hur många har fotograferat tvättstugan? Upp med en hand!
Jag har – men det var för att Sveriges Hembygdsförbund och Nordiska museet uppmanade svenska folket att dokumentera den 14 maj 1993 – vilket resulterade i en bok som gavs ut året därpå.
Jag satte kameran på stativ och fotograferade mig vid diskbänken också. Tog massor av bilder hela dagen, de fem bästa skickade jag in.
Just nu har jag ingen kamera – men tänker ofta att jag ska ta bilder av trivia – sånt som vi idag inte tänker på skulle vara något speciellt.
För några år sedan tog jag foton på alla hus som låg längs den väg jag gick från bussen och hem när jag var liten – trots att många av ursprungshusen numera är rivna.
Minns att min mamma fotograferade ungefär samma sträcka för ca 25 år sedan.
Man kan ta bilder på väg till sin arbetsplats, eller låta barnen fotografera på väg till skolan och i skolan – om de har en digitalkamera som de inte behöver vara så rädda om.
Fördelen med digitalkamera är att man inte behöver framkalla bilderna – vilket annars blev rätt dyrt förr.
Och man kan kasta alla foton som inte är intressanta, som är helt misslyckade.
Jag hoppas verkligen det går att titta på digitala foton i framtiden.
Hur många tittar på sina super 8 filmer idag? Hur många lägger ner den förmögenhet som krävs för att lägga över dem på VHS eller dvd? Dessutom kommer det snart att bli svårt att titta på VHS. Så filmer som är gjorda i V8-format måste läggas över till dvd.
Jag har några filmer som jag inte kan titta på – eftersom de ska ses via videokameran, men den blev stulen i ett inbrott, och vem köper en kamera av den modellen idag?
Så problemet med teknikens utveckling finns redan idag. För jag är ju definitivt inte ensam.
Att fotografera är väl ungefär som att skriva. Jag menar: man placerar sina tankar och upplevelser utanför sitt huvud, överför dem till ett papper. Platon sa väl att minnet förstörs av det skrivna ordet, just för att tanken förslappas. Förstör inte också filmer och fotografier minnet? Att dokumentera precis allt, är inte det att i längden ersätta den verkliga upplevelsen?
God poäng. Tror att fotografier ofta fungerar som utlösare för minnen, samtidigt som de på ett outtalat vis är tänkt att vara ersättare för desamma. Tror inte att de är nedbrytande: de hjälper oss ofta att återfinna gömda minnen. Dock finns det i linje med ditt resonemang en risk för att de i längden kanske kommer att verka försvagande på minnesfunktionerna, i det att de lurar oss att ej utveckla våra egna mnemotekniska förmågor.
Jag menar att foton fungerar som historieskrivare – hur ofta har det inte hänt att man minns något från mycket länge sedan, och så visar det sig att just det, just den bilden, finns! Som foto! Det är lurigt. Nej, tacka vet jag minnen av dofter, stämningar, musikminnen. Det kan ännu så länge inte stämplas i oss som minnena var har via foton.
Har någon förresten sett den fantastiska filmen ” Till världens ände” av Wim Wenders? Här får vi en skräckvision av hur desperata vi människor kan bli när vi ska försöka artificiellt återskapa det förflutna. Se den filmen, den är oerhört bra!
fotografier är ju minnen, varje bild skapar ju återblickar och ger tankar….