Metaforisk krasch

Häromkvällen såg jag ännu ett program om flyghaverier på National Geographic Channel. Denna gång handlade det om två krascher jag faktiskt kände till, vagt, just i det att de trots noggranna och långvariga undersökningar, länge trotsat alla försök till förklaring.

Mönstret var detsamma: det handlade om Boeing 737:or som under inflygning plötsligt svänger hårt över på sidan. Och trots att att besättningen gör allt för att häva manövern, förstärks den bara, varvid planet snart lägger sig på rygg och liksom styrd av en osynlig makt flyger rakt ner i marken. Alla ombordvarande dör.

Nu är mysteriet löst. Tack vare en tredje incident, då piloten mot alla odds lyckades landa flygplanet. Detta handlade programmet om.

Förenklat kan man säga att felet berodde på att den hydrauliska pistong som drev stjärtrodrets rörelse, under vissa extrema omständigheter plötsligt kunde vända sitt funktionsmönster, så att tryck på höger roderpedal istället för att ge utslag åt höger istället gav utslag åt rakt motsatt håll!

Det mest fascinerande var dock inte det tekniska felet, utan igen det metaforiska i skeendet. I det skedda såg jag nämligen en bild av hur det gått till när förhållanden havererat, för mig och för andra, mig närstående. Flygplanet utsätts för en liten störning, som piloten korrigerar, rutinmässigt, men farkostens rörelseregler har ändrats (utan att han begripit det) och rodret slår åt fel håll . Planet börjar tippa. Piloten trampar då än hårdare på roderpedalen, vilket dock bara förstärker den fatala rörelsen.

Och hela rasket styrs så rakt ner i backen, i realiteten av piloten, som sitter där och kämpar mot en osynlig makt som är han själv.