”The Departed”
torsdag, 7 juni 2007Jag har länge varit en beundrare av Martin Scorsese, ända sedan jag som chockad och förbryllad tonåring såg ”Mean Streets” hemma i Boden. Tror att jag sedan dess troget sett allt han gjort, och att jag har det mesta hemma i min filmsamling. Dock måste jag säga att hans senaste, den Oscaröverströdda ”The Departed” (bland annat utnämnd till Bästa film) var en besvikelse. Jag finner nämligen filmen förbluffande svag. (Och jag tror inte att det går att skylla på att den är en remake av en Hong-Kong-thriller från 2002: ”Infernal Affairs”.)
Berättarstilen är förvirrad, psykologin skruvad, logiken haltande, trovärdigheten obefintlig. Jack Nicholson spelar en skurk som imiterar Jack Nicholson som spelar en skurk – rutin, rutin, rutin -, Matt Damon är sitt vanliga blankt könslösa jag, medan Leonardo DiCaprio i alla fall lyckas göra så att man känner för hans nerviga, utstötta och kantiga karaktär. En mödosamt inopererad kärlekshistoria tillför inget, förutom att addera till de många osannolikheterna. Slutet är skandalöst. Alla lösa trådar knyts där ihop med hjälp av flera, i hälarna på varandra ovigt framklampande Deus ex Machina, och liken staplas på hög.
Det är som som om Scorcese sökt plagiera sig själv, men inte lyckats.
Peter Englunds blogg 
Håller med liknelsen om att Scorsese plagierar sig själv. Och misslyckas. Men originalet är fan inte illa. Faktum är att Internal – eller kanske till och med Infernal? – Affairs är riktigt, riktigt bra.
Ooops! INFERNAL Affairs heter den. Rättar till detta.
Tack för en oerhört stimulerande och tankeväckande blogg! Man ser fram emot de nya inlägg som ju utlovats i princip var tredje dag, ungefär. Har inte sett Scorseses nya, men tycker att de jag sett av hans senare filmer, t ex The Aviator, känns emotionellt ihåliga på något sätt, som om Scorseses hjärta inte längre vore med på riktigt i filmmakeriet. Han är tydligen mer inriktad numera på dokumentärfilm typ Dylan-porträttet och den stora bluesserien som han lett.
Apropå filmer med Scorsese-anknytning rekommenderar jag Robert de Niros spionfilm The Good Shepherd, som är en mycket intressant studie i lögn, bedrägeri och paranoia och som väl delvis går tillbaka på en eller ett par verkliga personer i den amerikanska spionbusinessen, CIA-grundaren vad han nu hette samt den paranoide kontaspionjägaren James Jesus Angleton. Maken till långsam Hollywood-film får man söka efter. Närmare tre timmar lång och kaleidoskopisk till sin struktur är detta verkligen något att sitta sig igenom.
Med Matt Damon i sin typiska nollställda Ripley-look som huvudperson handlar det om en film som emotionellt är sällsynt ”stum”, men just därför ytterst fascinerande som en studie över ”det amerikanska”. Inte så konstigt att amerikanska filmkritiker inte gillar filmen. Det gör däremot t ex The Observers kritiker. Som känt är det ju britterna som är mästare i spionage och kontraspionage och filmen visar också hur amerikanerna här gick i brittisk skola under och efter andra världskriget.
Sällan har jag sett en film som är så otroligt depressiv, dyster, som tror så lite på och om människan. Men paradoxalt nog kändes filmen ändå märkligt intressant, nästan upplyftande i sin kompromisslöshet.
Misstänker att den säger något om de Niros syn på människorna, människan (det är synd om människorna, ungefär, à la Strindberg). Elller det är kanske inte ens synd om människorna, de är bara beklagansvärda i allt sitt slit, sin idealism, sin romantik m m. Välgjord, med fina skådespelarinsatser, dessutom. Massor av kända fina skådisar i småroller, Joe Pesci med fler.
Tyvärr gör ju hela Oscarsregnet att man tycker att filmen är ännu sämre än vad den är. Man får förhoppningar som inte gör filmen rättvisa. Kanske hade det varit bättre att se den före själva Oscarsgalan. Och vad i hela friden var det med Mark Wahlbergs karaktär?
Ja, Mark Wahlbergs ständigt arga gubbe var ännu en av filmens många svagheter. Som jag ser det har han bara två funktioner: 1.) Att öka laddningen i de scener där infiltratören träffar sin överordnade, med hjälp av gorm och hot. 2.) Tillåta regissören att lägga ytterligare ett slut, mer publikvänligt, till det vi redan fått. Ju mer jag tänker allt beröm den här filmen har fått desto mer förbryllad blir jag. Scorcese! Jag vill ha igen de där 151 minuterna du stal av mitt liv.
Jag var inte så missnöjd med filmen, vilket delvis beror på att jag inte förväntar mig mycket av Scorseses och hyllar amerikanare en film vet jag att jag inte ska förvänta mig för mycket. Slutet var dock ett antiklimax. Kändes som om skurken får inte komma undan. Böveln måste dit och skipa rättvisa. Extramaterialet på dvdn är bra.
Herr Klinkmann: Man ska inte klanka ner på the Aviator som jag tyckte var en fantastisk film.
Håller med. Filmen är den första Scorsese gör som inte känns som en Scorsese. Den hade kunnat vara gjord av vilken Hollywoodregissör som helst. Ämnena finns där, lojalitet, kyrka och brottslighet, men själen saknas. Jag blev förvånad när jag såg den och ännu mer förvånad när den fick Oscars. Den annars så bångstyrige Scorsese håller på att bli main stream. Visst – den är bra. Men ingen Scorsese. Min röst på bästa Scorsese landar på Kristi Sista Frestelse eller King of Comedy.
Nej, nej, håller alls inte med! Jag tycker att filmen var väldigt bra. Det som var störande, men också en hjälp i att hänga med i storyn, var att det var en remake av en annan film (med annorlunda slut dock, det sämsta i ”The Departed”). Jag gillade verkligen filmen, framför allt Jack Nicholson som lyckades gestalta en just, infernalisk, hänsynslös, skurk. Och Matt Damon – könslös? Jag vet inte vad du menar med det, om det är så totalnere med tummen som det kan bli, men jag tycker att han gör mycket väl ifrån sig i en roll som påminner om hans bravurnummer i The Talented Mr Ripley. Jag har skrivit om filmen på min hemsida med rätt annorlunda synsätt.
Jag bhåller med om att filmen är överskattad. Efter alla otroliga hyllningar (som ofta kändes lite plikskydiga) hade man ju ställt förväntningarna skyhögt. De kom onekligen på skam. Vilket inte innebär att filmen på något sätt är usel.
151 minuter lär ha försvunnit ur ens liv, men nog har man väl förlorat 151 minuter till sämre tidsfördriv än så genom åren?