Maeterlinck om bin

Det Maurice Maeterlinck gör i sin ”The Life of the Bee” är givetvis antropomorfism, inte i höjd med Disney kanske, men nästan. Han läser nämligen in mängder med mänskliga motiv, känslor och tankar i dessa insekters handlingar, och han argumenterar med undertryckt upprördhet mot sådana – som exempelvis Buffon – som hävdat att biet intelligens är skenbar.

Ändå tycker jag att den lilla boken är fantastisk. (Jag är glad att Akademien gav honom Nobelpriset för år 1911.) Märker också att min läsart snart ändras, och att jag tar till mig texten lite granna som vore den ett slags roman – skriven av en Fin de siècle-variant av Lars Jakobsson eller Lotta Lotass. Ta till exempel denna skildring av de okläckta jungfrudrottningarna, där de vilar i sina yngelceller:

And, for all that the moment may appear gloomy, hope abounds wherever the eye may turn. We might be in one of the castles of German legend, whose walls are composed of myriad phials containing the souls of men about to be born. For we are in the abode of life that goes before life. On all sides, asleep in their closely sealed cradles, in this infinite superposition of marvellous six-sided cells, lie thousands of nymphs, whiter than milk, who with folded arms and head bent forward await the hour of awakening. In their uniform tombs that, isolated, become nearly transparent, they seem almost like hoary gnomes lost in deep thought, or legions of virgins whom the folds of the shroud have contorted, who are buried in hexagonal prisms that some inflexible geometrician has multiplied to the verge of delirium.

Men där Maeterlick blir antropomorfisk blir jag inverterat historisk. Boken skrevs 1901, och jag finner det svårt att inte läsa in det som snart skall komma i hans skildring av bikupans rika, komplicerade liv. Så blir hans beskrivning av den grymma massaker på alla drönare som sker i bikupan till en metafor för de revolutioner som om en femton-tjugo år kommer drabba så stor del av Europa. Och det går inte att läsa vad han skriver om den svärmande bihopen, som i ett enda plötsligt rus ödelägger så mycket av det den tidigare byggt upp, och som lycklig ger sig ut på ett företag som kommer att kosta en stor del av den livet, utan att tänka på 1914 och det Första världskriget.

Jag lägger boken ifrån mig, fast besluten att förverkliga en gammal dröm: att någon gång bli biodlare.

Annons