h1

Maeterlinck om bin

lördag, 9 juni 2007

Det Maurice Maeterlinck gör i sin ”The Life of the Bee” är givetvis antropomorfism, inte i höjd med Disney kanske, men nästan. Han läser nämligen in mängder med mänskliga motiv, känslor och tankar i dessa insekters handlingar, och han argumenterar med undertryckt upprördhet mot sådana – som exempelvis Buffon – som hävdat att biet intelligens är skenbar.

Ändå tycker jag att den lilla boken är fantastisk. (Jag är glad att Akademien gav honom Nobelpriset för år 1911.) Märker också att min läsart snart ändras, och att jag tar till mig texten lite granna som vore den ett slags roman – skriven av en Fin de siècle-variant av Lars Jakobsson eller Lotta Lotass. Ta till exempel denna skildring av de okläckta jungfrudrottningarna, där de vilar i sina yngelceller:

And, for all that the moment may appear gloomy, hope abounds wherever the eye may turn. We might be in one of the castles of German legend, whose walls are composed of myriad phials containing the souls of men about to be born. For we are in the abode of life that goes before life. On all sides, asleep in their closely sealed cradles, in this infinite superposition of marvellous six-sided cells, lie thousands of nymphs, whiter than milk, who with folded arms and head bent forward await the hour of awakening. In their uniform tombs that, isolated, become nearly transparent, they seem almost like hoary gnomes lost in deep thought, or legions of virgins whom the folds of the shroud have contorted, who are buried in hexagonal prisms that some inflexible geometrician has multiplied to the verge of delirium.

Men där Maeterlick blir antropomorfisk blir jag inverterat historisk. Boken skrevs 1901, och jag finner det svårt att inte läsa in det som snart skall komma i hans skildring av bikupans rika, komplicerade liv. Så blir hans beskrivning av den grymma massaker på alla drönare som sker i bikupan till en metafor för de revolutioner som om en femton-tjugo år kommer drabba så stor del av Europa. Och det går inte att läsa vad han skriver om den svärmande bihopen, som i ett enda plötsligt rus ödelägger så mycket av det den tidigare byggt upp, och som lycklig ger sig ut på ett företag som kommer att kosta en stor del av den livet, utan att tänka på 1914 och det Första världskriget.

Jag lägger boken ifrån mig, fast besluten att förverkliga en gammal dröm: att någon gång bli biodlare.

18 kommentarer

  1. Morfar var biodlare. Min bror och jag brukade som barn tävla om vem av oss som kunde hålla ett levande bi instängt i munnen under längst tid.
    Om du har trädgård är det väl bara att köra igång? Behöver de mycket passning? Bina alltså.


  2. Snart kanske vi får glädjen att se honung i affären som heter Peter Englunds honung!

    Det kan ju inte vara så svårt att förverkliga denna dröm. Jag antar att vi får rapport angående detta i denna blogg i framtiden!


  3. Njasi – det lär nog dröja, det där med håningen. Det ingår i min bild av den goda ålderdomen: bära käpp, ha liten hund samt odla bin.🙂


  4. Som biodlare får du mycket tid över till att både läsa och skriva Peter. Bikupor upplever jag som samhället, dom speglar fördelningen i ett samhälle tycker jag lite grand.
    önskar dig en bra dag Peter mvh sofia

    http://sofiawinterborn.wordpress.com


  5. like hoary gnomes lost in deep thought, or legions of virgins whom the folds of the shroud have contorted, who are buried in hexagonal prisms that some inflexible geometrician has multiplied to the verge of delirium.

    Så vackert. Vackrast av allt är naturen. Men en sådan underbar bild – den oflexible matematikern (Gud får man väl tänka, i mångas världsbild) som i sitt rus fördubblar om och om igen, i sitt rus. Jag får en association till Bush och Irak. Leker Gud? Soldatstackarna i sina prismor, kan inte komma ut. Det är väl det där med legions och virgins som skapar associationen (oskulder dock i annan bemärkelse).


  6. Lite kul att komma någonstans i den här blogg-världen där det finns lite annorlunda tänk! Där man också själv måste tänka till lite…!?
    Har läst lite av dina inlägg, somligt förstår jag, somligt inte alls!
    Men jag kommer gärna tillbaka…om det är ok?

    Ha det gott..


  7. Biodling är en underbar fritidssyssla, det är fruktansvärt intressanta djur. Och honung är ju inte helt fel det heller!

    Tyvärr har biet på bilden du valt ett varroakvalster på ryggen. Varroa är binas och biodlarens nemesis; en parasit vi ännu inte hittat något bra medel mot. Och det är först när varroainvasioner gått riktigt långt som man kan se kvalstren sitta fast på bin. Så samhället det biet kommer ifrån ligger illa till.😦


  8. Ehum: det sistnämnda visar på ett tydligt vis att min fantasi att någon gång på min ålders höst bli biodlare är just en… fantasi. Jag kan mycket litet om bin, förutom det jag läst på ett osystematiskt vis här och var. Bilden valde jag enbart för att jag fann den gula färgen så vacker.


  9. Strunta i det där med kvalstren! Det är en risk du får ta. På din ålders höst, när livsverket är i det närmaste fullbordat och du har börjat gå med käpp, ska du ju ha en liten hund också. Och hundar är ju det bästa sällskap man kan ha. De följer en vart man går och tar intresserat del av alla ens infall och funderingar utan att säga emot eller argumentera. De är glada när man själv är glad och gör intryck av att ha medkänsla med en när man är deppad. Deras förmåga att glömma motgångar och glädjas åt det som pågår i nuet är både roande och vitaliserande, och deras ärlighet är moraliskt upplyftande. Så om du har en liten hund vid din sida blir din tillvaro på ålderns höst rik på glädje även om du kapitalt skulle misslyckas som biodlare.:);)


  10. En vacker liknelse.

    Samma tid som Musil skildrar i Mannen utan egenskaper där ett biartat fenomen beskrivs i första kapitlet:

    Minuten innan var det något som hade rubbat den regelbundna trafiken med en tvärgående rörelse: något hade gjort en gir och slirat åt sidan. Det var en tung, häftig bromsande lastbil, som det sedan visade sig, och där stod den nu strandad med ett hjul på trottoarkanten. Som bin kring flustret hade människorna på ett ögonblick samlats kring en liten fläck som de lämnade fri i sin mitt…där en man, till synes livlös, låg bäddad på trottoarkanten.(…) Folk turades om att falla på knä bredvid den skadade för att söka göra något för honom. Man knäppte upp hans rock och knäppte igen den, man försökte resa honom eller tvärt lägga honom igen. Egentligen ville ingen något annat med det än fylla ut tiden tills ambulansen kom med sakkunnig och behörig hjälp.

    Är bin lika hjälplöst empatiska inför en fallen själsfrände?
    Jag var njuggt inställd till biodling tills jag mötte en patient som lyriskt beskrev denna fascinerande värld. Förstår därför din önskan.
    Tack för en superb blogg.


  11. Tack. På din fråga: nej, det är de ej, bina alltså. Hjälplöst empatiska alltså. Det är en av de punkter där Maeterlinck måste medge att bisamhället är mindre än fulländat, nämligen i det att de inte bryr sig om skadade och döende medlemmar, utan helt kallt kasserar dem som skräp, eller helt enkelt bara ignorerar dem.

    I de årliga och totala massmorden på samhällets alla drönare är det också svårt att förnimma något större mått av medkänsla…


  12. Men åhhhhh…
    Jag läste allt om bin en gång i mitt liv. Helt utan anledning. Det föll sig så. Det hade jag stor användning av då jag några år senare flög till okänd ort och hälften av flygresenärerna skulle till en världskongress – om just biodling. Jag kunde termer, kunde uttrycka mig – och jag kunde förstå dessa entusiaster. Från bokens värld kunde jag bli en sann komunicerande lyssnare. Trots min kunskap, nu föråldrad och lite glömd, så springer jag långt bort då det surrar och flyger alldeles för nära mig.

    Allt gott Peter Englund. Du har en fantastisk blogg.
    Anne-Marie Körling


  13. Den darwinistiska synen på bin, myror och liknande djur är (om jag inte missförstått någon vital del) att hela samhället motsvarar en individ. När det gör sig av med en stor del av sina ”medborgare” motsvarar det närmast ett träd som fäller sina löv.


  14. Man begriper hur nazismen kunde finna ideologisk näring i socialidarwinismen, och då inte bara i sin hänsynslöshet mot andra ”arter” utan även i hänsynslösheten mot det egna folket.


  15. Usch ja, nazismen. Vilken vidrig ideologi.

    Det är inte undra på att man blir intresserad av hur Hitler och hans män funkade. Att de kunde ställa till med så mycket elände.

    Varför gjorde övriga Europa för lite? Hitler ockuperade land efter land, ljög och sa att han inte skulle ockupera. Men gjorde det iallafall.

    Men vi som har facit i hand kan väl sitta och moralisera. Det viktigaste idag är väl att det aldrig händer igen! Det är därför vi har EU.

    Att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle tar vi ofta för givet. Jag brukar bli rörd ibland när jag tänker på vad bra vi har det!

    Länge leve demokratin och yttrandefriheten!


  16. Det gula vaxet är vackert, det håller jag med om! Och varroa går att leva med, det är bara liiite mer jobb än vanlig biodling.

    Peter Olausson, Jag tror aldrig jag hört en biolog hänvisa till bisamhället som en enda individ. Den förklaring man vanligtvis hänvisar till är släktskapsselektion. Ett arbetarbi ökar sin egen fitness genom att hjälpa sin mor/syster (beror på var i generationsväxlingen bisamhället är) med dennes avkomma istället för att få egen avkomma. Anledningen till att man inte kan se samhället som en enda individ är att det inte är individer som är enheten för selektion utan gener. Om det gynnade arbetarbinas gener att lägga egna ägg skulle de strejka allihop.

    /Felicia, biologistuderande biodlare


  17. Felicia — det var bara en svag hågkomst, men efter att ha letat runt tror jag att det var något i den här stilen jag tänkte på:

    http://www.physorg.com/news77818774.html

    …Vari de olika bi-”kasterna” jämförs med specialiserade celler i en organism. Bara så.


  18. Intressant att du läser Maurice Maeterlinck! Du är förmodligen den enda människa som jag hört talas om, läser honom överhuvudtaget.
    Äger själv Myrornas Liv utg.1931, samt Det begravda templet utg.1911 men även Den underbara trädgården utg.1921. Har även Döden i min ägo, utg 1913, samt Visheten och Ödet utg.1921, Den ringes rikedomar finns också i min bokhylla. Maeterlincks språk är underbart vackert men inte alls lättillgängligt och han rör sig gärna i gränsmarkerna till det andliga och metafysiska; kring vishet, öde, moral, rättvisa, lycka och kärlek men även om det moderna dramat, blommor, insekter etc . Han var säkert ingalunda avvikande på hans tid, det fanns många helhetstänkande idealister då. Några var folkupplysare och upptäcksresande, andra författare kanske centrerade sig kring själens liv som Lagerbjelke eller kring den nyväckta kvinnofrågan.
    Intressant det du skriver om Bikupan, som jag tror att den heter på svenska.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: