Archive for 13 juni, 2007

h1

Vrakspillror

onsdag, 13 juni 2007

Jag vill minnas att det var sen höst. På väg upp mot Carolina, förbi Gustavianum och Helga Tref, hade jag kommit att slå följe med min professor Rolf. Vid den tidpunkten var jag en nybakad doktorand i historia, som plikttroget varje dag tog min lilla ljusbruna läderportfölj och cyklade ned till den improviserade arbetsplatsen i institutionens bibliotek. Vi småpratade och den avspända stämningen lockade mig att begå en indiskretion.

Samtalet handlade om skillnaden mellan konst och vetenskap, och jag vände på det lite, sa att historia förvisso skänkte oss stora och omistliga kunskaper om människan och samhället, men att det fanns ett än mäktigare redskap att lära känna världen, nämligen poesin.

Som de flesta skrev jag poesi i gymnasiet. Var tillochmed med och grundade en synnerligen kortlivad liten poesitidskrift. I format A5. Mest på kul. Men ändå. Vanan att läsa poesi grundlades i alla fall då. (Avgörande var nog när min svenskalärare Kerstin fick mig att upptäcka Ekelöf.) Mina egna försök var sporadiska och skäligen misslyckade, sprungna – som de för det mesta var – ur olika starka upplevelser som sökte språkligt uttryck.

Efter en tid brukade jag alltid förstöra dem, generad som jag var, inte bara över deras svaga poetiska halt, utan även över av att påminnas om de känslor och situationer som en gång utlöst dem. (Läs: kärleksbesvikelser.) Som en gärningsman i mitt eget liv, rädd att ertappas i efterhand, utplånade jag noga alla spår av dessa dubbla misslyckanden.

Och detta gjorde jag med sådan grundlighet, att jag efteråt faktiskt bara kunnat återfinna ett enda. Av hålen att döma har den lilla sak suttit uppnålat på ett antal anslagstavlor, vilket betyder att den måste ha vunnit visst gillande i mina egna ögon. Orsaken är med all sannolikhet att den för en gång skull inte utgår från en personlig katastrof av något slag, utan faktiskt motsatsen, en anastrof.

dikt_ullis_sm.jpg

 

Tillbaka till den där höstpromenaden upp mot Carolina. Professorns reaktion blev ett förvånat men ej ogillande utrop. (Minns inget om att han invände att jag i detta påstående kanske blandade ihop olika ontologiska kategorier.) Så varför läste jag då till historiker? För att jag vet att jag skulle bli en usel poet, svarade jag ärligt. Han gav mig ett intresserat ögonkast.

Att växa upp och finna sin plats i världen kräver bland annat att man lär sig vari ens styrka ligger. Samtidigt är motsatsen nästan lika viktig, nämligen utvecklandet av en akut känsla för de egna svagheterna. Och att man förlikar sig med dem.