Ebbe och Sverige

Det var svårt att lägga ifrån sig Anders Isakssons ”Ebbe – Mannen som blev en affär”. Och när jag till sist gör det, lätt omtumlad, efter ett par timmars sträckläsning, trängs tankarna i skallen.

• Det är inte så mycket en biografi, som något mer avancerat: en bok där en sidogestalt blir till en nyckel som låser upp en hel epok. Ebbe Carlsson framträder som ett symtom, samtidigt som han inte plattas ut och blir enbart ett instrument för förståelse. Han var en klättrare, med den typiske klättrarens alla drag: anpassningsbarheten, opportunismen, hänsynslösheten, fallenheten för manipulation, den gränslösa ambitionen. Samtidigt får man också en känsla för Ebbe Carlsson goda sidor, vilket krävs om man skall begripa hans märkliga karriär: intelligensen, charmen, lekfullheten, energin, humorn.
• All historieskrivning förutsätter distans. Det är bara på avstånd, och när något hänt klart, som det är möjligt att verkligen se mönstren. Samtidigt hotar vissa avgörande fenomen att förflyktigas med tiden, och utan dem blir ett skede svårt att verkligen förstå. Jag talar givetvis om det vi kallar tidsandan. Affären Ebbe Carlsson kan bara förstås mot bakgrund av den stämning av hot, förvirring, misstänksamhet och frustration som rådde de första åren efter mordet på Olof Palme. Samtidigt är fenomenet Ebbe Carlsson omöjligt att tänka sig utan den fatala sammanväxning av statsapparat och parti som skedde under socialdemokratins långa maktinnehav efter kriget.
• En historiker är aldrig bättre än sitt material, och Isaksson demonstrerar väl varför memoarer och personliga minnen alltid betraktats som den klart minst pålitliga typen av källor. Ebbe Carlsson-affären är överströsslad av memoarer, skrivna av olika insyltade makthavare, som Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Carl Lidbom och Tage G. Peterson, och det är uppenbart att alla, utan undantag, urskuldar sig, sprider rök eller lägger till rätta. Längre går det inte att komma med detta material. Om ännu ett lager skall skalas på den här löken måste man gå till kvarlevorna.
• Något hände kanske ändå med Sverige iochmed mordet på Palme. Inte så att det där omtalade Folkhemmet föll över en natt, bla bla bla. Snarare att mordet i ett slag pressade vissa strukturer till ytan, gjorde dem synliga. Det är ingen vacker bild av svenskt 70-tal som framträder i denna parad av skumraskaffärer, ideologiska stollerier, maktmissbruk, kryperi och dubbel bokföring. Det krävs alltid avstånd, och ett stort mått av kreativ glömska, för att något skall kunna upphöjas till idyll.