h1

Ebbe och Sverige

lördag, 16 juni 2007

Det var svårt att lägga ifrån sig Anders Isakssons ”Ebbe – Mannen som blev en affär”. Och när jag till sist gör det, lätt omtumlad, efter ett par timmars sträckläsning, trängs tankarna i skallen.

  • Det är inte så mycket en biografi, som något mer avancerat: en bok där en sidogestalt blir till en nyckel som låser upp en hel epok. Ebbe Carlsson framträder som ett symtom, samtidigt som han inte plattas ut och blir enbart ett instrument för förståelse. Han var en klättrare, med den typiske klättrarens alla drag: anpassningsbarheten, opportunismen, hänsynslösheten, fallenheten för manipulation, den gränslösa ambitionen. Samtidigt får man också en känsla för Ebbe Carlsson goda sidor, vilket krävs om man skall begripa hans märkliga karriär: intelligensen, charmen, lekfullheten, energin, humorn.
  • All historieskrivning förutsätter distans. Det är bara på avstånd, och när något hänt klart, som det är möjligt att verkligen se mönstren. Samtidigt hotar vissa avgörande fenomen att förflyktigas med tiden, och utan dem blir ett skede svårt att verkligen förstå. Jag talar givetvis om det vi kallar tidsandan. Affären Ebbe Carlsson kan bara förstås mot bakgrund av den stämning av hot, förvirring, misstänksamhet och frustration som rådde de första åren efter mordet på Olof Palme. Samtidigt är fenomenet Ebbe Carlsson omöjligt att tänka sig utan den fatala sammanväxning av statsapparat och parti som skedde under socialdemokratins långa maktinnehav efter kriget.
  • En historiker är aldrig bättre än sitt material, och Isaksson demonstrerar väl varför memoarer och personliga minnen alltid betraktats som den klart minst pålitliga typen av källor. Ebbe Carlsson-affären är överströsslad av memoarer, skrivna av olika insyltade makthavare, som Ingvar Carlsson, Anna-Greta Leijon, Carl Lidbom och Tage G. Peterson, och det är uppenbart att alla, utan undantag, urskuldar sig, sprider rök eller lägger till rätta. Längre går det inte att komma med detta material. Om ännu ett lager skall skalas på den här löken måste man gå till kvarlevorna.
  • Något hände kanske ändå med Sverige iochmed mordet på Palme. Inte så att det där omtalade Folkhemmet föll över en natt, bla bla bla. Snarare att mordet i ett slag pressade vissa strukturer till ytan, gjorde dem synliga. Det är ingen vacker bild av svenskt 70-tal som framträder i denna parad av skumraskaffärer, ideologiska stollerier, maktmissbruk, kryperi och dubbel bokföring. Det krävs alltid avstånd, och ett stort mått av kreativ glömska, för att något skall kunna upphöjas till idyll.

9 kommentarer

  1. Läste just färdigt ”Berättelser från nollpunkten”. Tyckte den var jättebra, ska nog läsa ett par av böckerna som du hade med i litteraturhänvisningarna där.

    Sen läste jag din bloggtext här idag.

    Well, min fråga lyder som följer.

    Människan har begått en himla massa illdåd och misstag genom historien. Alltifrån Auschwitz till ”det inte särskilt vackra svenska 70-talet”.

    Men vad finns i andra änden av den här historien? Tror du på någon slags mänsklig evolution och förhöjd medvetandenivå? Eller kommer historieböckerna alltid att innehålla dessa förebråelser av tidigare generationers misstag?


  2. Hej! Jag läser Silvers ”Hjältar i det tysta” och blev facinerad av Charles Coward (det är rätt omöjligt att INTE bli facinerad av den historien). Men sen har jag försökt hitta mer information om honom. På Wikipedia finns det lite att läsa, men ingen speciell bok och bara en film. Vet du någon roman som handlar om Coward? Eller något ställe på internet som har mer information?

    Jag älskar dina böcker. De finns recenserade på min sida http://www.lettura.se :) den dag du valdes in i Svenska Akademin gjordes min dag! Om du hinner svara angående Greven blir jag jätteglad.


  3. En intressant kommentar.

    Jag har själv skrivit om Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson och om fenomenet Ebbe på min blogg, http://enn.kokk.se/?p=1027.


  4. Som Björn Kumm sa i sin recension av Anders Isakssons bok var det ju inte Ebbes fel att framstående politiker som Carl Lidbom, Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson lät sig manipuleras av honom. Någon riktig offentlig och ordentlig tvättning av den byken (Sten Andersson) har sannerligen inte skett. Jag kände själv Ebbe men var helt på det klara med att han trots all sin charm och konversationskonst inte var mycket att lita på. Det bekymrar mig att omdömesgilla personer gick på det där med kurdspåret, vilket faktiskt omöjliggjorde en ordentlig mordutredning och så småningom ledde till att Anna-Greta Leijon offrades. Den gången var det opportunt att driva igenom fällningar för ministerstyre medan det tidigare och mycket tydligare fallet av ministerstyre, när de tyska terrorister som sprängde västtyska ambassaden, omedelbart utvisades och utlämnades till tysk säkerthetstjänst inte ledde till ett enda pip från vare sig opposition eller oppositionella socialdemokrater. Den seden att sila mygg och svälja kameler lever vidare i svensk politik. Se Anna Lindhs och hennes statssekreterare Gun-Britt Anderssons beslut att utvisa de båda egyptierna.


  5. 1. Lär sig mänskligheten av sina misstag. Stor och klassisk fråga. De lögner man tror på ser man ej, och vi kan vara säkra om att man om, säg 200 år, kommer att finna massor av saker att förfasas över skrattas åt i vår tid. Kan oxå citera mig själv, i den virtuella intervjuen på min hemsida (http://www.peterenglund.com/ommig_virtuell.htm): ”… Ja, vi lär av oss historien. Nej, den kunskapen är inte absolut, inte där en gång för alla, utan tenderar precis som andra minnen att brytas ned med tiden. Skillnaden mot vårt individuella minne är att detta vårt kollektiva minne är utsatt för en dubbel nedslipningsprocess. Dels den som oundvikligen infinner sig med tiden, då saker och ting går ur mannaminne, då ögonvittnena dör och det hela går från att vara en erfarenhet som svider i huden, till att bli en erfarenhet som hålls vid liv med hjälp av ord och bild – precis som det individuella minnet självt alltid en vågsam och fragil process. Det handlar om en naturlig, oavsiktlig glömska. Sedan finns det också en medveten, styrd glömska, då man av olika skäl, ofta politiska, bestämmer sig för att vissa minnen skall förträngas eller förnekas. Så visst lär vi oss, inte alltid rätt dock…”

    2. Om Coward. Nej, jag känner inte till något annaat som skrivits om honom än det som anförs i Silvers bok. Du har rätt: han skulle verkligen vara värd ett eget verk, av något slag.

    3. Till Hans O: är du densamme Hans O Sjöström som skrivit den underhållande och avslöjande ”Klassens ljus”?


  6. Förvisso är det samme Hans O Sjöström.


  7. Peter: Jag har hittat en bok om Coward nu!!! Det är en skönlitterär bok som heter ”Med hedern som vapen”. Har en massa annat att läsa först, men sen ligger den på tur.


  8. [...] Englund skrev om boken nyligen. Bland annat tar han på ett intressant sätt upp värdet av en kritisk läsning [...]


  9. Ser just att Carl Bildt kommenterar samma bok på sin blogg. Särskilt intressant eftersom Ebbe var hans förläggare för boken [i]Hallänning – svensk – europé[/i].

    http://carlbildt.wordpress.com/2007/08/11/mannen-som-blev-en-affar/



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 67 andra följare

%d bloggers like this: