h1

Skatan

onsdag, 27 juni 2007

Först trodde jag att det var ungkatterna som jagade varandra i undervåningen. Men när de dämpade smällarna bara fortsatte slet jag mig från tangentbordet, och gick ned för att undersöka.

Där flög en skata omkring.

Av den rätt korta svansen att döma en årsunge. Den hade kommit in genom köksdörren, som jag lämnat öppen i det varma vädret. Nu fäktade den omkring och sökte hitta ut igen. De ramsvarta vingpennorna piskade mot fönster och tak, och när den fick syn på mig fördubblade den sina ansträngningar, vilket givetvis bara gjorde det än svårare för den att verkligen hitta ut igen. Den missade mitt huvud med en decimeter till godo, flög vacklande upp genom trappan. Brun avföring sprutade på den vita väggen.

skatan.jpg

Åsynen av skatan fick den gamla grå kattan att vakna ur sina flegma i korgstolen, och med vitt uppspärrade gröna ögon tog den ett klumpigt språng efter fågeln; och åsynen av den gamla grå kattan gav skatan ny panisk kraft, så den tog sats och flög med imponerande fart rakt in fönstret. En dov duns hördes, och skatan singlade ned på ett trappsteg, till synes livlös.

Försiktigt bar jag ut den i solen. Den flämtade, blinkhinnorna slog över de mörka ögonen. Så vakande den till med ett gällt skrik och fladdrade iväg, in i en syren, ostadig men uppenbarligen oskadd.

”Orolig och intelligent”. Så karaktäriseras denna fågelart någonstans, och epitetet har fastnat i mitt huvud. Hur uppfattade den sitt besök i detta okända Hades som är mitt sommarpyntade hem? Hur skulle den beskriva det? Om den så kunde? Vad är det nu Le Clézio skriver: ”Musens drömmar skulle göra katten skräckslagen”.

13 kommentarer

  1. Men visst måste skatan vara en intelligent fågel! Men även andra fågelarter såsom papegojan – vilken fantastisk fågel! Den kan lära sig räkna och berätta vilken färg det är på föremålet som ägaren visar.

    Stackars skata, vilket öde. Men stackars katter som blir retade av skator ibland! Fast det är kul att se dem när de retar katten.

    Min pappa brukar säga, att den som kan härma en skata kunde få ett stort pris. För det måste ju vara oerhört svårt att göra. Har då aldrig hört någon än som kan det.

    Uh, va äckligt med bajs på väggen. Dags att ta fram målarpenseln? Eller var det kanske inte så farligt med fläcken? Går det att få bort med fläckborttagningsmedel?


  2. Det första jag gjorde sedan jag sett att skatan hade hälsan, var att ta ett starkt rengöringsmedel och med det började skrubba intensivt här och var på väggar, golv och möbler…


  3. Livet är förunderligt, både för människor och djur! Historien om skatan var vacker. En association till människors väg in i det svåra, får hjälp, och överlever..
    Den tar jag med mig..!


  4. Arma skata. Den där var gammal nog att bli rädd.
    Den talgoxunge (de ungar, tror det var två stycken?) jag hittade nedanför boet häromdagen var inte tillräckligt utvecklade för att bli rädda, så när de ”insåg” att jag inte tänkte stoppa in härliga insekter i munnen på dem, kröp de förnöjt ihop i handen och väntade lugnt på bättre tider, vilket av allt att döma lönade sig (jag hittade en i taget).


  5. HEJ!

    Tack för en utomordenligt välskriven blogg! En annan blogg på samma tema, som jag hittat via bloggtoppen, är:

    http://patrikgodin.blogg.se/

    Den liknar din, men är naturligtvis inte lika bra.


  6. Hur är det med fläckarna? Är de borta?
    Nyfiken!


  7. Ibland måste jag stanna upp och fråga mig vad eller vem det är som formar de ögonblick som ger mig energi. Vad eller vem det är som väcker det nyfikna barnet i mig. Mina ansträngningar för att hitta svaren bär ofta frukt, kanske för att det för det mesta är så uppenbart. Den delen av min mentalhygien kan alltså sägas vara ganska god.
    Det jag är dålig på är att återkoppla min glädje, min eftertanke, mina insikter och min förfäran till de människor som har förmågan att väcka dessa känslor inom mig. Men nu skall det bli av. Man skulle kunna se det som att här kommer ett beundrarbrev från en medelålders man till en annan. Du anses ju i din höggradigt akademiska värld visserligen vara ung och jag i min som obsolet och åldrad men faktum kvarstår; Medelålders är vi och medelålders män skriver inte beundrarbrev. Just därför kan det vara skönt att revoltera en smula och ägna sig år ett normbrytande beteende vilket jag kanske gör nu. Vem vet? Möjligen får du massvis av positiva läsarreaktioner av vilka en del kan klassas som beundrarpost.

    Jag har läst det mesta av vad du har skrivit. Om och om igen. Jag har läst det mesta av det du rekommenderat, senast Erik Lönnroths biografi över Gustav III, och jag har njutit och fascinerats. Jag har gråtit över tingens tillstånd som de gestaltade sig i Verdun, Osijek eller Poltava. Jag har skrattat åt det absurda och komediska i historiens backspegel. Jag har förstått att en händelse, stor eller liten, bara kan förstås och förklaras om man bemödar sig att försöka känna och tänka som dem som var med och det kan man bara göra om man närmar sig dem med respekt.

    Tack för att du delar med dig av dina kunskaper och din berättarglädje.


  8. 1. Ja, fläckarna är borta. Men igår kväll, när jag satt och tittade på en (rätt dålig) filmatisering av Evelyn Waughs ”The Sword of Honour”, upptäckte jag att jag lutat mig mot ännu en liten klick…
    2. Lars: stort tack!


  9. Det där att flyga in i främmande rum. Skata eller människa. Man är där man inte tänkte att man skulle vara. Som skatan flyger omkring, upplever rummet som ett hot, ett absolut måste ut-rum, och så kan man känna som människa också. Fast då flaxar det inombords. Jag tycker om skatans flyende ut. Det är vackert. Anne-Marie Körling


  10. Konstigt. Jag hade en årsunge flygande inne hos mig för några dagar sedan. Den landade i olivträdet och pustade ut. Tittade på mig med skräckslagna små ögon. Tog han sig till dig sen månne?


  11. Jag har haft nöjet att iaktta en skatfamiljs utveckling under våren, och min sambo har matat dem med blodpudding (!) på balkongen. De unga skatorna är verkligt hjälplösa och klarar inte ens att plocka upp maten själva, utan sitter och tjattrar bredvid tills mor eller far kommer flygande och stoppar in den i näbben på dem. Med tiden ser man dem försöka och så småningom lära sig hantera världen omkring sig, men det är fascinerande hur lite de klarar av den första månaden.


  12. Satt och googlade på skata eftersom jag har en blogg som jag kallar ”Skatans tänk” Jag kallades Skatan som ung…(mest för mitt skrattande och flaxande).”Orolig och intelligent” Hmmm… Spännande funderingar… men tänker verkligen skatan eller musen så ”mänskligt” tror du. Jag tror djuren har en förmåga som vi männsikor måste öva oss för att uppnå. De lever i nuet och går inte och tänker ut hämdplaner eller … I och för sig kan väl kanske gråa katter bli ”skräckkatter” men…Och i torsdags fick vi veta att Le Clézio får nobelpriset i år och så hittar jag hans namn av en slump i din blogg som du skrev den 27 juni…om en skata. Vilket sammanträffande! /Skatan


  13. […] “Skatans drömmar skulle göra den grå katten skräckslagen …”  le Clézios ord men något förvanskade… hittade hos Peter Englund […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: