Archive for 30 juni, 2007

h1

Min anteckningsbok

lördag, 30 juni 2007

Att göra de sista noteringarna i en anteckningsbok känns alltid märkvärdigt på något vis. Inte minst tycker jag om den lilla ritualen, då den nu fullskrivna boken förs samman med de gamla, samt en ny öppnas, lätt knarrande i ryggen, och namn och adressuppgifter skrivs in.

Jag bär ständigt anteckningsbok, dels för att notera olika praktikaliteter, som portkoder, kartskisser, bokningsnummer etc, men framför allt för att snabbt kasta ned citat, infall och intryck, flyktiga ting som annars lätt skulle gå förlorade. Den är helt oumbärlig i mitt arbete. Pappret skall vara vitt och olinjerat, så man också kan rita. Bokens knappa 200 sidor brukar räcka runt ett år.

mina_antb.jpg

Sedan slutet av 90-talet har jag använt ett visst märke, italienska Moleskine, och det är en ny sådan som nu ligger bredvid mig. Det är min första på flera år: jag slutade nämligen att använda dem då jag hittade en inhemskt producerad anteckningsbok för ungefär halva priset. Dessutom fann jag snobberiet runt det varumärket fånigt. Jag var med om att okända frågade mig om det jag bar ”var en äkta Moleskine?” Och jag hörde någon påstå med näsan i vädret att man fick använda just det märket bara om man var en etablerad författare eller konstnär. (De enda två i den kategorin som jag av egen erfarenhet vet använder Moleskine är vår Ständige Sekreterare samt Paul Simonon, den f.d. basisten i The Clash, som jag träffade i Madrid för några år sedan, och som också ständigt bar sin på sig.)

Och sedan har vi det där med uttalet. Det får verkligen inte vara engelskt, inte heller franskt (som jag länge trodde), utan italienskt: ”mole’skin-e”. De riktiga Magdalena Ribbing-typerna böjer tungan runt ett ovigt men exklusivt ”mol-a-skeen’-a”. Varför kan jag inte för mitt liv begripa.

Framgången för Moleskine är resultat av ovanligt smart hajp. Från början var detta bara en fråga om en viss typ av anteckningsböcker, som kännetecknades av två saker: ett inbyggt gummiband som höll samman pärmarna, samt hårda pärmar klädda med ett särskilt tåligt och vindtätt bomullstyg som kallades moleskin – ja, det var ursprungligen en referens till mullvadens päls.

Anteckningsböcker av detta slag användes givetvis av rader med människor, men att som i Moleskines egna reklam påstå att just DERAS anteckningbok är DEN legendariska, brukad av bland annat Van Gogh, Picasso, Hemingway och Chatwin, är ungefär lika sant som om Esselte skulle sälja blyertspennor genom att påstå att just DERAS blyertspenna var DEN legendariska, brukad av bland annat Van Gogh, Picasso, Hemingway och Chatwin. (Firman startades 1998.)

Men det är givetvis denna koppling som förklarar mycket av framgången. Man köper inte en anteckningsbok utan tillhörigheten i samma brödraskap som de ovan nämnda storheterna. Så varför har jag då återgått till detta uppblåsta varumärke? Tja, de svenska höll inte så bra. Pärmarna var klädda med papper och de sprack dessutom i ryggen. Ibland har man inte råd att köpa billigt.