Hade tänkt skriva om något personligt minne av honom. (Kanske om när jag från ett fönster på gamla Historicum såg honom regissera en scen i ”Fanny och Alexander”; kanske om när han ringde och ville prata om en bok jag skrivit.) Men en dag som denna känns sådant bara futtigt och sökt. Istället kan jag varmt rekommendera DN:s välmatade och värdiga specialbilaga om honom, som finns både i pappersform och på webben.
När den ständige sekreteraren ringer mitt på blanka sommarförmiddagen anar jag oråd, men beskedet får mig ändå att svaja till.
Lars Forssell var en del av min bildningsvärld, växte så att säga upp med honom: så var den allra första kultursidesartikel jag läste kommen ur hans penna – den handlade om filmen ”Gudfadern” och var tryckt i Expressen. Jag träffade honom sent. Första gången var på en Bokens dag i Stockholm hösten 2000, och han var en aning beskänkt. Bakom scenen debatterade vi Karl Gustav och Kristina; han var synnerligen kunnig i den materien, efter att bland annat ha skrivit ett drama om drottningen, uruppfört 1968, och på en viktig punkt tvang han mig på reträtt. På scenen läste han med stor koncentration dikten ”Det är inte kärlek”, och allt bara stannade upp medan dammet dansade i det skarpa ljuset och hans ord liksom följde med upp i virvlarna. Lars magnifika uppläsning är också den enda jag minns av alla de som ägde rum den där kvällen.
Nästa gång jag mötte honom var några år senare, när jag skulle göra mitt inträde i Akademien. Lars räckte mig en mjuk, varm hand och gav mig några lugnande ord – han såg nog hur rädd jag var. Han hade tappat vikt: fracken med den vackert broderade kragen hade en gång sytts för en betydligt rundare man. Dragen var också tärda, huden hårt spänd över kindbenen. Men ögonen: så de glittrade!
Sitter på uthusets tak och målar ett litet stycke vägg jag glömde eller bara struntade i förra sommaren. Färgen jag brukar är Falu röd, inte främst av pietet utan av lättja. Den kräver inga förarbeten – man bara borstar av resterna från det föregående lagret – och heller ingen subtilitet när man stryker på den – blir det lite tjockt på vissa ställen är det bara bra. Och jag kommer att tänka på Bruce Chatwin.
Det var en synnerligen lovande litterär karriär som klipptes av när Chatwin gick bort, i januari 1989, 48 år gammal. Han led av AIDS, något han in i det sista sökte förneka, för sig själv och för andra.
Så när den förfärliga sjukdomen började blomma ut i hans kropp, pumpade Chatwin ut en rad rökridåer för att dölja vad det egentligen handlade om. Besvären skylldes än på det ena, än på det andra orsaken. Det som förenade dem alla var deras exotism. Han hade fått sin sjukdom då han ätit ett tusenårigt kinesiskt ägg, eller av att ha ätit rå val, eller då han badat nära en val i Söderhavet, eller så var det en sällsynt bensjukdom, eller möjligen en speciell typ av malaria. Eller så skyllde han på – Falu rödfärg.
Chatwin hade rest i Sverige, och kommit att beundra den röda färg som användes på många av landsbygdens trähus. Och senare lät han specialimportera en laddning Falu rödfärg till England; år 1986 användes den till att måla hans (sällan bebodda) hus Homer End i Oxfordshire. Och en tid skyllde Chatwin alltså sina besvär på att hans kropp reagerat på den svenska rödfärgens mineraler…
Alla författare har en fallenhet för dramatiseringar och självmystifikation; det är en bieffekt av den fantasirikedom och fabuleringskraft som sysslan kräver. I Chatwins fall förstärktes detta av drag i hans privata jag, nämligen att han gjort förnekadet och fördöljandet (i detta fall av sin sexuella läggning) till en vana. Eller var det månne tvärtom?
Några har visserligen menat att hans skrivande led av det faktum att hans privata existens i så hög grad byggde på arrangemang och fantasifullt undansmygande. Hans sakprosa, och då inte minst hans med rätta firade reseskildringar – ”I Patagonien”, ”Drömspår”, ”Vad gör jag här” -, innehåller alltid ett betydande moment av konstruktioner, kondenseringar, glidningar, omarrangemang, fördöljanden och tillochmed rena påhitt. (Vilket är mer regel än undantag bland författare av hans slag.)
Så snarare än att se det som ännu ett fall där den yrkesmässiga fabuleringskonstens övertryck gör sig påmind i det privata livet, kan man undra om det inte var hans privata fiktionaliseringar som informerade hans yrkesmässiga dito?
På en loppmarknad strax utanför Hammenhög – den vanliga blandningen av ratat, udda och kantstött, sådant för gammalt för att vara trendigt men för nytt att vara antikt – gör jag två fynd. Det ena är Heinrich von Kleists ”Michael Kohlhaas” – i Fredrik Bööks översättning från 1911. Det andra är ett tummat nummer av Seriebiblioteket från september 1967: ”Massakern vid Juba!”.
Seriebiblioteket står för en nu helt utdöd genre som då var synnerligen populär – åtminstone bland pojkar -, nämligen serier med motiv från Andra världskriget. Det fanns en uppsjö med sådana här tidningar: Attack, Det stora kriget, Pilot 22, Spion 13, Bazooka, Stridsmagasinet, Bajonettserien, Brigadserien, Kommandoserien, Plutonserien, etc.
Det handlade ej om hög och vacker seriekonst, utan var produkter av en veritabel industri med säte i de anglo-saxiska länderna. Manusen skrevs i Storbritannien, men de ritades för det mesta i Spanien, av tecknare lika anonyma som medelmåttigt begåvade. Var tidning bestod av en avslutad berättelse, med titlar som ”I blint raseri”, ”Eld över öknen”, ”Dödsdömd”, ”Framåt mot segern!”, ”Hjältar går först” och ”Krigets vilddjur”. Huvudpersonerna var nästan alltid engelsmän. Upplagorna var ofattbart stora, uppåt 40.000 exemplar per nummer. Jag och mina kompisar läste dem girigt.
För oss, som växte upp i en militärstad mitt under Kalla kriget, gav de här tidningarna nog en möjlighet att begripliggöra det stora hot som omgav oss, outsagt men ständigt närvarande. Än viktigare var nog att de också var ett sätt att förstå det nära förflutna.
När jag växte upp i början av 60-talet, var det Andra världskriget ännu något högst levande. Trots att vårt land aldrig drabbats.
Vuxna talade om saker som hänt före eller efter ”Kriget” (alltid med bestämd form, som hade det bara funnits ett), bland mina skolkamraters föräldrar fanns flera med egna erfarenheter (bland annat en som varit Finlandsfrivillig, och en annan som varit i tyska armén, och sedan flytt till Sverige), det hände ännu att man hittade störtade krigsflygplan i fjällen, med döda besättningsmän ombord och allt (oj, vad de där historierna fascinerade mig – skelett, va?), och när min familj åkte på tältsemester i norra Norge med vår Volvo Amazon gick det fortfarande att se ruiner på land och fartygsvrak i fjordarna.
Serietidningarna var helt enkelt en del av vårt historiemedvetande. Men det handlade alltså inte om den del som lärdes ut i skolan, utan om det stycke som alltid finns där, förmedlad på omvägar och i vardagen, inte sällan i en förvirrad eller förvriden form. De här seriernas popularitet i Sverige kan också ses som en del av den process där Sverige förträngde sin egen, allt annat än gloriösa roll i världskriget, utan i efterhand gjorde de västliga segrarmakternas perspektiv till sitt eget.
För mina egna pojkar är det Andra världskriget något mycket avlägset, en historisk händelse bland andra, vars enskildheter lätt flyter samman med det som följde sen; i deras värld är det nära mellan El Alamein och Saigon, de finner Azeroth långt intressantare än Arnhem, för tyskarnas hjälmar bärs nu av orcher. Denna omstöpning av historiemedvetandet är både ofrånkomlig och naturlig, en följd av att laddningen långsamt går ur det skedda, parallellt som kunskapen blir alltmer förmedlad och abstrakt.
Att söka hejda denna förändring, att frysa bilden av det förflutna vid en viss punkt, är förgäves. Det vore som att söka hejda historien själv.
Jag hajar till när jag ser den. Det är en liten, kantnött spegel, kanske 15 gånger 20 cm, och den hänger undangömd invid ett av de låga köksfönstren. Det är både storleken och platsen som väcker mitt intresse.
Skånelängan vi lånat några dagar är ålderdomligt möblerad. Som vore den ett museum. Vilket huset i viss mån är. Det handlar nämligen om Dag Hammarskjölds Backåkra. Och den där spegeln är verkligen ett ting från en annan värld, där behovet av att beskåda sig själv inte var större än så. Tänker jag.
Spegelns historia har två avgörande punkter. För det första på 1500-talet när Venedigs berömda spegelmakare kom på ett sätt att göra högkvalitativa speglar av glas med en reflekterande bakyta av mycket tunt metalliskt material. För det andra på 1800-talet när Justus von Liebig uppfann sin metod att göra spegeln reflekterande med hjälp av silver. Den första punkten innebär att det nu fanns speglar som verkligen speglade, i detalj – de lätt konvexa speglar av polerad metall som funnits under antiken och medeltiden hade alltid en viss förvrängning. (”Dunkelt, såsom i en spegel…”) Den andra innebär att spegeln gick från att vara ett kostsamt lyxföremål till att bli något som även vanligt folk kunde ha i sitt hem och vardag.
Självupptagenhet, självbetraktelse och självbespegling är överlappande men ej identiska begrepp. Narcissos tragedi, där han sitter förhäxad av sin egen avbild i källan, är inte bara att föremålet för hans kärlek är han själv, utan, ytterst, att var gång han söker nå denna älskade, så går denna förlorad – när Narcissos fingertoppar berör vattenytan splittras givetvis bilden.
Att speglarna i dagens hem bara blir allt fler, allt större och alltmer framträdande är ett faktum så avslöjande för vår tid att det nästan känns banalt. Det är inte alltför sökt att undra – just här, i det hem som författaren till ”Vägmärken” aldrig hann bebo – om det finns en motsättning mellan yttre och inre självbetraktelse? (En av de främsta kvalitéerna i Hammarskjölds ”Vägmärken” är just viljan till ett obarmhärtigt genomskådande av det egna jaget, och modet att se de lyten, falskheter och låga motiv som kan dölja sig bak det skenbart vackra och upphöjda.)
Vi känner vårt eget ansiktes porer långt bättre än vi känner vår egen själ. Jag vill tro att det inte alltid har varit så.
Medan molnen tunnas ute över sundet, blir till rivna trasor av vitt över allt det blåa, och vi väntar på att det skall bli väder att gå ned till havet, läser jag i Bertil Malmbergs ”Ett författarliv” från 1952:
”Vad som berättas är sanning. Men mycket som rör mig, men inte kan berättas, är ju också sanning, och mellan dessa två sanningar, den utsagda och den förtigna, råder det ibland en hemlig fiendskap. Mycket, som nu är undanhållet, skulle, om det avslöjades, ge det nu framlagda ett nytt ansikte, utan att ett ord skulle behöva ändras i själva relationen: det skulle likafullt sörja för att intrycket bleve ett annat än nu, ibland bättre, ibland mer ofördelaktigt, ibland endast mer förvirrat. Men uppriktigheten, ja, även rätten till uppriktighet, har gränser. Minnena däremot ha ingen botten – det är omöjligt att göra dem full rättvisa.”
TV-program om matlagning tycker jag är rätt ointressant, men det finns ett som jag aldrig missar. Det är ”Elake kocken” på TV2. Den arges namn är Gordon Ramsey, en nu mycket framgångsrik restaurantör med arbetarklassbakgrund som en gång började i branschen som servitör. Ramseys bakgrund märks i hans språk, som sväller av svordomar och fula ord. Konflikträdd är han inte.
Vilket behövs, då programmets idé är att han i varje avsnitt besöker en restaurang på fallrepet – ekonomiskt och kulinariskt – och under en kort tid försöker ställa den på fötter igen. Man lär sig snart den dramaturgiska kurvan: Ramsey anländer, äter grimaserande en middag, konstaterar att restaurangen i fråga är en jävla katastrof, vilket meddelas utan omsvep till alla inblandade; han ändrar svärande och under motstånd rutiner och meny; en nylansering förbereds, som dock hotas av ett bakslag av något slag; nylanseringen lyckas, vilket konstateras vid ett oanmält återbesök några månader senare. Moralen är enkel: misslyckandet är ditt eget fel. Skyll inte ifrån dig.
Det som gör ”Elake kocken” så intressant är att det inte så mycket handlar om HUR man skall laga mat, som hur man INTE skall laga mat: tittaren bjuds på en provkarta med misstag, fel och fusk. Dessutom kan serien också ses som en undersökning av misslyckandets väsen – något jag själv finner ohjälpligt fascinerande. Det är också svårt att se dessa fiaskon utan att ge dem vidare tillämpning, t.ex. i litteraturens värld.
Det finns nämligen några faktorer som återkommer i de flesta av dessa fallerande etablissemang. En av dem är en fallenhet att leva på gamla meriter: omvärlden har förändrats, men det vägrar man erkänna utan har i blind självgodhet gått ned sig i gamla rutiner och utnötta grepp. En annan är en ogenomtänkt och opportunistisk eklekticism: detta har ändat i att det man skapat blivit både opersonligt och överlastat. Ytan går före innehållet. Fåfängan är stark. Vilket för oss till den tredje faktorn, nämligen en olycklig dragning till det pretentiösa: och då menar jag i ordets verkliga betydelse, nämligen att göra anspråk man inte förmår att leva upp till.
Låter inte det också som en viss typ av författare?
De flesta drömmar är nonsens. Jag vet det: de är blott skärvor från ett glömskearbete som utförs var natt, och som någon del av vår hjärna försöker bringa till mening genom att ordna i berättelsens form. Men i natt hade jag en – eller borde jag säga ”uppstod det en”? – som var ovanligt intressant, både tolknings- och känslomässigt.
Jag befinner mig åter på Studentvägen, det område i Uppsala som jag bodde i när jag pluggade vid Universitetet. På något sätt har jag kommit upp på det platta taket till av ett av de högsta husen. Jag måste ta mig ned, och i min hand har jag en nyckel. Där finns en dörr som leder ner, och nyckelhålet är markerat med en färgprick, som går att vika undan. Jag gör det, men upptäcker att nyckeln inte passar. Hur skall jag nu komma ned?
Då ser jag att det finns en trappa som leder till marken, men den är kolossalt brant, och saknar dessutom räcken. Och jag som är så höjdrädd. Långsamt häver jag mig ut över kanten, söker efter trappstegen med min fot. Jag är skräckslagen på gränsen till paralyserad. Emellertid upptäcker jag att det invid den här branta trappan också går en spiraltrappa av gjutjärn. Jag kommer dock inte in i den, men jag sträcker mig istället och får fatt i en stång på dess utsida, hoppar över.
Därefter börjar jag gå ett slags vertikal armgång ned mot marken, på UTSIDAN av spiraltrappan. Tekniken är den som brukas av större apor: jag tar med ena handen tag i en bit av fackverket, faller samtidigt med kroppen mot nästa, tar tag i den andra handen samtidigt som jag släpper med den första. Det går fort, och det är roligt.
Så står jag nere på marken, andtruten men närmast euforiskt glad. Jag vill göra om det, men det är omöjligt för huset har plötsligt krympt.
Jag är nog lite skraj för TV. Inte för att titta på. Utan för att göra. Genom åren har jag fått en 7-8 erbjudanden att göra olika TV-serier. Och i slutändan har jag alltid tackat nej. Så när SvT, i form av producenten Kristina Lindström, tog kontakt med mig för ett par år sedan för att göra en slags historisk pendang till ”Värsta språket” var min första reaktion artigt skeptisk.
Varför? Enkelt. För att TV är svårt. Jag har nästan aldrig kommit ifrån en TV-studio utan en gnagande känsla av att ha gjort en slät figur. Det är så lite som hinns med. Sådant är mediets natur. Sällan kan man besvara några frågor där. I bästa fall bara ställa dem. Så är det också ett känslomedium. Dessutom är jag blyg.
Jag har prövat att skriva manus för faktaprogram, och första gången blev jag smått chockad över vilken ytterligt liten informationsmängd man kan klämma in på, säg, 29 minuter – särskilt om man jämför med vad som ryms i en bok. Dessutom är apparaten med alla människor och apparater runtomkring så stor och tungrodd – särskilt om man jämför med vad som krävs för att sätta samman en bok. Och det sistnämnda skrämmer givetvis en skrivande människa, som lever likt en upplyst despot i sitt lilla rike av 29 bokstäver, punkter, komman, kolon, semikolon och – tankestreck. Alla författare lider av kontrollkomplex.
Ett möte gick jag med på. Det mötet följdes av ännu ett, och sedan ett, och ännu några. I TV-branschen finns många charlataner och krängare av kattguld, men de som skulle göra den nya serien var i stort sett desamma som gjort ”Värsta språket”, som jag själv uppskattat mycket. Det kändes också som om det verkligen skulle kunna bli något vettigt. Tanken var att jag och Fredrik Lindström skulle dela på rollen som programledare.
Ändå klev jag av på hösten 2005. Min förklaring, avgiven per e-post strax innan jag åkte till Irak, lät som en sådan där fuldumpning man gjorde i gymnasiet, ni vet, ”det är inte dig det är fel på, det är mig”. Den här gången var det dock helt sant. Arbetet på Dramatiska Institutet, ledamotskapet i Akademien och det egna skrivandet tog det jag hade av tid. Det fanns helt enkelt inte plats för mer. Inte på den här sidan av hjärtinfarkten i alla fall. Eller panikångesten.
Men det kändes ändå som en fuldumpning. Just för att de andra inblandade, inte minst då Fredrik, och producenterna Karin af Klintberg och Tarik Saleh, redan demonstrerat att detta kunde bli riktigt bra. Våra långa planeringsmöten hade också ofta spårat ur och blivit ett slags spretiga och synnerligen stimulerande miniatyrseminarier över detta vi kallar Sverige.
När jag återvände från Irak hörde Kristina av sig med en ny modell. Jag var frikopplad från programledarskapet, och det enda som krävdes av mig var att jag framåt vårkanten dök upp för tre dagars inspelning i studio – inga förberedelser, förutom att klä mig som vore det vinter.
Programmets form, med soffsamtalet i centrum, var alltså resultatet av en improvisation. Idén var att lite granna försöka återskapa planeringsmötenas oförutsägbart krängande diskussioner hit och dit. Utan alltför mycket script. Och där oenigheten mellan oss inte var ett problem utan en poäng.
Det funkade också, tycker jag själv. Att Fredrik blev till ensam programledare var bara bra: på sitt smått geniala vis gav han inte bara programmet en egen ton, utan också ett fokus som skulle gått förlorat om jag trängts med honom framför linsen. När jag klev av från serien hade jag till en början dåligt samvete, men så här efteråt tror jag att det enbart var till fördel för serien.
När jag nu ser ”Världens modernast land” i repris tänker jag på Marshall McLuhans kända och ofta missförstådda – minns den där underbara scenen i ”Annie Hall” – idé om kalla och heta medier; och där han alltså kallar TV för ett ”kallt” medium, då det enligt McLuhan bland annat förutsätter en mer aktiv och abstraktionsvillig publik än, säg, mer ”varma” medier, som radio och film. Har inte sällan tänkt att det där fick nog McLuhan om bakfoten. (Han formulerade också sin teori då det fortfarande fanns drömmar om TV som folkbildare, lååångt före ”Paradise Hotel”.) Reaktionerna på serien har dock gett honom rätt. Åtminstone till del.
Den föregående kvällen började med absint och slutade med punsch, och än en gång är jag stadd på långsam och lätt bakrusig cykelfärd genom Boden och mitt eget minne. Dubbel déjà vu. Att växa upp är att uppleva en förändring av skala: ting eller tidsutsnitt som verkar stora, ja enorma, för barnet, krymper som vi alla vet för den vuxne.
Att växa upp är också att lämna. Ett privilegium man har som utflyttare, är att man då och då tillåts återvända till miljöer som aldrig nötts ut av ens blick, utan som tvärtom laddats upp av avståndet och blivit exotiska. Ungefär som att en älskande måste förlora en kärlek för att få den distans som krävs för att verkligen kunna se den.
Denna gråmulna sommardag styr jag min kosa via A8/Fo63, det nu nedlagda artilleriregemente där jag en gång gjorde lumpen, och som nu – passande nog – har stannat upp i tiden och blivit till museum.
Jag cyklar på en knastrande grusväg bort mot fotbollsplanen, förbi den försvunna korthållsbanan, och ser så en märklig och rätt vacker syn: en grupp med stolar och bord övergivna mitt inne i grönskan, bågnade av väder och vind, och med ett slags stilla värdighet på väg mot det försvinnande som är deras bestämning.
Det är en slående metafor för något. Kan bara inte bestämma mig för vad. Jag cyklar vidare. Huvudvärken har börjat släppa.
You are currently browsing the Peter Englunds blogg blog archives for juli, 2007.
 | Martin om Ny, utökad, reviderad –… |
 | peterenglund om Ny, utökad, reviderad –… |
 | suedoise om Ny, utökad, reviderad –… |
 | Björn Olsson om Ny, utökad, reviderad –… |
 | Lgn om Akademiblogg |
Peter Englunds blogg 