Archive for juli, 2007

h1

Genom nattens dörr

tisdag, 31 juli 2007

bergman1.jpg

Hade tänkt skriva om något personligt minne av honom. (Kanske om när jag från ett fönster på gamla Historicum såg honom regissera en scen i ”Fanny och Alexander”; kanske om när han ringde och ville prata om en bok jag skrivit.) Men en dag som denna känns sådant bara futtigt och sökt. Istället kan jag varmt rekommendera DN:s välmatade och värdiga specialbilaga om honom, som finns både i pappersform och på webben.

Annonser
h1

Lars Forssell död

fredag, 27 juli 2007

När den ständige sekreteraren ringer mitt på blanka sommarförmiddagen anar jag oråd, men beskedet får mig ändå att svaja till.

Lars Forssell var en del av min bildningsvärld, växte så att säga upp med honom: så var den allra första kultursidesartikel jag läste kommen ur hans penna – den handlade om filmen ”Gudfadern” och var tryckt i Expressen. Jag träffade honom sent. Första gången var på en Bokens dag i Stockholm hösten 2000, och han var en aning beskänkt. Bakom scenen debatterade vi Karl Gustav och Kristina; han var synnerligen kunnig i den materien, efter att bland annat ha skrivit ett drama om drottningen, uruppfört 1968, och på en viktig punkt tvang han mig på reträtt. På scenen läste han med stor koncentration dikten ”Det är inte kärlek”, och allt bara stannade upp medan dammet dansade i det skarpa ljuset och hans ord liksom följde med upp i virvlarna. Lars magnifika uppläsning är också den enda jag minns av alla de som ägde rum den där kvällen.

Nästa gång jag mötte honom var några år senare, när jag skulle göra mitt inträde i Akademien. Lars räckte mig en mjuk, varm hand och gav mig några lugnande ord – han såg nog hur rädd jag var. Han hade tappat vikt: fracken med den vackert broderade kragen hade en gång sytts för en betydligt rundare man. Dragen var också tärda, huden hårt spänd över kindbenen. Men ögonen: så de glittrade!

h1

Chatwin och Falu rödfärg

tisdag, 24 juli 2007

Sitter på uthusets tak och målar ett litet stycke vägg jag glömde eller bara struntade i förra sommaren. Färgen jag brukar är Falu röd, inte främst av pietet utan av lättja. Den kräver inga förarbeten – man bara borstar av resterna från det föregående lagret – och heller ingen subtilitet när man stryker på den – blir det lite tjockt på vissa ställen är det bara bra. Och jag kommer att tänka på Bruce Chatwin.

chatwin2.jpg

Det var en synnerligen lovande litterär karriär som klipptes av när Chatwin gick bort, i januari 1989, 48 år gammal. Han led av AIDS, något han in i det sista sökte förneka, för sig själv och för andra.

Så när den förfärliga sjukdomen började blomma ut i hans kropp, pumpade Chatwin ut en rad rökridåer för att dölja vad det egentligen handlade om. Besvären skylldes än på det ena, än på det andra orsaken. Det som förenade dem alla var deras exotism. Han hade fått sin sjukdom då han ätit ett tusenårigt kinesiskt ägg, eller av att ha ätit rå val, eller då han badat nära en val i Söderhavet, eller så var det en sällsynt bensjukdom, eller möjligen en speciell typ av malaria. Eller så skyllde han på – Falu rödfärg.

Chatwin hade rest i Sverige, och kommit att beundra den röda färg som användes på många av landsbygdens trähus. Och senare lät han specialimportera en laddning Falu rödfärg till England; år 1986 användes den till att måla hans (sällan bebodda) hus Homer End i Oxfordshire. Och en tid skyllde Chatwin alltså sina besvär på att hans kropp reagerat på den svenska rödfärgens mineraler…

Alla författare har en fallenhet för dramatiseringar och självmystifikation; det är en bieffekt av den fantasirikedom och fabuleringskraft som sysslan kräver. I Chatwins fall förstärktes detta av drag i hans privata jag, nämligen att han gjort förnekadet och fördöljandet (i detta fall av sin sexuella läggning) till en vana. Eller var det månne tvärtom?

Några har visserligen menat att hans skrivande led av det faktum att hans privata existens i så hög grad byggde på arrangemang och fantasifullt undansmygande. Hans sakprosa, och då inte minst hans med rätta firade reseskildringar – ”I Patagonien”, ”Drömspår”, ”Vad gör jag här” -, innehåller alltid ett betydande moment av konstruktioner, kondenseringar, glidningar, omarrangemang, fördöljanden och tillochmed rena påhitt. (Vilket är mer regel än undantag bland författare av hans slag.)

Så snarare än att se det som ännu ett fall där den yrkesmässiga fabuleringskonstens övertryck gör sig påmind i det privata livet, kan man undra om det inte var hans privata fiktionaliseringar som informerade hans yrkesmässiga dito?

h1

Historiskt medvetande

lördag, 21 juli 2007

På en loppmarknad strax utanför Hammenhög – den vanliga blandningen av ratat, udda och kantstött, sådant för gammalt för att vara trendigt men för nytt att vara antikt – gör jag två fynd. Det ena är Heinrich von Kleists ”Michael Kohlhaas” – i Fredrik Bööks översättning från 1911. Det andra är ett tummat nummer av Seriebiblioteket från september 1967: ”Massakern vid Juba!”.

serie_juba3.jpg

Seriebiblioteket står för en nu helt utdöd genre som då var synnerligen populär – åtminstone bland pojkar -, nämligen serier med motiv från Andra världskriget. Det fanns en uppsjö med sådana här tidningar: Attack, Det stora kriget, Pilot 22, Spion 13, Bazooka, Stridsmagasinet, Bajonettserien, Brigadserien, Kommandoserien, Plutonserien, etc.

Det handlade ej om hög och vacker seriekonst, utan var produkter av en veritabel industri med säte i de anglo-saxiska länderna. Manusen skrevs i Storbritannien, men de ritades för det mesta i Spanien, av tecknare lika anonyma som medelmåttigt begåvade. Var tidning bestod av en avslutad berättelse, med titlar som ”I blint raseri”, ”Eld över öknen”, ”Dödsdömd”, ”Framåt mot segern!”, ”Hjältar går först” och ”Krigets vilddjur”. Huvudpersonerna var nästan alltid engelsmän. Upplagorna var ofattbart stora, uppåt 40.000 exemplar per nummer. Jag och mina kompisar läste dem girigt.

För oss, som växte upp i en militärstad mitt under Kalla kriget, gav de här tidningarna nog en möjlighet att begripliggöra det stora hot som omgav oss, outsagt men ständigt närvarande. Än viktigare var nog att de också var ett sätt att förstå det nära förflutna.

serie_juba1.jpg

När jag växte upp i början av 60-talet, var det Andra världskriget ännu något högst levande. Trots att vårt land aldrig drabbats.

Vuxna talade om saker som hänt före eller efter ”Kriget” (alltid med bestämd form, som hade det bara funnits ett), bland mina skolkamraters föräldrar fanns flera med egna erfarenheter (bland annat en som varit Finlandsfrivillig, och en annan som varit i tyska armén, och sedan flytt till Sverige), det hände ännu att man hittade störtade krigsflygplan i fjällen, med döda besättningsmän ombord och allt (oj, vad de där historierna fascinerade mig – skelett, va?), och när min familj åkte på tältsemester i norra Norge med vår Volvo Amazon gick det fortfarande att se ruiner på land och fartygsvrak i fjordarna.

Serietidningarna var helt enkelt en del av vårt historiemedvetande. Men det handlade alltså inte om den del som lärdes ut i skolan, utan om det stycke som alltid finns där, förmedlad på omvägar och i vardagen, inte sällan i en förvirrad eller förvriden form. De här seriernas popularitet i Sverige kan också ses som en del av den process där Sverige förträngde sin egen, allt annat än gloriösa roll i världskriget, utan i efterhand gjorde de västliga segrarmakternas perspektiv till sitt eget.

För mina egna pojkar är det Andra världskriget något mycket avlägset, en historisk händelse bland andra, vars enskildheter lätt flyter samman med det som följde sen; i deras värld är det nära mellan El Alamein och Saigon, de finner Azeroth långt intressantare än Arnhem, för tyskarnas hjälmar bärs nu av orcher. Denna omstöpning av historiemedvetandet är både ofrånkomlig och naturlig, en följd av att laddningen långsamt går ur det skedda, parallellt som kunskapen blir alltmer förmedlad och abstrakt.

Att söka hejda denna förändring, att frysa bilden av det förflutna vid en viss punkt, är förgäves. Det vore som att söka hejda historien själv.

h1

Spegeln

onsdag, 18 juli 2007

Jag hajar till när jag ser den. Det är en liten, kantnött spegel, kanske 15 gånger 20 cm, och den hänger undangömd invid ett av de låga köksfönstren. Det är både storleken och platsen som väcker mitt intresse.

Skånelängan vi lånat några dagar är ålderdomligt möblerad. Som vore den ett museum. Vilket huset i viss mån är. Det handlar nämligen om Dag Hammarskjölds Backåkra. Och den där spegeln är verkligen ett ting från en annan värld, där behovet av att beskåda sig själv inte var större än så. Tänker jag.

spegel_b-akra.jpg

Spegelns historia har två avgörande punkter. För det första på 1500-talet när Venedigs berömda spegelmakare kom på ett sätt att göra högkvalitativa speglar av glas med en reflekterande bakyta av mycket tunt metalliskt material. För det andra på 1800-talet när Justus von Liebig uppfann sin metod att göra spegeln reflekterande med hjälp av silver. Den första punkten innebär att det nu fanns speglar som verkligen speglade, i detalj – de lätt konvexa speglar av polerad metall som funnits under antiken och medeltiden hade alltid en viss förvrängning. (”Dunkelt, såsom i en spegel…”) Den andra innebär att spegeln gick från att vara ett kostsamt lyxföremål till att bli något som även vanligt folk kunde ha i sitt hem och vardag.

Självupptagenhet, självbetraktelse och självbespegling är överlappande men ej identiska begrepp. Narcissos tragedi, där han sitter förhäxad av sin egen avbild i källan, är inte bara att föremålet för hans kärlek är han själv, utan, ytterst, att var gång han söker nå denna älskade, så går denna förlorad – när Narcissos fingertoppar berör vattenytan splittras givetvis bilden.

Att speglarna i dagens hem bara blir allt fler, allt större och alltmer framträdande är ett faktum så avslöjande för vår tid att det nästan känns banalt. Det är inte alltför sökt att undra – just här, i det hem som författaren till ”Vägmärken” aldrig hann bebo – om det finns en motsättning mellan yttre och inre självbetraktelse? (En av de främsta kvalitéerna i Hammarskjölds ”Vägmärken” är just viljan till ett obarmhärtigt genomskådande av det egna jaget, och modet att se de lyten, falskheter och låga motiv som kan dölja sig bak det skenbart vackra och upphöjda.)

Vi känner vårt eget ansiktes porer långt bättre än vi känner vår egen själ. Jag vill tro att det inte alltid har varit så.

h1

Utsagt och förtiget

måndag, 16 juli 2007

Medan molnen tunnas ute över sundet, blir till rivna trasor av vitt över allt det blåa, och vi väntar på att det skall bli väder att gå ned till havet, läser jag i Bertil Malmbergs ”Ett författarliv” från 1952:

”Vad som berättas är sanning. Men mycket som rör mig, men inte kan berättas, är ju också sanning, och mellan dessa två sanningar, den utsagda och den förtigna, råder det ibland en hemlig fiendskap. Mycket, som nu är undanhållet, skulle, om det avslöjades, ge det nu framlagda ett nytt ansikte, utan att ett ord skulle behöva ändras i själva relationen: det skulle likafullt sörja för att intrycket bleve ett annat än nu, ibland bättre, ibland mer ofördelaktigt, ibland endast mer förvirrat. Men uppriktigheten, ja, även rätten till uppriktighet, har gränser. Minnena däremot ha ingen botten – det är omöjligt att göra dem full rättvisa.”

h1

”Elake kocken”

torsdag, 12 juli 2007

TV-program om matlagning tycker jag är rätt ointressant, men det finns ett som jag aldrig missar. Det är ”Elake kocken” på TV2. Den arges namn är Gordon Ramsey, en nu mycket framgångsrik restaurantör med arbetarklassbakgrund som en gång började i branschen som servitör. Ramseys bakgrund märks i hans språk, som sväller av svordomar och fula ord. Konflikträdd är han inte.

gordon_ramsay-747731.jpg

Vilket behövs, då programmets idé är att han i varje avsnitt besöker en restaurang på fallrepet – ekonomiskt och kulinariskt – och under en kort tid försöker ställa den på fötter igen. Man lär sig snart den dramaturgiska kurvan: Ramsey anländer, äter grimaserande en middag, konstaterar att restaurangen i fråga är en jävla katastrof, vilket meddelas utan omsvep till alla inblandade; han ändrar svärande och under motstånd rutiner och meny; en nylansering förbereds, som dock hotas av ett bakslag av något slag; nylanseringen lyckas, vilket konstateras vid ett oanmält återbesök några månader senare. Moralen är enkel: misslyckandet är ditt eget fel. Skyll inte ifrån dig.

Det som gör ”Elake kocken” så intressant är att det inte så mycket handlar om HUR man skall laga mat, som hur man INTE skall laga mat: tittaren bjuds på en provkarta med misstag, fel och fusk. Dessutom kan serien också ses som en undersökning av misslyckandets väsen – något jag själv finner ohjälpligt fascinerande. Det är också svårt att se dessa fiaskon utan att ge dem vidare tillämpning, t.ex. i litteraturens värld.

Det finns nämligen några faktorer som återkommer i de flesta av dessa fallerande etablissemang. En av dem är en fallenhet att leva på gamla meriter: omvärlden har förändrats, men det vägrar man erkänna utan har i blind självgodhet gått ned sig i gamla rutiner och utnötta grepp. En annan är en ogenomtänkt och opportunistisk eklekticism: detta har ändat i att det man skapat blivit både opersonligt och överlastat. Ytan går före innehållet. Fåfängan är stark. Vilket för oss till den tredje faktorn, nämligen en olycklig dragning till det pretentiösa: och då menar jag i ordets verkliga betydelse, nämligen att göra anspråk man inte förmår att leva upp till.

Låter inte det också som en viss typ av författare?