h1

Sex stolar, två bord

tisdag, 3 juli 2007

Den föregående kvällen började med absint och slutade med punsch, och än en gång är jag stadd på långsam och lätt bakrusig cykelfärd genom Boden och mitt eget minne. Dubbel déjà vu. Att växa upp är att uppleva en förändring av skala: ting eller tidsutsnitt som verkar stora, ja enorma, för barnet, krymper som vi alla vet för den vuxne.

Att växa upp är också att lämna. Ett privilegium man har som utflyttare, är att man då och då tillåts återvända till miljöer som aldrig nötts ut av ens blick, utan som tvärtom laddats upp av avståndet och blivit exotiska. Ungefär som att en älskande måste förlora en kärlek för att få den distans som krävs för att verkligen kunna se den.

boden_bord.jpg

Denna gråmulna sommardag styr jag min kosa via A8/Fo63, det nu nedlagda artilleriregemente där jag en gång gjorde lumpen, och som nu – passande nog – har stannat upp i tiden och blivit till museum.

Jag cyklar på en knastrande grusväg bort mot fotbollsplanen, förbi den försvunna korthållsbanan, och ser så en märklig och rätt vacker syn: en grupp med stolar och bord övergivna mitt inne i grönskan, bågnade av väder och vind, och med ett slags stilla värdighet på väg mot det försvinnande som är deras bestämning.

Det är en slående metafor för något. Kan bara inte bestämma mig för vad. Jag cyklar vidare. Huvudvärken har börjat släppa.

20 kommentarer

  1. Bilden på stolarna och borden ger mig direkta associationer till Hiram Binghams bilder från 1911 då han fann det övervuxna Machu Picchu i Peru.

    Nostalgi är en sorts konverterad framtidstro enligt Lasse Åberg. Jag tror mer att det handlar om konserverad framtidstro. Vi bygger upp ett litet förråd av det vi verkligen behöver i form av minnen, lukter, smaker och längtan. Allt det som vi betalat för med tårar och skratt. Allt det vi skämts färdigt över. Men också för att kunna minnas ögonblick av triumf och lättnad. Vi behöver inte samla frukt och nötter längre, vi samlar minnen. Föda till en annan sorts hunger.


  2. En annan sorts hunger? Att leva för evigt? Det är spännande att lyssna till er i den äldre generationen, jag har precis vid ålder 27 insett genom jämförelse med mina vänner att jag blivit vuxen och kanske måste börja bete mig som en sådan. Alla dessa måsten.


  3. Åh, så jag hatar att bli kollektivansluten till ”den äldre generationen” – men samtidigt: det är ju sant, så varför sprattla emot?🙂


  4. Att minnas barndomen ja. Själv så blir jag oerhört nostalgisk av att känna lukten av koskit! Det påminner mig om när min morbror hade kor när jag var liten. Vi hoppade i höet och käka jordgubbar direkt ut landet. Va gott det var!

    He he, var går gränsen då mellan den yngre och äldre generationen? Är det då man som jag fyllt 40? Eller är det när man fyller 50? Kanske någon kan berätta det för mig?

    Vi är då så otroligt åldersfixerade i Sverige… Många har ångest för att bli äldre, det har inte jag. Det är riktigt skönt att blir äldre på det viset att jag bryr mig inte lika mycket. I sinnet är jag inte alls 40, snarare 25…


  5. […] storligen att även akademiledamoten och tillika före detta Uppsalastudenten Peter Englund i dag outar sig som minnesjunkie. Han skriver om en lätt bakrusig cykelfärd genom Boden och mitt eget minne och byt ut orten Boden […]


  6. Som inbiten absintheur måste jag fråga: vad var det för märke den föregående kvällen började med?


  7. Med anledning av ”den äldre generationen”: För några år sedan intervjuade jag en kommunalpolitiker som fyllde 70 och hade slutat med politiken för en tid sedan. Han satt i trädgården tillsammans med sin hustru.

    – Det är bara utanpå som vi är gamla. Inuti är vi fortfarande 18 år, sade han…


  8. 1. Vilken absint? Oj, ingen aning. Flaskan var utsirad och den var 66%-ig. Det är allt jag vet. Och att det värmde fint.

    2. Inuti 18 år? Med all respekt för vår 70-årige politiker: det hoppas jag inte gäller för mig. Något skall väl ha hänt under alla dessa år…


  9. Hej ! har väl inget speciellt intressant att komma med , men just det här med minnen och ens uppväxt är nånting som intresserar mig . Att det blir nånting exotiskt med gamla minnen och platser . Äsch , alltid kul att läsa denna blogg iallafall . M.v.h. Malin .


  10. Sune Portin skriver
    – Det är bara utanpå som vi är gamla. Inuti är vi fortfarande 18 år, sade han…

    Så sant så, precis så tycker vi som fyllt många fler år – ända tills vi börjar prata med 18-åringar🙂.


  11. Varför ska man tvånganslutas till några generationer alls? Går det egentligen att göra generationsgeneraliseringar mer än helt ytligt? Vi är barn av vår tid men inte uteslutande och inte i så hög grad som många vill göra gällande.

    Sedan helt matematiskt; hur gammal är PE? Typ 50 år, äldre generationen knappast, det är ju mitt i livet.


  12. Man kan också gå omkring och vara i olika åldrar samtidigt. Jag berättade – för en kort tid sedan – följande för en vän: Jag upplever att jag är 14 år i hjärtat, cirka 37 i tanken – även om hastigheten på denna ibland är att likna vid den hos en hasande 90 -åring; I fötter och ben, tillika mellan dessa, är jag inte en dag över 30 år.


  13. Var själv flaskan utsirad? Mystiskt… runt 66 procent är ju de flesta sorter, inte så mycket att gå på där. Hoppas hur som helst det var en fin fransk variant och ingen tjeckisk häxbrygd. Un Emile kanske… eller Nouvelle-Orléans!


  14. Fysisk ålder är ju linjär, så äldre blir man. Men visst finns det olika åldrar på det mentala planet, menade nog det hela inte som en ”diss” utan mera att jag själv ser fram emot att bli äldre själv eftersom det medför att jag förhoppningsvis får tid att lära mig saker och nå fler insikter än jag har för tillfället. Men visst är vissa känsliga, det märks😉

    Och jag tycker äldre och yngre borde samtala oftare, spännande samtal brukar uppstå.


  15. Klart du inte avsåg att dissa – det begriper jag. Men jag är som du mycket riktigt förstått i en känslig fas: har inte riiiiktigt vant mig vid den siffra som just nu betecknar min ålder. Och det faktum att jag störs av den är givetvis det verkligt pinsamma.


  16. En historiker som störs av ålder. Bara en sådan sak…😀


  17. Just vad gäller ålder, tackar jag min lyckliga stjärna att jag just är historiker och inte, säg, hockeyproffs. För då hade min karriär varit över för länge sedan. Nu ligger den bästa biten framför mig. Vissa typer av vetenskapare, säg matematiker, föds. Andra typer, som historiker, växer långsamt till. Bäst blir man när man passerat 70. Då har har ens kunskaper och erfarenhet verkligen nått kritisk massa. Så jag ser framtiden an med viss tillförsikt…


  18. Kan det inte också gå så att en historiker som är över 70 sitter och kämpar mot alla de unga forskare som har gjort nya rön och kullkastat de teorier som hela hans vetenskapliga karriär och rykte baserar sig på?


  19. Det är förvisso sant. Vissa förlorar sig i ett ständigt patrullerande av de egna resultatens gränser, beredda till omedelbar attack mot alla som vågar korsa dem.


  20. Synd att man inte lever tills man blir 120 eller 140. Då skulle man som forskare säkert få uppleva att man får rätt igen. Då har den generation som gjorde fadersupproret mot en själv och ens egna slutsatser, drabbats av efterföljande generations intellektuella lustmord på den föregående forskargenerationen och återupptäckt de gamla forskarna och deras slutsatser igen, de där som faktiskt hade rätt🙂



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: