Archive for 6 juli, 2007

h1

Att göra TV

fredag, 6 juli 2007

Jag är nog lite skraj för TV. Inte för att titta på. Utan för att göra. Genom åren har jag fått en 7-8 erbjudanden att göra olika TV-serier. Och i slutändan har jag alltid tackat nej. Så när SvT, i form av producenten Kristina Lindström, tog kontakt med mig för ett par år sedan för att göra en slags historisk pendang till ”Värsta språket” var min första reaktion artigt skeptisk.

fredrik_pgr1_410.jpg

Varför? Enkelt. För att TV är svårt. Jag har nästan aldrig kommit ifrån en TV-studio utan en gnagande känsla av att ha gjort en slät figur. Det är så lite som hinns med. Sådant är mediets natur. Sällan kan man besvara några frågor där. I bästa fall bara ställa dem. Så är det också ett känslomedium. Dessutom är jag blyg.

Jag har prövat att skriva manus för faktaprogram, och första gången blev jag smått chockad över vilken ytterligt liten informationsmängd man kan klämma in på, säg, 29 minuter – särskilt om man jämför med vad som ryms i en bok. Dessutom är apparaten med alla människor och apparater runtomkring så stor och tungrodd – särskilt om man jämför med vad som krävs för att sätta samman en bok. Och det sistnämnda skrämmer givetvis en skrivande människa, som lever likt en upplyst despot i sitt lilla rike av 29 bokstäver, punkter, komman, kolon, semikolon och – tankestreck. Alla författare lider av kontrollkomplex.

Ett möte gick jag med på. Det mötet följdes av ännu ett, och sedan ett, och ännu några. I TV-branschen finns många charlataner och krängare av kattguld, men de som skulle göra den nya serien var i stort sett desamma som gjort ”Värsta språket”, som jag själv uppskattat mycket. Det kändes också som om det verkligen skulle kunna bli något vettigt. Tanken var att jag och Fredrik Lindström skulle dela på rollen som programledare.

Ändå klev jag av på hösten 2005. Min förklaring, avgiven per e-post strax innan jag åkte till Irak, lät som en sådan där fuldumpning man gjorde i gymnasiet, ni vet, ”det är inte dig det är fel på, det är mig”. Den här gången var det dock helt sant. Arbetet på Dramatiska Institutet, ledamotskapet i Akademien och det egna skrivandet tog det jag hade av tid. Det fanns helt enkelt inte plats för mer. Inte på den här sidan av hjärtinfarkten i alla fall. Eller panikångesten.

Men det kändes ändå som en fuldumpning. Just för att de andra inblandade, inte minst då Fredrik, och producenterna Karin af Klintberg och Tarik Saleh, redan demonstrerat att detta kunde bli riktigt bra. Våra långa planeringsmöten hade också ofta spårat ur och blivit ett slags spretiga och synnerligen stimulerande miniatyrseminarier över detta vi kallar Sverige.

När jag återvände från Irak hörde Kristina av sig med en ny modell. Jag var frikopplad från programledarskapet, och det enda som krävdes av mig var att jag framåt vårkanten dök upp för tre dagars inspelning i studio – inga förberedelser, förutom att klä mig som vore det vinter.

Programmets form, med soffsamtalet i centrum, var alltså resultatet av en improvisation. Idén var att lite granna försöka återskapa planeringsmötenas oförutsägbart krängande diskussioner hit och dit. Utan alltför mycket script. Och där oenigheten mellan oss inte var ett problem utan en poäng.

Det funkade också, tycker jag själv. Att Fredrik blev till ensam programledare var bara bra: på sitt smått geniala vis gav han inte bara programmet en egen ton, utan också ett fokus som skulle gått förlorat om jag trängts med honom framför linsen. När jag klev av från serien hade jag till en början dåligt samvete, men så här efteråt tror jag att det enbart var till fördel för serien.

När jag nu ser ”Världens modernast land” i repris tänker jag på Marshall McLuhans kända och ofta missförstådda – minns den där underbara scenen i ”Annie Hall” – idé om kalla och heta medier; och där han alltså kallar TV för ett ”kallt” medium, då det enligt McLuhan bland annat förutsätter en mer aktiv och abstraktionsvillig publik än, säg, mer ”varma” medier, som radio och film. Har inte sällan tänkt att det där fick nog McLuhan om bakfoten. (Han formulerade också sin teori då det fortfarande fanns drömmar om TV som folkbildare, lååångt före ”Paradise Hotel”.) Reaktionerna på serien har dock gett honom rätt. Åtminstone till del.