h1

Att göra TV

fredag, 6 juli 2007

Jag är nog lite skraj för TV. Inte för att titta på. Utan för att göra. Genom åren har jag fått en 7-8 erbjudanden att göra olika TV-serier. Och i slutändan har jag alltid tackat nej. Så när SvT, i form av producenten Kristina Lindström, tog kontakt med mig för ett par år sedan för att göra en slags historisk pendang till ”Värsta språket” var min första reaktion artigt skeptisk.

fredrik_pgr1_410.jpg

Varför? Enkelt. För att TV är svårt. Jag har nästan aldrig kommit ifrån en TV-studio utan en gnagande känsla av att ha gjort en slät figur. Det är så lite som hinns med. Sådant är mediets natur. Sällan kan man besvara några frågor där. I bästa fall bara ställa dem. Så är det också ett känslomedium. Dessutom är jag blyg.

Jag har prövat att skriva manus för faktaprogram, och första gången blev jag smått chockad över vilken ytterligt liten informationsmängd man kan klämma in på, säg, 29 minuter – särskilt om man jämför med vad som ryms i en bok. Dessutom är apparaten med alla människor och apparater runtomkring så stor och tungrodd – särskilt om man jämför med vad som krävs för att sätta samman en bok. Och det sistnämnda skrämmer givetvis en skrivande människa, som lever likt en upplyst despot i sitt lilla rike av 29 bokstäver, punkter, komman, kolon, semikolon och – tankestreck. Alla författare lider av kontrollkomplex.

Ett möte gick jag med på. Det mötet följdes av ännu ett, och sedan ett, och ännu några. I TV-branschen finns många charlataner och krängare av kattguld, men de som skulle göra den nya serien var i stort sett desamma som gjort ”Värsta språket”, som jag själv uppskattat mycket. Det kändes också som om det verkligen skulle kunna bli något vettigt. Tanken var att jag och Fredrik Lindström skulle dela på rollen som programledare.

Ändå klev jag av på hösten 2005. Min förklaring, avgiven per e-post strax innan jag åkte till Irak, lät som en sådan där fuldumpning man gjorde i gymnasiet, ni vet, ”det är inte dig det är fel på, det är mig”. Den här gången var det dock helt sant. Arbetet på Dramatiska Institutet, ledamotskapet i Akademien och det egna skrivandet tog det jag hade av tid. Det fanns helt enkelt inte plats för mer. Inte på den här sidan av hjärtinfarkten i alla fall. Eller panikångesten.

Men det kändes ändå som en fuldumpning. Just för att de andra inblandade, inte minst då Fredrik, och producenterna Karin af Klintberg och Tarik Saleh, redan demonstrerat att detta kunde bli riktigt bra. Våra långa planeringsmöten hade också ofta spårat ur och blivit ett slags spretiga och synnerligen stimulerande miniatyrseminarier över detta vi kallar Sverige.

När jag återvände från Irak hörde Kristina av sig med en ny modell. Jag var frikopplad från programledarskapet, och det enda som krävdes av mig var att jag framåt vårkanten dök upp för tre dagars inspelning i studio – inga förberedelser, förutom att klä mig som vore det vinter.

Programmets form, med soffsamtalet i centrum, var alltså resultatet av en improvisation. Idén var att lite granna försöka återskapa planeringsmötenas oförutsägbart krängande diskussioner hit och dit. Utan alltför mycket script. Och där oenigheten mellan oss inte var ett problem utan en poäng.

Det funkade också, tycker jag själv. Att Fredrik blev till ensam programledare var bara bra: på sitt smått geniala vis gav han inte bara programmet en egen ton, utan också ett fokus som skulle gått förlorat om jag trängts med honom framför linsen. När jag klev av från serien hade jag till en början dåligt samvete, men så här efteråt tror jag att det enbart var till fördel för serien.

När jag nu ser ”Världens modernast land” i repris tänker jag på Marshall McLuhans kända och ofta missförstådda – minns den där underbara scenen i ”Annie Hall” – idé om kalla och heta medier; och där han alltså kallar TV för ett ”kallt” medium, då det enligt McLuhan bland annat förutsätter en mer aktiv och abstraktionsvillig publik än, säg, mer ”varma” medier, som radio och film. Har inte sällan tänkt att det där fick nog McLuhan om bakfoten. (Han formulerade också sin teori då det fortfarande fanns drömmar om TV som folkbildare, lååångt före ”Paradise Hotel”.) Reaktionerna på serien har dock gett honom rätt. Åtminstone till del.

48 kommentarer

  1. Jag håller med om att TV är ett klumpigt medium. Ta alla de där andra världskrigsdukumentärerna som går på Discovery. Det är ganska trevlig dagsunderhållning på trötta helgdagar, men hur mycket fakta innehåller de egentligen? Lite löst prat om pansardivisioner som åker hit och dit i Normandie blandat med godtyckliga svartvita bilder och musik.


  2. Du klarade dig bra, däremot den andra akademikern som var med några gånger, var hon etnolog? Jag tyckte hon kändes lite slät och talade i klichéer.

    Det är som att man måste vara ”jätte” något för att göra sig i tv – jättekunnig, jätteintelligent, jättesnygg, jättearg, jätterolig och så vidare.

    Ofta tänker jag på att det finns tillfällen då man får med så lite information om någonting att det blir fel. Bilden av ett skeende blir så begränsad att den inte stämmmer, inte för att det är fel på de fakta som uppges utan det är bara för lite.


  3. Förstår precis vad Olle menar. Andra världskrigetdokumentärerna brukar bli sövande tråkiga då de alla följer samma mall. Gamla journalfilmer varvas med intervjuver av ögonvittnen och över alltsammans en trött speakerröst som rabblar datum och platser. Det är säkert ett billigt och bra sätt att göra dokumentärer men underhållningsvärdet och informationsnivån blir låg. Samma malltänk går igen i nästan alla dokumentärer, även de katastroffilmer vår käre bloggförfattare verkar vara så förtjust i.

    Vad gäller Världens modernaste land tycker jag det var ett väldigt lyckat program. Du fungerade bra som en lite mer vetenskaplig motpunkt till Fredrik som ibland ville sväva iväg i generaliseringar och med ditt historiska perpektiv. Att den svenska tilltron till myndigheter skulle vara ett förlägning av den historiska alliansen mellan statsmakten och bondeståndet t.ex. Är det en allmänt vedertagen teori eller din personliga åsikt? Mer Peter Englund i tv!


  4. Min tanke när jag såg världens modernaste land var att du gjorde dig väldigt bra, men att Lindström, som var en underbar ciceron tidigare, fick alldeles för mycket plats. Ordrunkare skulle jag vilja kalla honom. Etnologen skötte sig också bra.

    Jag vet fortfarande inte, förutom att Lindström tog för mycket plats, vad som gjorde att programmet inte höll. Vissa inslag var underbara.

    Jag tror i slutändan att programmet blev för sverigeanalt. Jag som har bott i Spanien kände inte alls igen mig i den antipod till svensk kultur som ni gav medelhavsländerna eller för den delen andra länder. Det blev provinsiellt.

    Synd på ett roligt koncept.


  5. Du blyg?! Har jag aldrig kunnat ana. Nu fick vi lära oss något nytt!

    Någon slät figur är du då inte!

    Men är det kul att vara med i TV? (Som vanligt är jag nyfiken!)


  6. Det sist sända programmet tyckte jag hjärtligt illa om. Jag fick en känsla av att du försökte säga några vettiga saker då och då, men du blev alltid avbruten av en Fredrik L med mundiarré, som kom med en massa rent infama påståenden.

    Dessutom undrar jag hur många som förstod att de där inslagen om att standardiser julkort och paket var skämt redan då de sändes första gången. Med tanke på vad en yngre generation fått veta, och också tycks tro, om standardiseringsvanvettet och storbrorsattityden under ”den hemska 70-åriga socialistiska tiden”, så misstänker jag att många trodde att det där var på fullt allvar. Undrade tom om Fredrik L själv trodde det.


  7. Jag håller med Kerstin: mitt intryck var också att du (och andra) ständigt avbröts av Fredrik Lindström. Hans uppenbara tendens att köra över alla andra personer som försöker säga någonting blir i länge aningen irriterande. Det är som om flertalet deltagare i programmen mest var staffage.


  8. Jag tyckte, för att vara ärlig, inte bara hjärtligt illa om programmet, jag var urarg efter att ha sett det. Jag tillhör nu inte ens den generation som kollektivanslutits till de ”medelålders” utan den generation som av andra kollektivanslutits till ”köttberget”, så jag var vuxen och gifte mig just i den perioden då miljonprogrammet genomfördes och jag blir fullkomligt rasande när man idag framställer detta som ett gravt socialistiskt övegrepp. Bloggar själv om saken här om någon är intresserad av synen på miljonprogrammet, vad det betydde då, från en som var med.


  9. Rasande Kerstin – har jag förstått det rätt: du bor själv i ett miljonprogramsområde?


  10. Va fa … ?? Har flera gånger försökt lägga ut kommentar som jag får veta redan i liknande form lagts ut. Hur är det med den osynlige moderatorn? Gillar den inte mina inlägg?


  11. Om jag gör så här då, lägger till något:

    Risken att TV gör analyser grundare är reell. Men den blir också annorlunda, mediet medger andra möjligheter. Jag tyckte själv att serien fokuserade för mycket (även om kanske det var en del av konceptet) på det dåliga med det svenska, där du hade en ”motande” attityd rätt ofta som jag tyckte var bra. Jag minns speciellt att du en gång reagerade när Fredrik talade om vårt aggressionshämmade sätt i konfliktsituationer, du försvarade den svenska, behärskade modellen. Men i stort tycker jag nog att det blev lite förenklat, om än mycket roande och finurligt.

    En bok som jag vill rekommendera som visar på litteraturens förmåga att på ett djupare vis analysera och diskutera (eftersom vi med texten ju kan gå tillbaka och begrunda, något som är svårt med TV) är Amos Oz ”Hur man botar en fanatiker”. Läs den, ni som inte gjort det! Den ger en rimlig analys, den visar prov på just den humor som Oz menar är fanatismens motpol och den är så välskriven!

    Nästa bok i hyllan är ”Silvermasken” …


  12. Jahaja. Då gick det. Tack snälle moderatorn att du inte är smartare.


  13. WordPress har en funktion som heter Akismet och som skall stoppa SPAM-kommentarer. Av någon anledning fastnade dina inlägg där. Men det är ordnat nu.


  14. Såg delar av seien men tyckte att Lindström var jobbig, och jag stördes av de grova och knappt hållbara generaliseringarna. Och det mesta som sades om Sveige gällde ju västvärlden i allmänhet…


  15. Peter Englund
    frågar mig om jag sälv bor i ett miljonprogramområde? Nej, inte nu, men jag gjorde det, dels som barn, dels så småningom som ung mamma och jo, vi, först mina föräldrar och sedan jag som vuxen, uppskattade de lägenheter vi fick i dessa miljonområden efter att, pga bostadsbristen, ha bott i mycket dåliga bostäder vissa tider.


  16. Får erkänna att jag inte sett programmen, de medverkande till trots, eftersom jag är allergisk mot diskussioner om vad som är ”typiskt svenskt”.


  17. PS:
    Dessutom bodde alla vi (läs: mina färäldrar) kände i någon milonprogramslägenhet någonstans.

    Jag växte upp i en säng i köket, i de tvårumgslägenheter som föräldrarna hyrde i sådana lägenheter (de flyttade runt i Sverige en del). Eget rum var en lyx jag inte ens kunde drömma om som barn även om vi alltså bodde modernt och fint i dessa lägenheter (när vi inte tillfälligt bodde uselt i väntan på att få flytta in i en modern lägenhet). I miljonprogrammets verkliga boom kunde de flytta in i en trea och då fick jag eget rum, 14 år gammal. Det var fantastiskt. Mina föräldrar skilde sig dessvärre något år senare och då fick mamma, för att ha råd att bo kvar, lov att hyra ut ett av rummen, till en som arbetade på en av stadens stora industrier, något som också var vanligt. Själv bodde jag som ung, under en period, inneboende i ett rum hos en familj på Söder i Stockholm, när jag arbetade där. Inte kul alls. Egen lägenhet var vad jag inte kunde drömma om då.

    Släktingar jag hade i Stockholm bodde förfärligt dåligt, med dagens mått mätt, trångt, med endast kallt vatten och med dass på gården.

    Min fd man kom upp till föräldrarnas hemstad, Södertälje och bodde då i ett rum i en tillfällig arbetarbarack, uppförd av företaget, med delat kök och toalett med dusch. Industrierna uppförde sådana för att den arbetskraft de var i desperat behov av skulle ha någonstans att bo.

    Så småningom började några av föräldrarnas bekantingar bygga egna småhus, som ju också bör betraktas som en del av detta miljonprogram, pga byggsubventioner, förmånliga lån etc. Så förvisso har jag en flerfacetterad erfarenheter av miljonprogrammet och hur folk bodde när det sattes igång på allvar.

    Idag ser somliga av de här stora områdena dystra ut men dels ska man, som du som historiker ju är väl införstådd i, försöka förstå det som skett utifrån den tidens utgångspunkter och villkor, dels beror det faktum, att många av de här områdena chanserat väldigt, inte på att de byggdes då, eller byggdes i någon slags förkastlig överhetsnit och pga förmyndarattityder endast, utan på dagens politik visavi dessa områden. De var trots allt, hävdar jag, en välsignelse för oss som var med då.


  18. Men vad många klagar på Fredrik Lindström! Jag måste bara få försvara honom! Han är ju bra. Desutom är han en ganska cool kille.

    Är det inte så att de är tvungna i TV att avbryta eftersom tiden inte räcker till? Inte minst ser vi det i debattprogrammen. En del människor kan ju börja prata och aldrig sluta, det finns ingen hejd på vissa när de ska framföra sin åsikt! Jag tycker att Fredrik är duktig på det viset, han avbryter nog när det behövs.

    Jag upplevde inte alls att Fredrik var en ordbajsare. Han framförde ju tankar med innehåll, det är mer än vad vissa program framför. Det ska tramsas, flamsas och pratas om ämnen som inte är någonting. Sen ska samma kändisar sitta med jämt i vissa program (de är väl de enda som ställer upp?!).

    Heja Fredrik, fler program med vettigt innehåll behövs! Du får gärna visa dig mer i rutan!


  19. Kerstin: jag är bara nyfiken (hoppas jag inte är för personlig här): varför har du då valt att inte bo i ett sådant område?


  20. Hej Peter – jag skriver från en liten ö i alfabetet. Jag lånade lite av dig till min blogg – har hänvisat till dig… du är bra, väldigt bra. Anne-Marie Körling


  21. En utmärkt programserie och kul att du nu skriver om den. Som sagt, det bästa SvT gjort på åratal. Lindström har sin roll och du din och jag tycker att ni spelar era vardera roller väl och att rollfördelningen är som den ska vara.

    Av dom andra inbjudna gillade jag speciellt matexperten och konsumtionsexperten (med den nasala rösten), dom hade kunskap och inte bara massa snömos.

    Det är märkligt vilka reaktioner serien väcker från diverse PK-muppar. Tydligen får man inte diskutera vad som är ”typiskt svenskt” eller vad som är svensk kultur trots att det är uppenbart för alla icke-indoktrinerade att folk som bor i samma land och pratar samma språk har en hel del saker gemensamt – speciellt om det handlar om ett etniskt relativt homogent och avgränsat land som Sverige. Men vänstern förnekar sig aldrig – dom praktiserar den värsta sortens voluntarism: man ska tro på inte på det som man har goda skäl att tro utan på det som passar ens politiska doktrin.

    Den här artikeln av en känd bloggare som naturligtvis bjuds in av den vänstervridna median till diverse imbecilla chatprogram i TV och radio får exemplifiera:

    http://syrran.wordpress.com/2007/06/25/att-vara-svensk-och-inte/


  22. Utmärkt frågeställning av Peter till Kerstin. Nu väntar vi på svar från henne! Peter, du måste bara gå in på Kerstins blogg och läsa kommentar från en vänstermänniska där som heter Sixten Andreasson. Han skriver så korkat om dig så det är skrattretande!!!

    Peters frågeställning påminner mig om när jag var på föreläsning med Göran Greider för flera år sedan. Han stod och beklagade sig över att det var privatägt Dagens Nyheter, och han gnällde om att tidningarna var så dominerade av Bonniers och privata intressen. Till saken hörde att han jobbade på Dagens Nyheter på den tiden.

    Varför jobbade han på en tidning som Dagens Nyheter då? Det går över mitt förstånd!

    Bra skrivet Grue om vänstern! Håller med dig fullständigt; vänstern förnekar sig aldrig! Liten fråga, vad menas med PK-muppar?


  23. Peter:
    Undrar varför jag inte bor i miljonprogrammet idag.
    Jag anser att den frågan är irrelevant för vad vi talar om, eller i varje fall för vad jag talar om.

    Jag talar om de villkor som rådde när miljonprogrammet genomfördes, jag talar om att de allra flesta, som bor i dessa bostäder idag, troligen också föredrar att bo där framför att bo i ett spisrum med dass på gården, vespis, endast kallt vatten i kranen och vedeldad tvättgryta i källaren. Har de råd att köpa villa och inte gör det, ja då föredrar de helt klart de här lägenheterna – eller hur? Däremot tror jag inte att någondera kategorin skulle föredragit föregångsboendet som sagt.

    Vore jag ensamstående skulle jag inte kunna bo i det lilla hus på landet (med vedspis🙂 också) där jag bor nu, och då skulle jag avgjort föredra miljonprogrammets hus framför de hus som man ersatte med miljonprogramshusen, det kan du vara helt övertygad om.

    Hur bodde du själv som lite förresten? Vilka boendeerfarenheter har du?


  24. PS igen:
    För att inte tala om att jag avgjort skulle föredra miljonprogrammets lägenheter framför att vara bostadslös, eller framför en husvagn på någon husvagspark, eller framför att vara inneboende hos någon.


  25. Kerstin!

    Tja, VAD SOM HELST är väl bättre än att vara bostadslös. Men en bostad som bara är snäppet bättre än att bo i en husvagn, hur bra är egentligen den? Tankefelet jag anser att du gör, är att förutsätta att bostadsbristen BARA gick att avskaffa genom att bygga enorma koncentrationer av funkishus, att det bara var miljonprogrammets arkitektur, estetik och sätt att sätta samman bostadsområden var den enda möjligheten. (Minns att så här såg det ut runtom i Sverige, även i småstäder. I min hemstad är de här husen nu SPRÄNGDA – det är sant – av kommunen. De låga icke-funkishusen, byggda samtidigt, intill står kvar)

    Sanningen är att det svenska miljonprogrammet på många vis VAR extremt. Särskilt om man betänker att vi i Sverige inte hade några ruinfält i våra städer – vi skapade dem själva. I många andra västeuropeiska länder valde man att bygga bort sin bostadsbrist på annat vis än just genom enorma koncentrationer av funkishus. (Betänk att vårt land är ett av de MINST tätbefolkade, så tomtmark var aldrig ett problem.)

    Det går inte att komma ifrån att miljonprogrammets arkitektur hade en klar ideologisk sida. Funkis stod för modernitet, och stilen I SIG var alltså god. Stilen favoriserades alltså inte bara för att den gjorde det något enklare att bygga. Och rivningsraseriet i så många svenska städer, med dess andra steg, uppsmällandet av diverse betongklossar, handlade inte i första hand om att ordna bostäder, det handlade om att katapultera ett land in i moderniteten. Mycket var rent och skärt vansinne. Betänk att tillochmed Gamla Stan var tänkt att rivas helt och hållet, och detta för att ge plats för ge plats åt ännu ett Tensta.

    Det var den svenska historielösheten, omsatt i stadsplanering med lätt revolutionär hybris: vi behöver inte det förflutna med sina sorger (eller dess hus) för vi är på väg att bygga något oerhört mycket bättre, vackrare, finare. Så varför renovera det som finns? Låt oss itsället sopa rent med all gammal mög. Här rivs för att få luft och ljus!

    Förvisso var syftena bak miljonprogrammet goda, men det räcker inte. Vi vet alla att de mest absurda ting har gjorts utifrån goda avsikter.


  26. Jag växte upp i ett miljonprogramhus bredvid en motorväg, det var kallt, hemskt och jag var ofta rädd.

    De stora förlorarna i den typen av arkitektur var barnen.

    I mitt hus fanns över 80 hushåll – det var anonymt och där fanns en hel del farliga människor. De vuxna kom långt bort, högt upp i husen. På gården styrde barngäng utan insyn och det var den starkes rätt som gällde. Det var skuggit och blåsigt mellan husen. Tio år efter de hade byggts hade alla som kunde flytta gjort det. Jag vet inte exakt hur det går till men på något sätt förstärker arkitekturen den sociala misären.

    Några gånger har jag suttit på seminarier där personer velat romantisera miljonprogrammen ”vi måste sluta demonisera” ” det är lika bra att bo så som något annat”, väldigt sällan har de personliga erfarenheter från sådana områden. Det är klart att vissa kan trivas där, men alla som har ett val, väljer att inte bo så.

    Förresten är det bara jag som tycker att det är töntigt och förlegat att använda ordet politiskt korrekt som skällsord?


  27. Töntigt och förlegat vet jag inte, men faktum är att ”politiskt korrekt” är ett så urvattnat begrepp – vad menas, *egentligen?* – att åtminstone jag undviker det. Det blir så lätt ett pseudo-argument.

    Peter: Var det miljonprogrammets fel att otaliga gamla svenska stadskärnor ersattes med betonglösningar? Är det inte snarare två något olika resultat av samma grundläggande tänkesätt?


  28. Peter:
    Om du läser mitt inlägg om saken så ser du att jag också påpekar att det var ett helgerån att riva stadskärnorna som man gjorde. Så där är vi helt överens.

    Vidare: Visst, man kan se saken från flera olika utgångspunkter, dels den estetiska sidan, dels den praktiska, dels den sociala bl.a.

    Visst var det funkis, visst var funkis modernt, och det ansågs inte ens fult då, det ansågs fint. (Vänta tills nästa generation börjar förhåna allt det där ”vackra” som du menar att man gör nu istället, till nästa generations fadermord alltså🙂.). Att bygga högt ansågs fint. Jag tycker också att många av de här områdena är fula, och tyckte redan då, men så har vi den andra sidan, den ekonimisk/sociala, den där att folk fick någonstans att bo, eller fick en boendestandard som var fantastisk i jämförelse med vad de varit vana vid. Bostadsstandarden var effekt av byggnormerna, som alltså varit en välsignelse och där Sverige var ett föregångsland på den tiden.

    Gnället på miljonprogrammet lämnar nästan alltid den senare sidan därhän och för oss i vår generation, som faktiskt behövde och fick lägenheter i detta program (som förresten också inkluderade en massa småhusbyggande), var det många gånger rena drömmen och man ska inte framställa saken som om det handlade om att förstöra hela Sverige för svenskarna. Det politiskt moderna projektet vid den tiden handlade om att komma ifrån Lortsverige.

    Undrar om inte många av de ungdomar som idag är arga för att det råder bostadsbrist, skulle vara ganska glada om man byggde mycket fler lägenheter idag förresten, med vad som idag är normal boendestandard, och lägenheter som de hade råd att bo i, även om husen inte vore estetiska underverk? Hur tror du det blir med den saken?

    Sedan, som någon påpekade efter mitt inlägg på min blogg, så började man trafikseparera under miljonprogrammet, vilket verkligen inte var så dumt. Å andra sidan, och där har Jenny en poäng, blev gårdarna alldeles för stora och små barn fungerar inte så bra i stora grupper utan ledare.
    I och med den stora folkomflyttningen kom massor av människor att flytta in samtidigt i enormt stora nya bostadsområden. Det var som upplagt för sociala problem av olika slag. Den sociala kontrollen, som man haft tidigare, i ett mer stationärt samhälle där man kände människorna i sin omgivning, försvann och det uppstod en helt annan kultur, där grannar plötsligt blev främlingar för varandra. Vi blev de där inåtvända svårtillgängliga typerna, för att förenkla.


  29. Jenny, Monika, Peter Olausson/ Försöker gå igenom PK-fenomenet här i en sammanfattning av en Fb-tråd (klicka på mitt namn): (verkar inte gå att länka till Fb, försöker utan)

    PK kan referera till tre saker:

    1) En politisk ideologi, som vissa beskrivit som ”kulturell marxism”

    2) En metod när man debatterar – flitigt bruk av vad Jonathan Friedman i Tendens utmärkta serie om PK-begreppet kallar ”lösa associationer” – vilket betyder guilt-by-association, ad hominem och halmgubbar en masse.

    3) Ett (felaktigt) skäl att omfatta en lära. Enligt denna idé är man PK om man t ex är marxist när såna vindar blåser och feminist när såna blåser. Man tror saker, eller säger sig tro saker för att det betjänar ens karriär, snarare än för att ens samvete säger att dom är rätt.

    Det är definitivt inte förlegat utan blir dessvärre bara mer och mer relevant för varje dag. Det är en del av moderniteten som TV-serien dessvärre gick förbi – inte minst därför att det är ett mer kontroversiellt ämne än matkultur eller avsaknad av traditioner.

    Vad gäller arkitekturen är det trist att se att modernismen fortsätter att skörda framgångar, om än i mindre skala – senast var det ”kallbadhuset” och de rasande angreppen på de mer traditionella nybyggda husen i Jakrisborg.


  30. Ja, jag syftar på den mentalitet som härskade i Sverige under rekordåren, och som bland annat yttrade sig i tro på en viss FORM som uttryck för modernitet – och det motsatta, att äldre hus hörde det förflutna till, och att de därför i sig var en styggelse. Men det handlade alltså en tilltro till formen som sådan, och vissa närmast centrala inslag i den. Som de platta taken – korkat i ett land med så mycket snö som Sverige. Som att bygga på höjden, trots att det inte fanns någon anledning till det.

    Självfallet beror inte de här områdenas problem bara på deras arkitektoniska form – att påstå det vore att göra samma fel som de som en gång konstruerade dem. Men miljonprogrammets jätteförorter i funkisbetong var ett misstag. Det hade gått att bygga bort bostadsbristen på annat sätt. Det kunde man i andra länder. Det hade varit möjligt också här. Problemet var bara att i botten fanns en ideologisk fixering, ett illusionsmakeri som vi först kommit oss ur.


  31. Grue, jag tycker inte att begreppet PK är förlegat för att dess innebörd inte längre manifesteras utan jag menar att det är ett billigt sätt att nedvärdera en annan persons åsikter. Istället för att avfärda någon som politiskt korrekt tycker jag att det är bättre att säga vad det är man inte gillar med en viss uppfattning.


  32. Peter:
    Håller väl med om det mesta du skriver senast. Men man ska kanske också betona att husens utséenden, utanverket, inte var en direkt konsekvens av förd överhetspolitik, eller av byggnormerna, de var snarare en effekt dels av arkitekterna preferenser/modet, dels var ”estetiken” en effekt av vad som var billigast att bygga, och på den sidan finner vi framför allt privata bostadsbyggnadsföretag som hade goda tider när det fanns byggsubventioner och räntorna var mycket fördelaktiga🙂, liksom förstås alla de som fick jobb och producerade något nyttigt istället för att tvingas söka jobb de aldrig kan få..

    Det är alltså direkt fel, menar jag, att skylla fulheten hos miljonprojektområdena på politiken sådär i allmänhet, som många gör, eller att hävda att husen ser ut som de gör pga av politikernas överhetsfasoner, på grund av politikernas vilja att bestämma över oss och kontrollera oss och på grund av svenska folkets mesighet.
    Min generation var mycket mindre mesig och ovillig att låta sig kontrolleras än dagens förresten, och vi protesterade ordentligt mot sådant. Jag upphör aldrig att förundras över att dagens ungdom bara finner sig i att storebror alltid vet var de befinner sig, vad de gör och vart de är på väg). Vad gäller kontroll så har vi aldrig varit mer kontrollerade än idag, som bekant, och den s.k. valfrihetsrevolutionen är nu bara en dimridå som döljer att våra (de flesta av oss) valmöjligheter inskränks successivt idag.


  33. Som jag förstått det är ”fulheten” alls ingen slump. Det fanns en uttalad politisk vilja att frigöra sig från tidigare arkitektur men tyvärr förlorades också dyrbar kunskap. Överhet förknippades med den estetik som fanns innan funktionalismen och barnet slängdes utan vidare ut med badvattnet. Den tidiga funkisen var ändå delvis kvar i sin historia men miljonprogrammen och till exempel tillhörande skolbyggnader var en ideologisk estetik dragen till sin spets, säkert med avsikten att frigöra människor från det gamla. Tanken var att ingenting skulle ta sig uttryck i form eller konkret rumslighet – men det blev tvärtom.


  34. Jenny/ Det ligger en del i det. Jag tycker att jag också gjorde det i det första inlägget där jag talade om ”PK-muppar”.

    Dock tycker jag att den politiska korrektheten är ett begrepp som har en stor förklaringskraft. Därför tycker jag att det ofta är relevant att använda begreppet. Det finns en debatt här med länk till en flashbacksida där fenomenet diskuteras på ett som jag tycker intressant och initerat sätt. Dessvärre verkar Fb va spärrat från att länka direkt, så jag måste göra så här:

    http://sakine.blogspot.com/2007/06/kvllspasset-i-p3-i-kvll.html#comments


  35. vem är inte skraj. Själv är jag skrav för allting nästan

    men du, tycker inte du att världen håller på att braka samman på något sätt. Därför kompottar jag min blogg. jag försöker väga upp allt elände med roliga inlägg därför att jag tycker att världen har blivit riktigt creepy

    mvh sofia

    http://sofiawinterborn.wordpress.com/2007/07/09/sofiait-isnt-easy-to-mix-a-compoteblog-to-have-fun-and-play-and-also-to-be-serious-in-a-mixed-blog/


  36. Bra program även det senaste. PK-ismen kom ju upp lite grann men borde ha kommit fram väsentligt mer. Den anses ju vara ett typiskt svenskt fenomen. Dessutom tycker jag att den är ett typiskt modernt fenomen – idag upptäcks och stämplas avvikare kraftigare än dom gjorde förr. Förr kunde det finnas märkliga formuleringar i diverse tidningar och dokument utan att hundra bloggar och x antal ledarsidor kommenterade som med Fälldins o co och andras utspel senast. Utrymmet för att avvika krymper hela tiden.

    Sen tycker jag att programmet är lite sthlms-innerstads-centrerat. Jag är t ex inte alls med på att singeln är ett sånt ideal i breda grupper – många rynkar på ögonbrynen åt 30?-singlar. Det där var lite överdrivet.


  37. Världens modernaste land – ”spretiga och synnerligen stimulerande miniatyrseminarier över detta vi kallar Sverige” är en bra beskrivning. Stimulerande också i meningen retande. Man retar sig ibland och vill säga emot. Och det var förstås meningen.

    Seminarier med visuella hjälpmedel av högsta klass, får man tillägga. Lindströms intervju med Alva Myrdal är ett mästerstycke i elakhet! Och den italienska anti-propagandafilmen om Sverige! Som väl skulle avskräcka italienare från att flytta dit.

    Men just som på seminarier tycker man sig märka att en viss debattrötthet träder in om man håller på för länge. Människor som uttrycker sig klokt och vasst börjar till sist att upprepa sig. Jag satt hänförd inför de första programmen för att de var roliga, argumenterande och lagom generaliserande men upplevde generaliseringarna som alltmer svepande vartefter tiden gick.

    De första temana, om svenskhetens symboler och traditioner, blev träffsäkert och lärorikt fastspikade. Men det sista temat, om den svenska individualismen, var det svårt att få inringat på annat sätt än med ”Där nere i sydeuropa…”

    Jag satt och väntade på substans, argument, ja till exempel Inglehart-Welzels kulturkarta – som man hittar på webbsidan http://www.worldvaluessurvey.org/ – som verkligen är ett ambitiöst, stort försök att karakterisera länder och mentaliteter, och där man tydligen kunde se en skillnad mellan det protestantiska och katolska Europa, och där Sverige faktiskt ”vann” i uppskattning av individuell frihet, contra tradition och religion.

    Men inte bara Sverige. Danmark, Nederländerna och kanske Japan ligger också i framkant, i kartans övre högra hörn. Det kan bli ett ämne för en uppföljarserie!


  38. TV sekunder är kostbara i ordets alla meningar.

    Laddar man rutan med fler kunskapsrika människor vill man som tittare att var och en får utrymme, dvs egna sekunder till sin rådighet/dispotition.

    Vissa program har en klar rollfördelning mellan moderator/intervjuvare/programledare och deltagare/intervjuvobjekt.
    I andra format, talkshows till ex, har programledaren en större plats i programmet, kan ”kamma hem” humorvinster på objektens bekostnad osv, sånt som inte finns, eller får finnas, i en klassisk intervju.

    Mellanformat är oerhört svåra att klara av med behållning ovanför både tema såväl som involverade deltagare/aktörer i rutan.

    Det är nog en övermänsklig prestation att göra ett lyckat program med så många och stora ambitioner som vissa av dessa gränsforms-programmen försöker.

    Där objekten skall få göra frågeställningar samtidigt som programledaren skall agera skådespelare, där stilen växlar mellan seriös/undersökande och raljerande/humoristisk.

    Inte nog med att man under sekunder i skarpt läge tappar tråd och sammanhang, men man pådrar sig även irritation från folk som känner sina ståndpunkt/hållningar häcklade.
    Utan att man vet varför.

    Ju störe format, ju tydligare tecken, är en prdagogisk prinsip.

    TV är ett jätteformat där man hör viskningar och ser blickar flacka.

    Mycket svårt att behärska.

    Några aktuella programledare där matchningen mellan innehåll, format och stil ( oftast)lyckats:
    BBC´s Michael Parkinson
    CNN´s King
    NRK´s Skavlan

    Vad är det gemensamma? Enkel setting, tydlig ledare, stort utrymme för gästerna och en generös attityd.

    Tro inte att de gör allt ensamma, modratorerna, där är stora proffsiga, osynliga arbetsteam bak varje en av dem.

    Fredrik Lindström måste vara en talang på många områden, han förtjänar en helskärpt grupp fackfolk inom mediat TV bakom sig för att lyckas.
    Mycket kunde vara gjort innan serien om svenskheten bandades för att ungå känslan av resursslöseri i form av kunskapskapital och missade möjligheter att möta insiktsfulla personligheter i unplugged interation.

    Goethe lär ha sagt att kammarmusik är som samtal mellan begåvade människor.

    Visst är jamsessions spännande, men bra musik för lyssnarna blir det bara när alla vet vad de gör hela tiden, det räcker inte att bara en vet och de andra skall hänga med.

    Utrymme, utrymme, ostört utrymme för var och en.

    Om jag vill veta vad Peter Englund menar om världen tittar jag inte på TV-serien.

    Om jag vill veta hur han reagarar under skarpt läge, kan jag göra det. Och jag kände att han förtjänar ett bättre utgångsläge för sina nästa skarpa sekunder i rutan.
    Utrymme, utrymme och utrymme….
    HKj


  39. när jag såg programmen (som jag för övrigt älskar)fick jag upp ögonen för att du har humor, och det ledde mig till den här bloggen och din litteratur i övrigt. Jag måste säga att innan dess hade jag bara en vag aning om att du var ledamot av akademien och inte så mycket mer. Ni är inte så bra på marknadsföring i akademien, jo Kristina är väl det och Horace men kanske inte alltid positivt och bara av egen kraft – det sista beroende på hur man ser det.


  40. TV ska vara läskigt. Genomslagskraften enorm. Programmet fann jag djupt problematiskt. Inte så mycket för sina generaliseringar – de är ibland nödvändiga för att nå kunskap och en absolut förutsättning för humor. Men det underliggande tankestråket var en dikotomi, ett vi-och-dom, ett andrefierande som jag trodde att den tänkande människan hade börjat lämna bakom sig.
    Ta en kvart av valfritt avsnitt. Hur många gånger säger den gode Lindström ”vi”?
    Vilken är definitionen?
    Vilka vi?
    Och vilka är de som inte är vi?
    Vilken kategori tillhör jag, om jag har två utlandsfödda föräldrar?
    Enligt t ex SCB tillhör jag gruppen ”dom” och min kriminalitet är följdaktligen noggrant undersökt och jämförd med ”vi”.
    Det finns en underström hos FL som är alltför nära besläktad med tanken på ett rent folket, en kultur med tydliga kanter, för att jag ska vara bekväm. När SVT:s Kulturnyheterna intervjuade FL om hans syn på Sverige och svenskarna, tog han plötsligt över, tittade rakt in i kameran och sa till alla invandrare i landet att säga ifrån mot de som pratade om ett mångkulturellt samhälle och liknande strunt, för sånt var inget att ha – det visste han och det visste invandrarna (dom). Finns att beskåda på Kulturnyheternas hemsida (om inget ändrats under sommaren). Någon mer än jag som ryser?


  41. Jodå, antydningen att Fredrik Lindström skulle vara fullblodig rasist får mig att rysa. Om det var det du menade.


  42. Det är du Liz som får mig att rysa för vid Gud är jag less på alla som ropar ”andrefiering” eller ”vi/dom tänkande” i tid och otid. Det är inte automatiskt rasistiskt att beskriva olikheter, det är inte automatiskt rasistiskt att uppfatta andra som just andra och kanske olika från en själv. Du avslöjar dig själv Liz när du verkar mena att då FL påpekar att det finns svensk kultur så är han rasist. Kanske är det inte den högsta äran eller allas stora dröm att bli utpekade som svenskar?

    Vilka är VI? Är det en konstant grupp? Maktanalysen måste vara mycket mer nyanserad för att vara intressant.

    Det ligger en länk under mitt namn till en debattartikel vilken på sätt och vis handlar om det här.


  43. Erkänner mig skyldig till luddig analys, no problem. Kan också förstå alla som är trötta på vargen kommer-ropen. Ibland tillhör jag dem själv. Men faktum är att man uppfattar världen en aning olika beroende på om man tillhör en majoritet eller en minoritet. Minoriteten utvecklar en känslighet för kränkningar som mycket väl kan kallas en överkänslighet. Det beror på graden av välvillighet i vars och ens inställning. Men det som går en person väl vaggad i kräftkalas och blodpudding förbi, det kan sticka i ögonen på den som visserligen ser att det finns grupper i samhället som delar värderingar och självbild, men att de grupperna inte följer nationsgränserna.

    Jag har inga problem med diskussionen kring vad svensk kultur är. Jag har svårt att förstå varför den är så intressant.

    Vad FL gjorde i programmet var att definiera det ”svenska” i motsats till något annat, och detta andra växlade utifrån vad han ville lyfta fram inom det svenska. Kanske är det den överkänsliga minoritetsmänniskan i mig som också anser att det svenska beskrevs som bättre än det andra – snarare än den känsliga? Men faktum är att FL:s metod att definiera oss utgick ifrån ett dom. Hela programidén byggde på detta, då vissa representanter av dom fick komma in och tala om oss. Så, Jenny, du kan vara hur less som helst – just detta program stod på en vi-och-dom-grund.

    Förresten, kunde inte hitta artikeln under ditt namn, men vill gärna – vilken syftade du på?


  44. ”Dikotomi”, ”vi-och-dom” – jag trodde snarare att postmodernismen var död. Tyvärr finns det tydligen fortfarande folk som tror på det där dravlet. Det är öht inte möjligt att tänka utan ”dikotomier”. Sant-falskt t ex – klara dig utan den får du ser hur långt du kommer. Varje utsaga innebär ett sanningsanspråk (den där t ex) så utan den dikotomin kan du hälsa hem.

    Serien hade ett konservativt anslag men var snarare PK än rasistisk som lät muppar som Mustafa Can håna svenskar medan kritiken mot andra kulturer var verkligt försiktig (och förstås mest inriktade sig på ofarliga mål som fransmän – testa att kritisera judar eller muslimer nästa gång så får ni se på en PK-storm av större proportioner).

    Distinktionen mellan ”vara” och ”göra” kulturer är intressant. Är den ett etablerat begrepp eller har ni kommit på den själva? Läste en bok av Erich Fromm som hette ”Att ha eller att vara” som var nästan samma distinktion, men som var mer marxistiskt färgad. Enligt Fromm kunde mänskan antingen satsa på ”att ha” eller på ”att vara”, där det förstnämnda innebar att hon ”samlar” på varor men också t ex på upplevelser. En man som t ex skriver dagbok om alla kvinnor han haft sex med skulle då va en ”ha”- eller kapitalistisk personlighet. ”Vara”-personligheten tar i korta drag mer dagen som den kommer och lever i nuet. Skillnaden är alltså mer en skillnad i attityd än i vad man faktiskt gör – till skillnad från ”vara-göra”-distinktionen: och därför tycker jag också att den är intressantare. Det är attityden som är det viktiga.

    Hursomhelst, bra sista program där ni knöt ihop trådarna på ett utmärkt sätt.


  45. Jag älskar Mustafa Can!


  46. Du är ju en av de akademiker som inte förefaller platt i rutan. Detta verkar dessvärre annars vara kutym, och efter din genomgång förstår jag mer om varför. Jag har även tidigare kunnat gissa att det beror på det korta, snabba,känslomässiga mediaflödet..det är mer än en gång akademiker kommit till korta gentemot journalister.


  47. Peter,
    Din medverkan i programmet var lysande! Och din återhållsamma entusiasm över att medverka i TV, bör du revidera. Ingenting är viktigare för oss människor än sammanhang – och det är i förflutenheten vi hittar förklaringar och de perspektiv som hjälper oss att se saker o ting i ett sammanhang. Dessutom kan fler få upp ögonen för dina böcker och skrifter.

    Vad gäller TV-serien med FL, måste den också ses i ett samanhang. Vi talar om populärvetenskap och ”snuttifiering”, icke desto mindre kan det rymma stora portioner kvalitet. Såg serien med mina tre ungdomar och vi hade mycket intressanta diskussioner efteråt (de ser inte många program av den sorten annars, kan jag lova).

    Diskussionen om den svenska traditionen att lösa konflikter och problem med fredliga och demokratiska medel, var mycket intressant. Där kändes det som om FL ibland såg en annan nyans i frågan än du.

    Kom igen, Peter, tacka ja till mer TV o Radio
    Björn


  48. Som utvandrad svensk till Tyskland, tänker jag ofta på skillnader och likheter mellan våra kulturer. Jag kände bl.a. igen mig i beskrivningen av svensken, som väntar framför dörren i sin lägenheten, på att det ska bli tomt i trapphuset innan man vågar sig ut (man vill ju inte träffa på grannen och tvingas till ytliga konvensationer om vädret). Jag berättade om den här typiska, svenska egenheten för en tysk vän, och blev förvånad när han berättade att han också gjorde så. Och han kommer ändå ifrån Mannheim!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: