Archive for 18 juli, 2007

h1

Spegeln

onsdag, 18 juli 2007

Jag hajar till när jag ser den. Det är en liten, kantnött spegel, kanske 15 gånger 20 cm, och den hänger undangömd invid ett av de låga köksfönstren. Det är både storleken och platsen som väcker mitt intresse.

Skånelängan vi lånat några dagar är ålderdomligt möblerad. Som vore den ett museum. Vilket huset i viss mån är. Det handlar nämligen om Dag Hammarskjölds Backåkra. Och den där spegeln är verkligen ett ting från en annan värld, där behovet av att beskåda sig själv inte var större än så. Tänker jag.

spegel_b-akra.jpg

Spegelns historia har två avgörande punkter. För det första på 1500-talet när Venedigs berömda spegelmakare kom på ett sätt att göra högkvalitativa speglar av glas med en reflekterande bakyta av mycket tunt metalliskt material. För det andra på 1800-talet när Justus von Liebig uppfann sin metod att göra spegeln reflekterande med hjälp av silver. Den första punkten innebär att det nu fanns speglar som verkligen speglade, i detalj – de lätt konvexa speglar av polerad metall som funnits under antiken och medeltiden hade alltid en viss förvrängning. (”Dunkelt, såsom i en spegel…”) Den andra innebär att spegeln gick från att vara ett kostsamt lyxföremål till att bli något som även vanligt folk kunde ha i sitt hem och vardag.

Självupptagenhet, självbetraktelse och självbespegling är överlappande men ej identiska begrepp. Narcissos tragedi, där han sitter förhäxad av sin egen avbild i källan, är inte bara att föremålet för hans kärlek är han själv, utan, ytterst, att var gång han söker nå denna älskade, så går denna förlorad – när Narcissos fingertoppar berör vattenytan splittras givetvis bilden.

Att speglarna i dagens hem bara blir allt fler, allt större och alltmer framträdande är ett faktum så avslöjande för vår tid att det nästan känns banalt. Det är inte alltför sökt att undra – just här, i det hem som författaren till ”Vägmärken” aldrig hann bebo – om det finns en motsättning mellan yttre och inre självbetraktelse? (En av de främsta kvalitéerna i Hammarskjölds ”Vägmärken” är just viljan till ett obarmhärtigt genomskådande av det egna jaget, och modet att se de lyten, falskheter och låga motiv som kan dölja sig bak det skenbart vackra och upphöjda.)

Vi känner vårt eget ansiktes porer långt bättre än vi känner vår egen själ. Jag vill tro att det inte alltid har varit så.