h1

Spegeln

onsdag, 18 juli 2007

Jag hajar till när jag ser den. Det är en liten, kantnött spegel, kanske 15 gånger 20 cm, och den hänger undangömd invid ett av de låga köksfönstren. Det är både storleken och platsen som väcker mitt intresse.

Skånelängan vi lånat några dagar är ålderdomligt möblerad. Som vore den ett museum. Vilket huset i viss mån är. Det handlar nämligen om Dag Hammarskjölds Backåkra. Och den där spegeln är verkligen ett ting från en annan värld, där behovet av att beskåda sig själv inte var större än så. Tänker jag.

spegel_b-akra.jpg

Spegelns historia har två avgörande punkter. För det första på 1500-talet när Venedigs berömda spegelmakare kom på ett sätt att göra högkvalitativa speglar av glas med en reflekterande bakyta av mycket tunt metalliskt material. För det andra på 1800-talet när Justus von Liebig uppfann sin metod att göra spegeln reflekterande med hjälp av silver. Den första punkten innebär att det nu fanns speglar som verkligen speglade, i detalj – de lätt konvexa speglar av polerad metall som funnits under antiken och medeltiden hade alltid en viss förvrängning. (”Dunkelt, såsom i en spegel…”) Den andra innebär att spegeln gick från att vara ett kostsamt lyxföremål till att bli något som även vanligt folk kunde ha i sitt hem och vardag.

Självupptagenhet, självbetraktelse och självbespegling är överlappande men ej identiska begrepp. Narcissos tragedi, där han sitter förhäxad av sin egen avbild i källan, är inte bara att föremålet för hans kärlek är han själv, utan, ytterst, att var gång han söker nå denna älskade, så går denna förlorad – när Narcissos fingertoppar berör vattenytan splittras givetvis bilden.

Att speglarna i dagens hem bara blir allt fler, allt större och alltmer framträdande är ett faktum så avslöjande för vår tid att det nästan känns banalt. Det är inte alltför sökt att undra – just här, i det hem som författaren till ”Vägmärken” aldrig hann bebo – om det finns en motsättning mellan yttre och inre självbetraktelse? (En av de främsta kvalitéerna i Hammarskjölds ”Vägmärken” är just viljan till ett obarmhärtigt genomskådande av det egna jaget, och modet att se de lyten, falskheter och låga motiv som kan dölja sig bak det skenbart vackra och upphöjda.)

Vi känner vårt eget ansiktes porer långt bättre än vi känner vår egen själ. Jag vill tro att det inte alltid har varit så.

21 kommentarer

  1. Tack. Skulle bara titta in lite.. sitter och gruvar för annat.. men det var så tänkvärt.. speciellt det sista stycket! Självinsikt kallas det kanske också…?


  2. Det är bra lustigt hur mycket tid en del kan lägga ner på sitt utseende, ståendes framför spegeln.

    Jag kan bara gå till mig själv; kan bli otroligt frustrerad om det sticker ut en hårtest från håret. Tycker att det inte ser riktigt klokt ut!

    Jag drar lite paralleller till när någon ska komma och hälsa på. Om det är lite rörigt så städar jag som en idiot innan främmandet kommer.

    Men det ironiska i det hela är väl att andra betraktar inte ens utseende eller röran hemma på samma sätt. Inte fäster jag så stor vikt vid om en hårtest står ut på någon eller om en lägenhet är stökig.

    Alla har vi våra speciella nojor…


  3. […] 18th, 2007 by jajagvill Jag klaffar tydligen med Peter Englund. Han berör det jag är inne på tidigare här med narcissism, men han har dessutom nödvändiga […]


  4. ”Dunkelt såsom i en spegel” heter det visst. Talesättet kom väl till under antiken när alla speglar bestod av polerade metallytor. I dag borde vi kanske säga ”obarmhärtigt som i en speghel”. I synnerhet för den osäkra tonåringen kan det vara en plåga att se sin egen spegelbild. Den avslöjar ju alla ”skavanker” och avvikelser från skönhetsidealen för stunden. Det är som när man första gången hör en inspelning av sin egen röst: ”Inte låter jag ju sådär!”

    Speglarna kan bli instrument för vår självförälskelse (narcissim), avsky mot sig själv (anorexi), självkännedom eller något som hjälper oss att se på oss själva som andra ser oss (om vi vågar).

    Är det inte en sorts reflex av dig själv som du får när någon skriver en kommentar till din blogg? Du tänker att ”just så menade jag” eller kanske ”han har ju missförstått mig totalt”. Hur som helst reflekterar svaren den bild som du har skapat av dig (eller det du har försökt säga) hos någon annan.


  5. Talesättet kommer från Bibeln. ”For now we see through a glass, darkly” – 1 Kor 13:12, King James. Hur man kan se ”through” en spegel vet jag inte, men har heller inte kollat textkritiken…

    Not till PE: Hammarskjöld stavas just så.


  6. En kul grej är om man ska ut och man vill vara extra fin – kammar sig, sminkar sig, kollar om kläderna sitter bra – tar fram förstoringsspegeln och börjar studera pormaskar, finnar och annat tråkigt som dyker upp i god belysning.
    Och tänker man att nu ska jag inte pilla – och pillar tills man pillat och klämt sig blodig.

    Egentligen vore det bättre om man kunde sminka sig på frihand – utan spegel – om man aldrig sett de där eländiga pormaskarna. För ingen annan lär ju se dem heller – om man bara kunnat låta dem vara…


  7. Ett experiment vore att under en tid ransonera sitt spegelgloende, att exempelvis bara se i dessa ting, säg, två gånger om dagen – kanske vid morgon- och kvällstoaletten. En kollega i Akademien säger att man bara ska se sig i spegeln när man rakar sig.


  8. När man rakar sig med en elmaskin och känner sitt fejs efter decennier av rakning, så är spegeln inte nödvändig ens då.


  9. ”En kollega i Akademien säger att man bara ska se sig i spegeln när man rakar sig.”

    Jag antar att din kollega är man? Har denna kollega några spegelrekommendationer för kvinnor? Eller är det endast vid rakning som gäller för oss också?

    Ibland när jag befinner mig bland mycket folk en längre stund flyr jag in på toaletten. För att se mig i spegeln. För att få en uppfattning om vem dessa människor egentligen tror att jag är.


  10. Jag kanske är lite dum, men historikern löste mitt problem ”dunkelt som en spegel” var ingen bra liknelse. Men det var förstås inga speglar som de ser ut idag, min nöt. Gud är som Kajsa Warg. Han tager vad han havar i människor skafferi. Vad mer problem skulle en historiker och vetenskap lösa. De kanske skulle en bra mycket tydligare och bättre bibel.
    Jag tror tiden är mogen att avskaffa bibeln som en kanonbok. Kanon vill inte heta Kanon längre och det säger den själv.


  11. Undrar vad kollegan i akademien hade sagt om han varit kvinna?

    Till ”letaguldkorn”: egentligen ska man inte klämma pormaskar, man kan få ärr, har jag hört någonstans. Men, hm, det är ju svårt att sminka över en finne med var, det syns ju ändå!

    Usch!


  12. Det är nu länge sedan jag tyckte att spegeln hade något att säga om mig överhuvudtaget.


  13. I favoritprogrammet ”Spanarna” (P1) hade Peter Naroskin en spaning i våras på temat allt går mot sin upplösning. Hans tes var av vi med hjälp av den extremt höga upplösningen i digitalkameror, datorer idag kan se detaljer i t ex ett människasansikte som ingen tidigare generation kunnat iaktta. Inte bara finnarna och pormaskarna utan man kan zooma in näshåren och en smula i skägget i gigantisk uppförstoring. Och hur kul blir bilderna från 50-årsfesten betraktade i ett sådant perspektiv… Spegelbilden ter sig plötsligt ganska uthärdlig i jämförelse!


  14. Jag tror att kollegan inte har några rekommendationer för kvinnor, nej.


  15. Kollade 1:a Korintierbrevets grekiska — det som översatts med ”dunkelt” heter i original ”enigma”. ”Gåtfull som en spegel”, skulle man också kunna säga.


  16. Här kommer några versioner av 1a Korinterbrevets 12 vers varifrån titeln på Bergmans film måste vara hämtat (svensk 1917-översättning)
    Förvirrande olika varandra.
    För övrigt hittade jag Arnulf Överlands föredrag för studenterna i 1931 som gjorde att han blev siktad för blasfemi, men friades efter att ha fört sin egen sak i rätten.
    Man saknar honom i dagens religions- och yttringsfrihetsdebatt!
    http://andante.sprayblog.se
    Hanne Kj.


  17. Norske Bibelselskapet
    12 Nå ser vi i et speil, i en gåte,
    da skal vi se ansikt til ansikt.
    Nå forstår jeg stykkevis,
    da skal jeg erkjenne fullt ut,
    slik Gud kjenner meg fullt ut.

    International version
    12Now we see but a poor reflection as in a mirror;
    then we shall see face to face.
    Now I know in part;
    then I shall know fully,
    even as I am fully known.

    Luther 1545
    12Wir sehen jetzt durch einen Spiegel in einem dunkeln Wort;
    dann aber von Angesicht zu Angesicht.
    Jetzt erkenne ich’s stückweise;
    dann aber werde ich erkennen,
    gleichwie ich erkannt bin.

    Svenska 1917
    12Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel,
    men då skola vi se ansikte mot ansikte.
    Nu är min kunskap ett styckverk,
    men då skall jag känna till fullo,
    såsom jag själv har blivit till fullo känd.

    NU kom det med som skulle dit….förlåt!


  18. En kommentar: På 80-talet skulle alla ha spegelväggar. Var man än befann sig i ett hem såg man sig själv hela tiden. Spegeln blev yuppie-erans symbol för ytlighet. Det fenomenet är gudskelov inte ”inne” längre.


  19. Jag vet inte om du själv har stött på denna blogg om konstiga kartor. Varför skriver jag det här? Jo för även kartor är en spegel av hur världen ses, även om den inte är 1:1. Fast är ens en spegel det? Eller som Gregory Bateson sa: Kartan är inte platsen. I alla fall vill jag rekommendera den. http://strangemaps.wordpress.com/2007/07/16/149-the-volga-german-assr-1924-1941/


  20. Jag lider av en psykisk sjukdom vid namn BDD. BDD är en lömsk sjukdom som skapar besatthet av en viss kroppsdel/del av kroppen som man anser vara defekt. Grovt förenklat kan man säga att BDD är som anorexia med den skillnaden att man tycker man är för ful i stället för fet.

    Det här inlägget var väldigt intressant och tog upp sånt jag själv funderat på angående speglar. De senaste åren har jag spenderat mycket tid framför speglar studerandes min ”defekt”. Nu har jag börjat med terapi för att bli frisk och har börjat reflektera över speglar och dess påverkan på oss människor.

    ”Vi känner vårt eget ansiktes porer långt bättre än vi känner vår egen själ. Jag vill tro att det inte alltid har varit så.”

    De där raderna är vackra och tänkvärda, ett välkommet och välformulerat angrepp mot vår tids ytlighet.

    Tack för en läsvärd blogg!


  21. Ytterst tänkvärd och intressant diskussion. Vid snart 50 känner jag igen hela spektrat av relationer till den egna spegelbilden. Från att ha varit sjukligt – ja, jag menar verkligen SJUKLIGT – intresserad av mitt utseende under hela ungdomen
    och dessutom verksam som skådespelare vilket inte direkt bidrar till något till-frisknande, vände hela min tillvaro för några år sen; jag blev pappa, började läsa på nytt… Fokus förflyttades bort från mig och tiden räckte inte till djupstudier av den egna uppenbarelsen. En dag var jag plötsligt fri! Med lite extra tid över kan jag ännu försjunka i det där ansiktet som representerar mig och börja jobba på att få den där förbannade locken att ligga rätt. Fast då ropar någon eller jag inser att det bara är att släcka badrumslampan. Ingen är rätt och slätt här i världen, men jag dristar mig att påstå att narcisissm är ett symptom som berättar var du förlägger din uppmärksamhet: innan- eller utanför dig själv.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: