Archive for 21 juli, 2007

h1

Historiskt medvetande

lördag, 21 juli 2007

På en loppmarknad strax utanför Hammenhög – den vanliga blandningen av ratat, udda och kantstött, sådant för gammalt för att vara trendigt men för nytt att vara antikt – gör jag två fynd. Det ena är Heinrich von Kleists ”Michael Kohlhaas” – i Fredrik Bööks översättning från 1911. Det andra är ett tummat nummer av Seriebiblioteket från september 1967: ”Massakern vid Juba!”.

serie_juba3.jpg

Seriebiblioteket står för en nu helt utdöd genre som då var synnerligen populär – åtminstone bland pojkar -, nämligen serier med motiv från Andra världskriget. Det fanns en uppsjö med sådana här tidningar: Attack, Det stora kriget, Pilot 22, Spion 13, Bazooka, Stridsmagasinet, Bajonettserien, Brigadserien, Kommandoserien, Plutonserien, etc.

Det handlade ej om hög och vacker seriekonst, utan var produkter av en veritabel industri med säte i de anglo-saxiska länderna. Manusen skrevs i Storbritannien, men de ritades för det mesta i Spanien, av tecknare lika anonyma som medelmåttigt begåvade. Var tidning bestod av en avslutad berättelse, med titlar som ”I blint raseri”, ”Eld över öknen”, ”Dödsdömd”, ”Framåt mot segern!”, ”Hjältar går först” och ”Krigets vilddjur”. Huvudpersonerna var nästan alltid engelsmän. Upplagorna var ofattbart stora, uppåt 40.000 exemplar per nummer. Jag och mina kompisar läste dem girigt.

För oss, som växte upp i en militärstad mitt under Kalla kriget, gav de här tidningarna nog en möjlighet att begripliggöra det stora hot som omgav oss, outsagt men ständigt närvarande. Än viktigare var nog att de också var ett sätt att förstå det nära förflutna.

serie_juba1.jpg

När jag växte upp i början av 60-talet, var det Andra världskriget ännu något högst levande. Trots att vårt land aldrig drabbats.

Vuxna talade om saker som hänt före eller efter ”Kriget” (alltid med bestämd form, som hade det bara funnits ett), bland mina skolkamraters föräldrar fanns flera med egna erfarenheter (bland annat en som varit Finlandsfrivillig, och en annan som varit i tyska armén, och sedan flytt till Sverige), det hände ännu att man hittade störtade krigsflygplan i fjällen, med döda besättningsmän ombord och allt (oj, vad de där historierna fascinerade mig – skelett, va?), och när min familj åkte på tältsemester i norra Norge med vår Volvo Amazon gick det fortfarande att se ruiner på land och fartygsvrak i fjordarna.

Serietidningarna var helt enkelt en del av vårt historiemedvetande. Men det handlade alltså inte om den del som lärdes ut i skolan, utan om det stycke som alltid finns där, förmedlad på omvägar och i vardagen, inte sällan i en förvirrad eller förvriden form. De här seriernas popularitet i Sverige kan också ses som en del av den process där Sverige förträngde sin egen, allt annat än gloriösa roll i världskriget, utan i efterhand gjorde de västliga segrarmakternas perspektiv till sitt eget.

För mina egna pojkar är det Andra världskriget något mycket avlägset, en historisk händelse bland andra, vars enskildheter lätt flyter samman med det som följde sen; i deras värld är det nära mellan El Alamein och Saigon, de finner Azeroth långt intressantare än Arnhem, för tyskarnas hjälmar bärs nu av orcher. Denna omstöpning av historiemedvetandet är både ofrånkomlig och naturlig, en följd av att laddningen långsamt går ur det skedda, parallellt som kunskapen blir alltmer förmedlad och abstrakt.

Att söka hejda denna förändring, att frysa bilden av det förflutna vid en viss punkt, är förgäves. Det vore som att söka hejda historien själv.