Archive for 24 juli, 2007

h1

Chatwin och Falu rödfärg

tisdag, 24 juli 2007

Sitter på uthusets tak och målar ett litet stycke vägg jag glömde eller bara struntade i förra sommaren. Färgen jag brukar är Falu röd, inte främst av pietet utan av lättja. Den kräver inga förarbeten – man bara borstar av resterna från det föregående lagret – och heller ingen subtilitet när man stryker på den – blir det lite tjockt på vissa ställen är det bara bra. Och jag kommer att tänka på Bruce Chatwin.

chatwin2.jpg

Det var en synnerligen lovande litterär karriär som klipptes av när Chatwin gick bort, i januari 1989, 48 år gammal. Han led av AIDS, något han in i det sista sökte förneka, för sig själv och för andra.

Så när den förfärliga sjukdomen började blomma ut i hans kropp, pumpade Chatwin ut en rad rökridåer för att dölja vad det egentligen handlade om. Besvären skylldes än på det ena, än på det andra orsaken. Det som förenade dem alla var deras exotism. Han hade fått sin sjukdom då han ätit ett tusenårigt kinesiskt ägg, eller av att ha ätit rå val, eller då han badat nära en val i Söderhavet, eller så var det en sällsynt bensjukdom, eller möjligen en speciell typ av malaria. Eller så skyllde han på – Falu rödfärg.

Chatwin hade rest i Sverige, och kommit att beundra den röda färg som användes på många av landsbygdens trähus. Och senare lät han specialimportera en laddning Falu rödfärg till England; år 1986 användes den till att måla hans (sällan bebodda) hus Homer End i Oxfordshire. Och en tid skyllde Chatwin alltså sina besvär på att hans kropp reagerat på den svenska rödfärgens mineraler…

Alla författare har en fallenhet för dramatiseringar och självmystifikation; det är en bieffekt av den fantasirikedom och fabuleringskraft som sysslan kräver. I Chatwins fall förstärktes detta av drag i hans privata jag, nämligen att han gjort förnekadet och fördöljandet (i detta fall av sin sexuella läggning) till en vana. Eller var det månne tvärtom?

Några har visserligen menat att hans skrivande led av det faktum att hans privata existens i så hög grad byggde på arrangemang och fantasifullt undansmygande. Hans sakprosa, och då inte minst hans med rätta firade reseskildringar – ”I Patagonien”, ”Drömspår”, ”Vad gör jag här” -, innehåller alltid ett betydande moment av konstruktioner, kondenseringar, glidningar, omarrangemang, fördöljanden och tillochmed rena påhitt. (Vilket är mer regel än undantag bland författare av hans slag.)

Så snarare än att se det som ännu ett fall där den yrkesmässiga fabuleringskonstens övertryck gör sig påmind i det privata livet, kan man undra om det inte var hans privata fiktionaliseringar som informerade hans yrkesmässiga dito?