Chatwin och Falu rödfärg
tisdag, 24 juli 2007Sitter på uthusets tak och målar ett litet stycke vägg jag glömde eller bara struntade i förra sommaren. Färgen jag brukar är Falu röd, inte främst av pietet utan av lättja. Den kräver inga förarbeten – man bara borstar av resterna från det föregående lagret – och heller ingen subtilitet när man stryker på den – blir det lite tjockt på vissa ställen är det bara bra. Och jag kommer att tänka på Bruce Chatwin.
Det var en synnerligen lovande litterär karriär som klipptes av när Chatwin gick bort, i januari 1989, 48 år gammal. Han led av AIDS, något han in i det sista sökte förneka, för sig själv och för andra.
Så när den förfärliga sjukdomen började blomma ut i hans kropp, pumpade Chatwin ut en rad rökridåer för att dölja vad det egentligen handlade om. Besvären skylldes än på det ena, än på det andra orsaken. Det som förenade dem alla var deras exotism. Han hade fått sin sjukdom då han ätit ett tusenårigt kinesiskt ägg, eller av att ha ätit rå val, eller då han badat nära en val i Söderhavet, eller så var det en sällsynt bensjukdom, eller möjligen en speciell typ av malaria. Eller så skyllde han på – Falu rödfärg.
Chatwin hade rest i Sverige, och kommit att beundra den röda färg som användes på många av landsbygdens trähus. Och senare lät han specialimportera en laddning Falu rödfärg till England; år 1986 användes den till att måla hans (sällan bebodda) hus Homer End i Oxfordshire. Och en tid skyllde Chatwin alltså sina besvär på att hans kropp reagerat på den svenska rödfärgens mineraler…
Alla författare har en fallenhet för dramatiseringar och självmystifikation; det är en bieffekt av den fantasirikedom och fabuleringskraft som sysslan kräver. I Chatwins fall förstärktes detta av drag i hans privata jag, nämligen att han gjort förnekadet och fördöljandet (i detta fall av sin sexuella läggning) till en vana. Eller var det månne tvärtom?
Några har visserligen menat att hans skrivande led av det faktum att hans privata existens i så hög grad byggde på arrangemang och fantasifullt undansmygande. Hans sakprosa, och då inte minst hans med rätta firade reseskildringar – ”I Patagonien”, ”Drömspår”, ”Vad gör jag här” -, innehåller alltid ett betydande moment av konstruktioner, kondenseringar, glidningar, omarrangemang, fördöljanden och tillochmed rena påhitt. (Vilket är mer regel än undantag bland författare av hans slag.)
Så snarare än att se det som ännu ett fall där den yrkesmässiga fabuleringskonstens övertryck gör sig påmind i det privata livet, kan man undra om det inte var hans privata fiktionaliseringar som informerade hans yrkesmässiga dito?
Peter Englunds blogg 
Sanningen skall göra oss fria. Ett sedan urminnestider vedertagen och accepterad sanning, men…
Tänk att vi människor gör det så svårt, när det är så enkelt. Egentligen. Att ”måla” över vår brustenhet på olika sätt. Kan vara förståligt, när det moderna samhället i sitt främsta rum tycks hylla styrkan, inte svagheten.
Det skadade läggs ut till allmän beskådan, genom tabloidpressen för att dra in ytterligare pengar och läsare. Sanningen visas upp, men var finns idag källorna och mötena till ”lagning”.
Det är således inte konstigt att man vill erkänna, för andra och sig själv, det svåra.
Vem skall hjälpa Knyttet? Läsarna?
Låt oss våga visa upp den riktiga nakna fasaden, låt oss möta denne. Ecce homo.
För att vara människa fullt ut, krävs det mod, även andras mod. Vi måste bära varandra, tror jag. Inte bara visa upp oss och andra. När vågade du göra något för en okänd senast?
Hur skall vi våga leva. Fullt ut.
Förnekelse är en stark kraft, helt klart.
Se bara alkoholistens och knarkarens förnekelse! Där kan man snacka om förnekelse…
Fast jag vill nog inskärpa -och jag avskyr att vara överpedagogisk – att Chatwins dubbelliv och förnekelser inte gjorde honom till en sämre författare. Troligtvis tvärtom.
Tack och lov finns det alltid något positivt att hitta, om man vågar och vill, hos alla.
Manipulativa människors verklighet är också en verklighet. Ibland mer spännande. Vid första påseendet, åtminstone.
Det som kan göra en till en god människa, gör en inte nödvändigtvis till en god författare. Och vice versa. Men Chatwin var verkligen älskad av sina närmaste, inte minst sin hustru. Något monster var han alls inte.
‘Ignorance is bliss’ som han i Matrix sa.
Människan har en naturlig fallenhet för självbedrägelse. Det är inte konstigt då klarsynthet smärtar.
Men är författandet inte snarare en bieffekt av den där självmystifikationen? Ett legitimt skäl att få utlopp för sin fabuleringsförmåga? ”En författare är endast en referent af hvad han lefvat”, som August lite gammalmodigt sade.
Hej igen Peter!
Tänkte inte kommentera mer, men det Du skrev fastnade i mitt huvud. Ingen ÄR ett monster, däremot tror jag omständigheter och sjukdomar kan försämra en.
Att man är älskad, innebär inte att man är sämre eller bättre. Skalan på att älska och kärlek är bred, dikena breda. Kärleken sträcker sig från agape till eros.
Om det är medberoende som är bakomliggande orsak, så kan detta göra att den som säger sig älska, egentligen har ett stort behov av att bli bekräftad, så risken finns att man älskar till döds, sig själv och andra.
Nu har diskussionen bytt centrum, men bakomliggande orsaker är intressanta. Dessvärre känner jag inte till författarens verk, men onekligen har Du gjort mig intresserad av denne man. Det är viktigt med andras infallsvinklar och tips.
Många gånger är det också en ren överlevnadsstrategi att skylla det svåra, hemska, ogripbara, smärtsamma eller vad det nu är man inte orkar bära, på någon eller något annat!
”Verkligheten” är en bra grogrund till romaner, men den bör hållas borta från slutprodukten. Det var väl Piraten som sa att en författare bör förakta sanningen, men ha stor respekt för det sannolika? Alla händelser som författarjaget i t ex ”I Patagonien” upplever är kanske inte återgivna exakt som de inträffade i verkligheten, men de är BCs egen tolkning av det skedda. Det tycker jag är nog så värdefullt i en reseberättelse.
Dagens lästips, apropå ”I Patagonien”: kapitlet ”Upsalaglaciären” I Kristian Petris reseskildring ”Den sista ön”
Chatwins böcker är tillsammans med dina egna de få böcker jag läser om igen.Inga övriga jämförelser..
[…] (min bror) fick när han var typ tre år gammal. Det känns så somrigt liksom. Jag tänker inte Bruce Chatwin när jag står där och vevar med armarna upp och ner, upp och ner i samma funkiga tempo som Can´t […]
Strindberg tyckte att sveriges flagga var felkonstruerad. Att den borde vara röd som Falu kopparfärg och grön som sveriges skogar. Och Strindberg reste såvitt jag vet inte ens till Patagonien.
Inför en chileresa för fyra år sedan läste jag ”I Patagonien” och igår läste jag ut ”Drömspår”. Min resa då och mina funderingar nu hade inte varit desamma utan Chatwins böcker. Om allt som står i dem är sant, eller ”korrekt” återgivet, är inte särskilt viktigt för läsupplevelsen.
Om jag däremot träffar och pratar med en människa så lägger jag större vikt vid ärligheten. Visar det sig att någon jag känner falskeligen skyllt på Falu rödfärg för att dölja hemligheter om sitt eget liv och leverne så blir jag besviken. Om än inte särskilt förvånad.
Jag kommer ihåg hur det var som barn; jag ljög som en häst travar. Hittade på omständigheter, förnekade och skyllde ifrån mig. Även om jag inte har författarambitioner kanske jag borde släppa fram lite av det igen? Och kanske borde jag värdera upplevelsen och berikandet högre när jag lyssnar på andra människor, och inte bry mig så mycket om sant och falskt?