h1

Lars Forssell död

fredag, 27 juli 2007

När den ständige sekreteraren ringer mitt på blanka sommarförmiddagen anar jag oråd, men beskedet får mig ändå att svaja till.

Lars Forssell var en del av min bildningsvärld, växte så att säga upp med honom: så var den allra första kultursidesartikel jag läste kommen ur hans penna – den handlade om filmen ”Gudfadern” och var tryckt i Expressen. Jag träffade honom sent. Första gången var på en Bokens dag i Stockholm hösten 2000, och han var en aning beskänkt. Bakom scenen debatterade vi Karl Gustav och Kristina; han var synnerligen kunnig i den materien, efter att bland annat ha skrivit ett drama om drottningen, uruppfört 1968, och på en viktig punkt tvang han mig på reträtt. På scenen läste han med stor koncentration dikten ”Det är inte kärlek”, och allt bara stannade upp medan dammet dansade i det skarpa ljuset och hans ord liksom följde med upp i virvlarna. Lars magnifika uppläsning är också den enda jag minns av alla de som ägde rum den där kvällen.

Nästa gång jag mötte honom var några år senare, när jag skulle göra mitt inträde i Akademien. Lars räckte mig en mjuk, varm hand och gav mig några lugnande ord – han såg nog hur rädd jag var. Han hade tappat vikt: fracken med den vackert broderade kragen hade en gång sytts för en betydligt rundare man. Dragen var också tärda, huden hårt spänd över kindbenen. Men ögonen: så de glittrade!

27 kommentarer

  1. Det nyper i Hjärtat.
    Men log för mig själv, när jag läste:”-…var en aning beskänkt”
    Nästan så jag hör Lars Forsells skratt över beskrivningen.

    När stora författare lämnar in, får man trösta sig och glädja sig, med alla ORD, som finns kvar!

    Men hur känns det själv, när Akademiledamöter viker hädan…?
    Nån gång i framtiden blir det Din tur…och eftermälet ska det sättas ord på.
    Jag kanske sätter för stor vikt vid det där, att vara Akademiledamot?


  2. Det jag framför allt förknippar med Lars Forsell är Orvar Bergmark. Världens bäste högerback, 94 landskamper, förbundskapten och en genial spelare. Lars Forsell satt en gång på Operabaren tillsammans med Stieg Trenter och diskuterade AIK vars försvarsspel även vid denna tidpunkt lämnade mycket i övrigt att önska. Detta torde ha varit 1954. Efter en icke obetydlig konsumtion av starka drycker gjorde de båda herrarna slag i saken och for till Örebro. De kom till Orvars föräldrahem i hyrd limousin och erbjöd den då 24-årige Orvar ett kontrakt han bara inte kunde tacka nej till.

    Orvars moder var måttligt imponerad av de båda höggradigt berusade författarna som med tillkämpad värdighet lämnade staden för att resa hem och meddela AIK:s ledning att allt nu var klart. Hade hon fått råda hade det nog inte blivit något av det hela. Mest anmärkningsvärt är väl att Orvar Bergmark faktiskt spelade en säsong för AIK 1955 och att klubbens officiella historieskrivning faktiskt namnger herrar Forsell och Trenter som orsaken till detta. Man går inte närmare in på omständigheterna och framför allt inte på de häpnadsväckande mängder exportöl som konsumerades under resan till Örebro. Lars Forsell var mycket nöjd med denna sin insats för klubben. Stieg Trenter sade sig ha mycket vaga minnen av det hela.


  3. Jag tänker på den där dikten som var med i Lars Forssells debutsamling.Inspirerad av Alain-Fourniers roman Det stora äventyret el Den store Meulnes.Har du läst den(romanen), Peter? En av mina favoriter! Därför kände jag en slags frändskap med Forssell när jag läste denna dikt… Vi har båda läst romanen och älskat den!! Din kollega, ja. Antar att du läst många av Forssells dikter. Minns t ex den där dikten som han skrev efter att ha mist ett barnbarn. Och visst är boken VÄNNER helt underbar?
    I går på Aktuellt hade de med ett inslag om Forssell. Han berättade att han kände sig mkt yngre efter att han skrivit dikter. Och så tyckte han att man borde läsa böcker. Då skulle det inte behövas så många piller eller psykologer…
    M v h Mohikanen.


  4. Visst känns det sorgesamt när hela ens livs kulturetablissemang nu går bort, den ene efter den andre, alla de där som varit odödliga, alltid har funnits, har man tyckt och därför alltid ska finnas, och som roat och enagerat en hela livet.


  5. Det ska bli intressant att se vem som blir invald på stol nr 4 sedan.

    Jag tycker att Christopher O`Regan ska bli invald! Han har ju verkligen skildrat Gustav III med värme och respekt!


  6. Efter att ha last en del tidningsartiklar kring Lars Forsells bortgang som beskriver hans person och hans verk aterupplivas ett litet fragment till minne hos mig. Kanske har jag fatt det hela om bakfoten, men min intuition sager att nu har en av de gator som gackar mig fatt sin losning.

    Minnet ror sig om en intervju med Lill Lindfors i vilken hon berattar att hon forst langt efter att ha sjungit in ”Du ar den ende” fick forklarat for sig av textforfattaren vem sangen handlade om. Det forklarades naturligtvis i intervjun vem som var textforfattare men mitt minne lyckades inte fanga detta utan var helt upptaget med den sensationella vandning som tolkningen av denna text maste fa efter att ha fatt reda pa vem som var ”Den ende”.

    Detta om minnet, gatan som gackat mig har varit att lista ut vem som skrivit texten till ”Du ar den ende” (OK, jag kunde enkelt ha fatt namnet fran manga kallor, men sjalva gatan har hela tiden rort sig mer om personen bakom namnet och jag har aldrig besvarat mig om att ta reda namnet).

    Efter att ha last en del om Lars Forsell har jag nu en klar kansla av att han ar upphovsman till denna text. (Har jag ratt eller har jag fel?)

    Oavsett om jag har gissat ratt i ovanstaende eller ej far vi val hoppas att textforfattaren och ”Den ende” nu befinner sig i gott samsprak och eventuellt ar ”lite beskankta”


  7. Hej Magnus! Bäste vän, jag tror att du har fel. Det är väl Bo Setterlind som skrivit Du är den ende? Och handlar inte texten om Jesus? Detta är en rimlig tolkning, men för all del: var och en kan ju tolka efter behag.
    M v h Mohikanen.


  8. ”Du är den ende” skrevs av Bo Setterlind (1923-1991). Han skrev mycket psalmer. Tror och hoppas att varken han eller Lars skulle haft något emot din förväxling.

    Det mest uppmärksammade verket av Lars var väl hans vinnande text i melodifestivalen 1973 – ”dina bröst är som svalor som häckar” – den hittills ende ledamoten i Akademien som bärgat den trofén. Var visserligen inte med på den tiden, men festivalen sågs ju inte precis med blidare ögon av kulturetablissemanget på den tiden… Helt uppenbart ingen fegis, Forssell.


  9. Ja, det är som Eva Gardhem säger: När stora författare lämnar in, får man trösta sig med alla ord som finns kvar efter dem. Och när det gäller Lars Forsell finns det ju många ord att trösta sig med, av alla sorter, roliga, bistra, giftiga, kloka, tänkvärda, vackra, osv. Själv tycker jag mycket om inte bara hans poesi utan också hans artiklar och kåserier, som han publicerade mängder av i Expressen på sin tid. En del av alstren har sedermera återpublicerats i bokform, och i en av dessa artikelsamlingar, ”Brokigheten”, har Expressens forne kulturredaktör Björn Nilsson skrivit ett förord där han hyllar Forsell i hans egenskap av journalist. Vad han framför allt uppskattar hos honom i den rollen är hans ”oförsvurenhet, hans antikonformism, hans i sanning irriterande vana att kliva in på scenen från precis det håll han behagar”.
    Orden tycks mig vara en god karakteristik av hela författarskapet, men Björn Nilsson nöjer sig med att låta dem syfta på tidningsskribenten Forsell. Han tycker att denne i sällsynt grad äger något som är oumbärligt i journalistiken, nämligen förmågan att vara *mycket* personlig, för det är bara genom den förmågan, menar han, som de levande kan tala till de levande och orden i tidningen förmår överleva sin dag. Och så tillägger han (efter att ha beklagat att det mesta av journalistiken, även den personligt hållna, dör långt innan läggen hunnit gulna) något som jag själv är övertygad om, nämligen att ”Lars Forsells texter slocknar mycket långsamt”.😉


  10. Snurra min jord låt mig följa med dig…Lars Forsell – textrader med en ton som alltid ger mig hopp. Vilsenhet,orientering, gemenskap…allt tänker jag då. Jag har läst dina ord här, och förstår att en person kan skrumpna i sitt skal men aldrig i sitt inre. Glittande ögon – nyfikenhet, värme och medmänsklighet – visar på det. Allt gott Peter Englund. Allt gott. Anne-Marie Körling


  11. hoppas att Lars har det bättre där han är nu
    ,,,,,,,,,,,,,,,,,,
    gossip är det något bra, eller dödar det människors själar?

    http://sofiawinterborn.wordpress.com/2007/07/27/sofiawhen-it-comes-to-gossip-do-you-carry-and-bring/


  12. Jag har själv inte läst något av Forsell såvitt jag kan minnas men jag köpte för en tid sedan hans bok om Chaplin på ett antikvariat. Sedan har jag slagit upp den lite här och där och fastnat en rejäl stund. Ska nog läsa den snarast.
    Men ”snurra min jord” har jag förstås hört. Svindlande.

    Jag tror inte att man skräms mer eller mindre av döden för att man är akademiledamot men jag kommer att tänka på en formulering av Hjalmar Gullberg angående inträdestalen i den franska akademien. Han skriver att de hålls: ”när någon av de odödliga gått hädan”.

    U.J.


  13. Även om det som skrivs här i någon mening kan gälla för Lars Forsells eftermäle tycker jag att Forsell själv, som den oförsvurne, antikonformistiske och i många stycken kontroversielle författare han är, kan få ett ord med i laget.
    Och varför då inte citera från något han skrev om en av sina stora föregångare, den av (nästan) alla så beundrade Strindberg. I en mycket läsvärd och rolig artikel rubricerad ”Skuggspelet Strindberg” skriver han 1977 bl a att denne vår store världsdramatiker egentligen aldrig var någon gestaltskapare eftersom alla hans figurer har alldeles för mycket av honom själv i sig. De talar alla med hans tunga och tonfall, säger han, de tillhör samma blodgrupp och navelsträngen till deras dagars upphov slits aldrig av:
    ”Det är ett skuggspel!
    Vad är nu det här för en satans författare som står där borta, framför den klart lysande ljuskällan och mixtrar och bråkar och fäktar med fingrarna så att svartgrå, väsenslösa gubbar och gummor skuttar och dansar och hoppar och slåss – framför allt slåss! – inför våra uppspärrade barnaögon? Alla bräker de och kvider de och skäller de och narras de med Strindbergs egen gamla skådespelarröst.
    Det är ett bedrägeri utan like!
    Men Strindberg gör aldrig någon hemlighet av leken.
    Det är ju du! ropar alla barnen och Strindberg svarar: Ja visst fan är det jag!
    Vem skulle det annars vara?”
    Det här skrev Forsell under en period då bekännelsen och självutgivelsen blivit litterär genre och var det mest lönsamma en författare kunde ägna sig åt. Poängen med artikeln var, såvitt jag förstår, inte främst att ifrågasätta Strindberg som dramatiker, utan att framhålla honom som bekännare. För ”Strindberg bekänner allt”, rubb och stubb, även sina lägsta och solkigaste motiv och handlingar, och han gör det långt innan det blivit kommersiellt gångbart att göra det.
    ”Så uppstår paradoxen”, skriver Forsell, ”att hans storhet som författare växer ur hans litenhet och låghet.”


  14. Jag hoppas att du inte tar illa upp, men jag tänkte göra som Monika och nominera en kandidat till stol nummer fyra: Sigrid Combüchen.


  15. Jag tar alls inte illa upp, men jag måste samtidigt säga att Akademien inte tar emot nomineringar utifrån.😉


  16. Gå in och läs mer om Lars Forssell här:

    http://patrikgodin.blogg.se/


  17. För ett par år sedan var jag praktikant på Svenska Akademiens Ordbok i sju fantastiska veckor. Så jag (och min nominering) är nästan, nästan, lite lite grand ”inifrån”.:)


  18. […] Vi kom naturligtvis i kontakt även med Lars Forssell, men inte så tätt som den här inledningen kanske låter antyda. Forssell blev under den här perioden allt mer skröplig och var inte så sällan också frånvarande från akademiens sammankomster. Möjligen spelade alkoholen någon roll däri – om det vet jag inte så mycket. Att jag djärvs dra den slutsatsen beror bland annat på de minnesglimtar den betydligt yngre akademiledamoten Peter Englund har publicerat på sin blogg – läs mera här. […]


  19. Något av det du skrev illustrerade också en sak jag skrev om i mina egna minnen av Lars Forssell, http://enn.kokk.se/?p=1115. Jag har lagt en länk till det du har skrivit.


  20. Therése! Att akademien inte tar emot nomineringar utifrån, det har vi väl förstått för länge sen!

    Men vi kan ju få önska iallafall. Det blir ju genast lite mer spännande, att se vem som verkligen blir invald till slut!


  21. Ja, Monika, vi skulle ju inte önska om det inte var så att frågan engagerar oss! Det är verkligen jättespännande.


  22. Jadå, här tas inte alls illa upp – den dag ingen bryr sig om vem som efterträder vem, då är Akademien verkligen illa ute!


  23. ”Dina bröst är som svalor som häckar” en fantastisk formulering. Den sitter!
    Förstår mycket väl att utomstående inte påverkar valet av ledamot. Men åsikter får vi ju ha.
    1. En kvinna
    2. Bodil Malmsten, men tror inte hon vill.
    3. Det bör förståss vara en litterär person, men en samma andas barn som Lars Forsell skulle kunna vara Mona Sahlin.
    Signe


  24. Signe! Och varför måste det vara en kvinna?!
    Fattar inte vad du menar med Forssell-Sahlin. Tycker du att de påminner om varandra?
    M v h Mohikanen.


  25. Lars Forssell, Povel Ramel, Ingmar Bergman — kommer att tänka på ödesåret 1940, då giganterna Selma Lagerlöf, Albert Engström och Verner von Heidenstam gick bort. Märkligt att de kan falla i sådana hopar.

    Å andra sidan kan man hoppas på ett nytt 1898; då föddes Vilhelm Moberg, Nils Ferlin och Hjalmar Gullberg.


  26. Käre Mohikan,
    Att jämföra Lars Forsell med Mona Sahlin var mycket dumt. Jag var nog lite lummig, men någonstans finns det där luriga leendet, man vet inte riktigt vad som är sant eller vad som ska komma. Skrattet och det där mänskliga som de båda besatt/besitter. Det var inget annat jag syftade på.
    Nästa fråga varför måste det vara en kvinna som ska väljas in akademien.
    1. Antingen tycker man det därför att de flesta som har en stol i akademien är män och att det behövs olika köns sätt att bedömma och tänka.
    2. Man kan som säkert du gör tycka att personen ska besitta de egenskaper som behövs för jobbet. Men det är så jävla konstigt att det är så många män som besitter de rätta egenskaperna.
    mvh
    Signe


  27. Hej Signe! Det är inte så konstigt att det är många män i Akademin. Det har varit flest män som författat , flest män som blivit professorer t ex. Det är bara fakta. Hur det är nu för tiden? Vet inte riktigt. Du får heller inte glömma att det FINNS kvinnor i Akademin: Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Kristina Lugn,Gunnel Wallquist( som översatt Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt), Kerstin Ekman(medverkar ej, som vi vet)…
    Men det blir spännande att se vem som efterträder vännen Lars Forssell.
    M V H Mohikanen(female).



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: