h1

Genom nattens dörr

tisdag, 31 juli 2007

bergman1.jpg

Hade tänkt skriva om något personligt minne av honom. (Kanske om när jag från ett fönster på gamla Historicum såg honom regissera en scen i ”Fanny och Alexander”; kanske om när han ringde och ville prata om en bok jag skrivit.) Men en dag som denna känns sådant bara futtigt och sökt. Istället kan jag varmt rekommendera DN:s välmatade och värdiga specialbilaga om honom, som finns både i pappersform och på webben.

25 kommentarer

  1. Så försvinner de en efter en, våra stora värdeskapare, ut genom nattens dörr.
    Det må vara hur naturligt som helst, men jag avskyr det. Jag vill att de ska vara kvar, vara kvar inte bara i sina skapelser utan i sina fysiska kroppar, så att de kan fortsätta att verka, fortsätta att göra nytt och fortsätta att överraska och överväldiga oss.

    Det är något fel på livet!


  2. ”Man dör två gånger. Andra gången är när man blivit bortglömd”. (Theodor Fontane)

    I Ingemar Bergmans fall lär det dröja mycket, mycket länge innan han glöms bort, om ens någonsin så sker. Jag ler fortfarande åt minnet av en intervju som gjordes i anslutning till premiären på Fanny och Alexander. Intervjuaren uttryckte viss förvåning och visade nog också lite besvikelse över att filmen var så lättillgänglig och i långa stycken ljus.

    Bergman log lätt skälmskt och nästan sardoniskt;
    – En glad gubbe har gjort en glad film!

    Därmed fick intervjuaren nöja sig.


  3. Jo, vi har tappat tre av våra stora inom en tämligen kort tidsrymd: först Povel R, sedan Lars F, och nu Ingmar B. Samtidigt tänker jag att ens reaktion i någon mån är betingad av något annat, bortom det faktum att en stor konstnär har gått bort: när en människa med den här resningen går bort påminns vi om vår egen dödlighet, så den sorg vi känner är också en maskerad sorg, över det öde som också väntar oss själva.


  4. PS. Rubriken är hämtad ur Heidenstams kända dikt skriven med anledning av Frödings bortgång. Och dagar som denna kan det faktiskt vara lämpligt att citera den i sin helhet:

    Bort gå de,
    stumma skrida de
    en efter en till skuggornas värld.
    Klockorna dåna. Tungt slå de,
    mullra och kvida de,
    sjunga sin sång till de dödas färd.

    Milslångt borta jag sitter.
    Ändå hör jag klockornas slag.
    Hela vårt land i vinterns glitter
    höra de klockor, som ringa i dag.
    Sommar var du och blommande vår,
    sävens sus bland sjöarnas stränder.
    Sov, vår sångare, sov på din bår,
    lyft på tusendes händer!

    Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
    Solen sken in på bibelns ord,
    där du satt vid din vägg
    som Job på sin hög av aska och jord.
    Förunderligt stort är ett människoöde.
    Dröm och saga och skummande flöde,
    vågor och lågor och stormars kör,
    men hon själv är det sköraste rör.

    Dö, dö, det är rösten hon hör,
    när hon skapar och frågar och spanar.
    Allt fåfängligt,
    allting jordiskt dör, dör,
    men hon själv blir det verk, som hon danar.

    Skald, stig genom nattens dörr
    kungarak till skuggornas skara!
    Oförgängligt
    strängaspelet, ditt silverklara,
    ljuder ännu för oss som förr.


  5. Heidenstam och du påminner mig om Dylan Thomas dikt när hans far dog: Do not go gentle into that good night. Raden ”Rage, rage, against the dying of the light” är en passande rad för en Bergman som var så upptagen av ljuset och hur det faller på oss människor, också i symbolisk mening.


  6. Det är säkert riktigt som du säger, Peter, att den sorg vi känner när en stor konstnär går bort också är ett slags förtida sorg över vår egen död. Men det faktum att vi alla dör och att man så att säga kan känslomässigt antecipera sitt eget definitiva försvinnande gör ju inte sorgen vid ett sådant här tillfälle (det är som sagt tredje gången på kort tid som en stor konstnär och värdeskapare går bort) mindre djup eller uppriktig. Vi är alla människor. Vår väg genom livet är visserligen personlig och unik, men den slutar på samma sätt för oss alla. Så till vida hör vi alla samman. Och därför kanske vi borde sörja varje människas bortgång. Men det förmår vi helt enkelt inte. Alla människor betyder ju heller inte lika mycket för oss. Känslomässigt är mitt avstånd till någon anonym Andersson eller Petterson vars dödsannons jag läser i tidningen betydligt större än mitt avstånd till Povel Ramel, Lars Forsell och Ingemar Bergman; sorg känner jag framför allt när någon eller något jag äskar eller blivit starkt berörd av försvinner. Jag tror att det är rätt mänskligt att fungera så, faktiskt. Men egentligen hör vi som sagt alla samman, i förgänglighetens perspektiv. Så varje gång dödsklockan klämtar, klämtar den i någon mening också för en själv (för att parafrasera Donne).


  7. Jag tycker att det är en missuppfattning att Bergman var svårtillgänglig. Bergman balanserade elegant mot hötorg (eller motsvarande inom film) – balanserade på gränsen till sentimentalitet och övertydlighet utan att falla i. Han hade stora känslor, uppenbar dialog, tydliga metaforer, skönhet, typiska tidslösa mänskliga dilemman, sorg, glädje – såsom livet är.

    Att vi åldras och dör är det enda som är säkert ändå kommer det som en överraskning.


  8. Fast den sortens skärvor ur ens eget minne som du har av Ingmar Bergman är intressanta att ta del av.

    Min egen kommentar finns på http://enn.kokk/?p=1117.


  9. http://enn.kokk.se/?p=1117 ska det förstås vara.


  10. Råkade se på TV intervjun som Ingmar hade gett för några år sedan. Tänkvärd kommentar han hade när de frågade honom hur han såg på sin förestående död.

    – Jag är inte rädd för att dö. Jag tycker att det ska bli intressant, sa han.

    Även om Bergman inte var någon personlig favorit till mig så var ju ”Fanny och Alexander” en suverän film. Jan Malmsjö spelar ju prästen så otroligt bra.

    Det är inte alla som får leva ett så långt liv som Bergman fick, och uträtta så mycket under många år. 89 år är en hög ålder.

    Då är det värre att som jag mista en kompis i cancer… Min vän var bara 40 år… Det finns då absolut ingen mening med det… Cancer är ju rena lotteriet!

    Hur vi än försöker förneka döden så kommer vi ju inte undan. Då tycker jag att Astrid Lindgren sa några kloka ord: bli vän med döden.

    Personligen tycker jag inte min egen död är så skrämmande ändå, det är alltid värre när andra dör, vare sig jag kände personen eller ej…


  11. Ung som jag är (25 år) har jag fötts in i en värld med tillsynes odödliga kulturgiganter, personer som alltid verkar ha funnits och därför alltid kommer att finnas. Personer vars gärning inspirerat generationer, och som genom dessa aldrig kommer att förvinna ur det kollektiva medvetandet. Denna tanke om stora personers oförgänglighet väcker dock frågan om vilka som blir nästa odödliga. Vad höjer en ändlig tillvaro till en oändlig, och vem är det som håller i måttstocken? Måste man växa upp i den kulturella närvaron av en stor konstnär för att dennes storhet tillfullo skall märkas?
    Oavsett hur denna mekanism fungerar så är det svårt att föreställa sig hur en annan person av Bergmans kaliber ska kunna stiga fram för att sedan fylla det tomrum hans bortgång skapat, kanske får rummet stå tomt och vänta tills en ny generation har vuxit upp…


  12. ”Förunderligt stort är ett människoöde”

    Makalös rad, det summerar allt. Märkligt, Bergman har aldrig varit särskilt viktig för mig personligen, och visste ju att han var gammal. Ändå satt jag där med munnen vidöppen och sinnet stängt när jag såg nyheten på SR:s hemsida. Makalöst att någon som är så frånvarande ändå är så otroligt närvarande att bortrgången får verkligheten att vibrera som efter en klockringning. Läste en underbar liten intervju med den kvinnliga Fårö-präst som ska begrava honom i DN imorse. Härliga ögonblicksbilder av en Tvivlare fylld av Tro.

    ”And death shall have no dominion.
    Dead men naked they shall be one
    With the man in the wind and the west moon;
    When their bones are picked clean and the clean bones gone,
    They shall have stars at elbow and foot;
    Though they go mad they shall be sane,
    Though they sink through the sea they shall rise again;
    Though lovers be lost love shall not;
    And death shall have no dominion.”

    Dylan Thomas


  13. Jag hade bestämt mig för att ha en Bergman-sommar, och titta på så många av hans filmer som möjligt. Jag hade sett ungefär åtta-tio stycken och var precis på vippen att sätta mig ner och skriva ett tackbrev. Men jag
    hann inte!


  14. ”Det är inte alla som får leva ett så långt liv som Bergman fick, och uträtta så mycket under många år. 89 år är en hög ålder.
    Då är det värre att som jag mista en kompis i cancer… ”
    Oavsett hur beklagligt det är att en stor konstnär och kulturpersonlighet går bort så känns det naturligtvis oerhört mycket tyngre för en att förlora en nära vän eller anförvant. Den ”sorg” eller det styng av ”sorg” jag känner vid budet om Ingemar Bergmans död är heller ingen traumatisk kris i stil med dem man kan uppleva vid sådana förluster, utan snarare släkt med den landssorg folk tydligen kunde uppleva förr i världen när kungligheter föll ifrån. Ingemar Bergman, liksom för övrigt Povel Ramel och Lars Forsell, var en idérik, makalöst kreativ människa vars verksamhet satt djupa spår i min och många andras föreställningsvärld och starkt bidragit till att prägla bilden av Sverige. För mig personligen var hans närvaro i ”det offentliga rummet” lika självklar som det stora vattendrag jag växte upp vid är ett självklart inslag i min barndomsbygd. Inte underligt alltså att jag blir berörd av hans död. Jag upplever det som att ett stort stycke Sverige brutits loss från fastlandet.


  15. Växer vi när vi dör? Naturligtvis var Ingmar Bergman en stor man – på många områden.. det är inte honom jag i synnerhet tänker på, utan generellt och genom alla tider..! Är det så? Isåfall, varför är det så?

    Peter, du skriver: ”när en människa med den här resningen går bort påminns vi om vår egen dödlighet, så den sorg vi känner är också en maskerad sorg, över det öde som också väntar oss själva.”

    …”den här resningen”.. menar du att om vilken annan Svensson som helst dör – då påminns vi inte om vår egen dödlighet?


  16. Ja, det menar jag. För den du kallar ”vilken annan Svensson” har jag ingen relation till – varken liv eller verk – känner i regel inte ens till att han eller hon dött. Och skulle vi engagera oss lika mycket i varenda människas död skulle vi gå under, inom 24 timmar.


  17. Vi lever i ett yttre och ett inre landskap.
    Där ute i naturen orienterar vi oss efter horisontlinjen och vattendrag, byggnader, träd och kullar, grävda diken eller vägar.
    Inne i oss har landskapen en annan karaktär, men likafullt utgörs de markerna av saker som skapar sin omgivning; minnen, avtryck av händelser, upplevelser, sinnesintryck och trauman.
    Vi rör oss samtidigt i båda dessa landskap, det gäller alla människor.
    Mycket av det inre landskapet är enbart personligt, ägs och upplevs enbart av mig själv, där är jaget en ensam vandrare.
    Men några av våra inre landmärken delas med andra
    Minnen av krig, naturkatastrofer, kungabröllop, filosofiers uppkomst, prinsessors tragiska död, omvältande politiska händelser, en skjuten president, en musikgrupps framfart i mediavärlden och från högtalare….
    Några kraftfulla personligheter inom politik, film, konst, litteratur eller musik, forskning eller sport präglar våra inra landskap över tid, de delar med sig av sig själv, verkar i det offentliga rummet syns, hörs och dryftas där.
    Dessa blir liksom stora träd som syns från alla håll, när de försvinner, jättarna, så saknar vi alla deras kända profiler, deras energiska flöde, idéer, deras återkommande överraskningar, känslosensationer och den uppiggande debatt som ofta följer i deras kölvatten.
    De har blivit synliga i våra allas inre rum, och där utgör de en horisontlinje för vårt kollektiva medvetande.
    Varje sån som försvinner gör oss lite fattigare, i alla fall en stund till vi märker nästa tuva i marken som börjar lyfta sig från mossdynorna, bryta igenom täcket och, se, en stomme sträcker sig upp, sprider sina grenar, lövas och växer…
    Kan vi inte uppmärksamma våra kraftkällor innan de dör på ett behörigt sätt?
    Göra det lite mer tacksamt att bära bördan av att vara landmärken?
    Vi lever till stor del av deras vilja att undersöka, skapa, forma och dela med sig.
    Vi känner oss delaktiga i deras gärning, de tillhör oss. Det som är VI.
    Klart att vi reser runstenar inom oss till deras minne , deras röster som vi kommer att sakna.
    Lika klart borde vi känna igen de nu levande omistliga och ge dem utrymme, kärlek och respekt utan omsvep.
    Tycker
    Hanne Kjersti


  18. Jag var på semester på Fårö 2003. Jag bodde inte långt ifrån Bergman, men det hade jag ingen aning om. På kvällen gick jag utmed stranden några hundra meter.I bältet på mina jeans hade jag en miniyxa som låg i husbilen jag lånat. Varför jag hade med den vet jag inte riktigt, men det kändes lite vildmarkslivsaktigt på den ”öde” stranden.Jag tittade mest på havet och de många fina stenarna man ser på Gotland och Fårö. Kom fram till en öppnare yta, en stor öppen strand med sten överallt. Gick på och tittade mest nedåt på stenarna. Till höger om mej hade jag skogen och fick plötsligt se att det låg ett hus i skogskanten mellan tallarna.Det var jättelångt och smälte i miljön på ett vackert sätt. Jag stod säkert bara 50-75 meter i från det.Solen var i ögonen på mej så jag skymde den med min solmössa. Då såg jag en person stå och titta ut på mej genom ett fönster. I detta ögonblick förstod jag att detta inte kunde vara någon annans hus än Ingmar Bergmans. Nu insåg jag också jag nog var närmare hans hus än jag borde, dessutom med en yxa i sidan, på en världskändis tomt.(Finns ju en del dårar) Hade ju gått omkring där en stund utan att sett att huset låg där. Nu skämdes jag lite grann och tänkte att nu ringer han snart polisen. Sen lunkade jag sakta därifrån. Stefan


  19. Jag gillade honom inte alls. Han var uppenbarligen inte nån vidare snäll människa – Lars von Triers kommentar var en av få bra i den veritabla störtskur av dumma floskler vi översköljts med dom senaste dagarna: ”jag betraktade mig som ett barn till honom och precis som hans verkliga barn ignorerade han mig fullständigt” (fritt från minnet). Eller bara det här att han hade en ”svart bok” där han skrev ner ”fiender han inte kunde försona sig med”. Eller hans patetiska gnällande över att t o m han, den store konstnären, råkade ut för nåt så banalt som skattmasen. Eller att han beslöt sig för att slå ner (!) en kritiker som han inte gillade, med avsikten att ”han då inte kunde skriva om honom längre”. Listan kan göras mycket längre och målar inte upp nån vidare smickrande bild.

    Det smärtar att folk alltid verkar glömma bort sånt när dom står inför ”en stor konstnär”. Lika fel som det är att bedöma en konstnär som konstnär för eventuella moraliska fel och brister, lika fel är det att bedöma en människa som människa utifrån hennes konstnärliga eller andra talanger.

    Tolstoj har ett lysande avsnitt om det där i ”Krig och Fred” där han förkastar idén om att Napoleons ”storhet” på nåt sätt skulle försvara hans moraliska dekadens. Rekommenderas för dom som har svårt att skilja på olika sorters storhet. Det är tragiskt att den romantiska konstnärsmyten lever och frodas – den borde kastats överbord för länge sen.


  20. Jag kan känna en viss trötthet inför pseudo-relationer (det som vi har mer av i dag än kanske någonsin tidigare i historien på grund av massmedias utbredning) och folk som tror sig känna personen Bergman istället för att fokusera på hans verks enastående djup och bredd. Det är så typiskt att när en man för en gångs skull gör skäl för sin berömdhet överskuggas verken av biografiska snaskigheter. Kanske väntar dokusåpan Bergman. Hellre banala och ensidiga hyllningar av hans betydelse än biografiska spekulationer. Åtminstone från folk som inte kände honom.


  21. //Grue

    Att konstnärer, förment stora, eller av mindre kailber har en tendens att anse sig stå över de normer som gäller övriga är inget nytt. Richard Wagner var i många avseenden en förskräcklig förskräcklig människa. Han lånade pengar, hästar och vagnar av goda vänner utan att någonsin lämna tillbaka något. Han rymde med sina vänners fruar utan att skämmas. Hans valspråk var; ”Världen är skyldig mig allt jag behöver”. Möjligen finns det fler konstnärer som resonerar på samma sätt och det får vi nog leva med. Att Bengt Jahnsson fick en snyting har jag dessutom inga problem med för egen del.


  22. Ja, jag vill egentligen inte tvista men denna Wagner med sin uppblåsta orkestrering och operadille tycks mig inte alls Bergmansk. Man kan beskylla Bergmans filmer för svårmod men knappast effektsökeri. Bergmans mångsidighet och eklekticism är förbluffande solid och borgerlig. Han var den siste store aeuturen, som lättsamt skiftade mellan genrer och uttrycksformer.


  23. Det är inget nytt men det gör varken saken bättre eller sämre. Myten om att konstnären lyder egna moraliska lagar står mig upp i halsen! Det är skrämmande att inte fler reagerar på det utan böjer sig servilt inför ”stora män”.


  24. Dubbelheten i all natur är vi bekanta med.
    Caravaggio mördade, Motzart slösade, Edgar Allan Poe (lika som ofantligt många kollegor) använde opium, Kennedymännen hade frillor, katolska präster små körpojkar, den vackra förgör sig själv, den av folket älskade lynchas, allt detta vet vi.
    Sagt förut: Inneboende i varje företeelse finns dens motsats. Och vi älskar att peka på andras motsättningar.
    Våra egna är liksom mer privata.
    medan jag kastar ut sanningar: Ingen är bra på allt.
    Den goda modern använder tid och krafter på sina barn. Hon blir därmed ingen bra målare.
    Kompositören, dirigenten och musikern jag känner sa till mig en dag:
    Jag har inget eget liv.
    Men han har fru och barn.
    Han är en oumbärlig skapare inom ljudande musik, men vet med sig att i familjesammanhang är hans framtoning hellre ynklig.
    En konstnär slipar sin diamant. Så blir en mästare till.
    Ingen är bra på allt.
    Det är inte lätt att växa upp i skuggan av en storhet. Det är inte lätt att inte vara sedd som barn av föräldrarna, eller en av dem.
    Som tur är behöver vi inte ställa Bergman till svars för hans privatliv, en ända en av oss som varit hans publik, samtida, kritiker eller vänner.
    Det är inte vår sak.
    Barn och föräldrar har ett unikt samband. Undret är att man kan älska en otillräcklig far, son, dotter eller moder, det är vi nog alla delaktiga i.
    Vad det gäller Tolstoj och hans moral, så blev han ju med åren mer och mer etisk i sina historier, till de liknade legender och liknelser.
    Men som gammal man och läromästare kommer jag ihåg att han i möte med den unga Maxim Gorkij på en vandring frågade:
    Har du horat mycket?
    Förskräckt och något överrumplat nekade Gorkij till det. Varefter den gamle repliserade:
    Då jag var ung horade jag mycket!

    Tolstojs förhållande till barn och hustru var vad jag vet inte bättre än vad man inbillar sig Bergmans kvinnor och barn kan ha erfart.
    De har levt nära en som slipat sin diamant, de har underlättat hans gärning, de har berikat hans liv och därmed gjort det möjligt för oss andra att numera kunna använda månader i filmsalen för att ta del av människan Bergmans konstverk.

    Själv minns jag en fredag då min mamma alltid hade skurhinken i centrum, grönsåpan som medium och ett skinande hem som mål. Då vi kom hem från skolan satt hon med skurkvasten i hand med tårar i ögonen och ett märkligt smil om munnen och den svart/vita TVn flimrande foran sig. Det var Bergman som ressigerade en skådespelartrupp på Dramaten.
    Vi frågade vad hon grät för ( det kändes ytterst pinsamt att se mamma sådär). Hon svarade: Det kommer ni att förstå när ni blir äldre.
    Och det gör jag.
    När våra bekymmer, problem och sorger blir omskapat till konst, då blir det betydelsefullt att vara en vanlig människa.
    Mamma såg att vid TVn att vi är alla pilgrimar på valfart mot det storslagna, betydelsefulla i just DEN HELIGA ALLMÄNNA VARDAGEN.
    Passion är ingen dårlig drivkraft varken i en man eller en konstnär!
    Hanne Kjersti


  25. Jag tror att vi missförstår varandra. Jag talar om respekt för arbetsinsatsen oberoende av vad man gör på sin fritid eller i yrkeslivet, inte om servilitet. Jag kände inte Ingmar Bergman personligen som du verkar ha gjort. Det var liksom min poäng med pseudorelationer.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: