h1

Jag minns för mycket

onsdag, 8 augusti 2007

Först trodde jag att det berodde på slumpen. I början av sommaren återfann jag nämligen några lådor med gamla papper, lådor jag säkert inte öppnat på en 15-20 år. Och i dem fann jag fotografier, dagböcker, dikter, brev, anteckningar, urklipp, pressade blommor, kvitton. Allt.

Glädjen var helt ogrumlad när jag stod där på vinden till min skrivarstuga, och bläddrade i pappren, och kvällssolen silade in genom fönstrets blåsta, buckliga glas. Minnen tvättades rena, som på en restaurerad tavla, och framstod plötsligt i rena, skarpa färger. Andra hågkomster, sedan länge förlorade i minnets brunn, kom åter, visserligen svagt och otydligt, men ändå: bara sensationen att förnimma vaga rörelser där nere i glömskemörkret var gott nog.

Under sommaren har jag tid efter annan förlorat mig i det här materialet. Men nu har jag bestämt mig för att lägga det åt sidan.

Man kan minnas av så olika skäl, men det känns som om något är fel med just detta minnandet, just nu. Det känns så, så… defensivt. (Hittar inget bättre ord.) Det blir särskilt tydligt när man träffar gamla vänner; man talar allt mindre om vad man gör, märkbart mindre om vad man skall göra, utan istället mest om vad man har gjort.

Blicken vrids om, från ett flytande och oroligt öppet nu, till ett stilla och tryggt slutet då. Och mycket av minnandet tar också funktionen av en återgång, en flykt. Det påminner lite granna om ett fenomen man kan se hos små barn, hur de före ett språng i sin utveckling ofta har en fas då de regredierar en aning. Som om de tar sats. Eller så är det bara av rädsla. Jag bävar att mitt eget minnande har drag av det sistnämnda.

Men vad är det jag är så rädd för?

18 kommentarer

  1. […] slår mig i dag när jag läser Peter Englunds inlägg om att han hoppas kunna lägga av. Han har skrivit, och jag har kommenterat, om sitt minnesjunkande tidigare och nu berättar han om […]


  2. Peter Englunds berättelse om återfinnandet av några gamla lådor på vinden till sin skrivarstuga får mig att börja tänka på filmen Amélie, som jag tror är särskilt väl lämpad för ett tänkande kring olika typer av användande av gårdagen. Jag har skrivit om filmen och dess applicering av nostalgi i en text som publicerats i Kulturella perspektiv (nr 2/2003) under rubriken Amélie mellan fantasi och turistisk verklighet.

    Det jag påpekade i den texten var att en viktig tidsmässig aspekt utgörs av uppdelningen av synen på det förflutna som någonting retroaktivt eller regressivt. Båda dessa strategier tillämpas i filmen. I de nostalgiskt färgade avsnitt som berättar om Amélies barndom är det regressiva, nostalgiserande draget dominerande, något som också understryks av filmmusiken, det nostalgiska pianot och i mindre utsträckning dragspelet som på ljudsidan beledsagar dessa återblickar. I den från början starkt nostalgiskt färgade återupptäckten av plåtlådan bakom väggen – som man utgående ifrån regissören Jean-Pierre Jeunets anvisningar för hur filmen kan förstås kan avläsa som ett lätt förklätt självbiografiskt minnesarbete – etableras en 40 årsnostalgi-intervall. Lådans nostalgiska effekt har alltså att göra med att dess ägare nu är ungefär i filmregisörens egen ålder, omkring 50, och att dess innehåll går 40 år tillbaka i tiden från filmens nu (1997) till medlet av femtiotalet (den tid Jeunet sagt sig vilja återupptäcka i Amélie) då plåtburkens ägare var i den ålder, gränsen mellan barn och tonåring, som ofta uppfattas som en speciellt spännande, löftesrik, magisk tidsperiod i en människas liv. Fyrtio års nostalgi-intervallen – det vill säga ungefär två generationer – tycks vara en speciellt användbar nostalgisk eller nostalgiserande tidsintervall eller -effekt inom populärkultur av mainstreamkaraktär. Samma tidsintervall tillämpas också i nostalgifilmer som Amarcord (1973), Cinema Paradiso (1988) och Il Postino (1994).

    I Amelié-texten hänvisar jag ytterligare, apropå olika sätt att använda gårdagen, till den finske folkloristen Seppo Knuuttilas schema över erfarenhet och förväntan inom en tidslig semantik. Jag tillämpar hans tidsliga schema på Amélie, där man med hjälp av kategorierna förflutet, nu och morgondag kan konstruera ett slags om luffarschack påminnande fält med nio rutor innehållande sådana tidsstrategier som bl a en förfluten gårdag, en gårdag i nuet och en kommande gårdag.
    Återställandet av lådan till dess rätmätige ägare innebär ju sedan att Amélies verksamhet som ”god fé” i filmen får sin början. Återställandet är endel i en gårdags- och minnesstrategi som, för att använda Knuuttilas terminologi, kunde kallas ”en förfluten morgondag”.


  3. Min första viktiga insikt rörande minnet -att minnas kom i och med att jag läste Sandemose …”en flykting ….”.
    –stycket om, och säkert välkända avfärdandet av, dagboksskrivandet. Dagboksskrivande påstår S håller oss kvar i barndomen/tonåren och motverkar det framskridande och den naturliga förändring som kommer av att vi tillåts glömma. Att hitta och ta del av innehållet i gamla lådor med sparade ”minnessaker” illustrerar ofta skillnaden mellan vad vi minns och vad vi en gång trodde-tyckte var minnesvärt.Inte alltid en behaglig upplevelse- eller iallafall, beroende på hur svåra minnen vi har, lite skrämmande.
    Vi behöver glömskan.(Om man kan tala om den separerad från sjukliga bortträngningar?)
    Detta är en alldeles för enkel förklsringsmodell för att förstå alla aspekter av minnandet, men relevant och för mig och klargörande.

    Roligt att upptäcka att du har en blogg.(Undrar vad Sandemose skulle säga om bloggande?)

    /Stina


  4. Var glad över att du ännu minns för mycket. Risken är överhängande att det kommer en tid då du minns för lite. Och fel.🙂


  5. Vi vill förstå våra liv. Trots att de i långa stycken är kaotiska, fyllda av oro och osäkerhet vill vi förstå. Det går naturligtvis inte och därför ägnar vi oss åt det förflutna.

    Som Kirkegaard sade; ”Livet kan bara förstås bakåt men bara levas framåt”.


  6. Kan man någonsin förstå allt man gjort? Alla mina vänner tycker jag ändrats mycket genom åren, själv känns det som jag inte ändrats ett dugg.

    När jag läser detta inlägg av Herr Englund blir jag nästan gråtfärdig. Vet inte varför, kanske att dåtiden är så fri från krav, det som är gjort är gjort. Klart man minns, men får mest ångest över det jag inte gjort eller borde ha gjort om jag börjar tänka tillbaka ordentligt.

    Och som vanligt håller övriga kommentarer hög nivå och ger mycket godis åt det mentala.


  7. Som Tony Soprano säger i avsnittet ”Remember when” (avsnitt 15 säsong 6):
    Tony angrily describes ”Remember when…” reminiscing as the lowest form of conversation.


  8. Kan det vara så att vi känner igen den där unga hoppfulla, framåtstormande mannen/kvinnan som vi lämnat ett bra tag sedan?
    Eller den kränkta, sorgmodiga och ledsna ungdomen som inte kände att han/hon dög i så verst många sammanhang?
    Kanske skymtar vi den lilla ungen under körsbärsträdet som inte nådde upp till grenarna där de andra hölls och stoppade munnarna fulla…

    Vi har ju faktiskt bara det som händt att utgå ifrån, men vår fabulösa förmåga att förespegla oss en framtid skymmer hastigt för betraktelser av den tid som vi genomgått.

    Jag tror att riskan för att måste sörja med det unga vuxna jaget allt som inte blev vad vi hoppades…

    den ängsliga tonåringens vilsenhet…

    det lilla barnets övergivna avhängighet av omgivningen…

    risken att sörja, gråta och ( som den vuxna och nu jämnbördiga )anklaga andra som var delaktiga i det som inte gick så bra som vi önskade;
    är överväldigande och kan göra att vi bara ”sätter locket på ” och går vidare med nästa framtidsfantasi för ögat.

    Hur många år jag nu har drömt om ostädade hus och utrymmen tillhörande äldre familjemedlämmar och kära människor vet jag inte. Det började kanske vid 50, jag har inte fått ordning än på långt när….

    Det kanske är omkring den tiden man hinns i kapp av det förgångna?

    Min mor skrev ner barndomsminnen vid den åldern, moster likaså ( och började släktforska) jag har gjort samma sak och håller på för fullt…

    Är våra minneskort ifärd med att slitas ( visst nöts det nyaste bort först?) så att vid 50 ligger barn/ungdomen i dagen?

    Många frågor, inga svar från Hanne KJ.


  9. Luis Bunuel berättar i sina memoarer att hans mamma mot slutet av sitt liv gradvis förlorade minnet. När han kom och hälsade på henne, kände hon till slut inte igen honom; hon visste inte ens vad hon själv hette. Bunuel som en gång som elev i gymnasiet varit en ”memorion” och kunnat räkna upp utantill hela raden av västgotiska spanska kungar, alla europeiska länders areal och invånarantal samt ”en hel del andra onödigheter”, blir genom förlusten av sin mammas personlighet och sitt eget minnes tilltagande opålitlighet medveten om att demensens öde kan komma att drabba också honom själv. De minnen som under livet mer eller mindre omedvetet hopats inom honom och som han tidigare ofta haft en lättvindig eller rentav föraktfull inställning till, ter sig på ålderns höst dyrbara för honom. ”Man måste börja tappa minnet”, skriver han, ”om så bara i vissa stycken, för att fatta att detta minne är vad som håller samman hela vårt liv. Ett liv utan minne skulle inte vara ett liv… Vårt minne är vårt sammanhang, vårt förnuft, vår handlingsberedskap, vår känsla. Utan minne är vi ingenting.”

    Nuet är måhända det enda vi kan vara säkra på, men nuet förflyktigas på ett ögonblick och ger oss ingen behållning om vi inte kan minnas det.


  10. Kul att du nämnde Bunuels memoarer: de är LYSANDE! (Och det han säger är verkligen sant.)


  11. Också relaterat: Umberto Ecos ”Drottning Loanas mystiska eld”. Om en bokhandlare som glömmer precis allt – utom det han läst.


  12. Ja, vad är nuet? Det är svårt med nuet då det egentligen aldrig finns.

    Ringer man någon och frågar vad de gör känner man ofta en viss irritation i rösten. När någon frågar en samma sak blir man ofta ställd och svarar något trivialt som ”inget speciellt” eller mer pragmatiskt ”jag städar”.

    Man har gjort mer än vad man gör och man kommer att göra med än man gör. Visst är det en underlig ekvaktion men det kanske är själva essensen i dagens framåtsamhälle?

    Själv sitter jag nu och dricker ett glas Heineken under influens av Diklofenak, Panodil och Tiparol på grund av en bråkande ischiasnerv och skriver detta.

    Men vad gör jag? Jag har ärligt talat ingen aning.


  13. Läste igår Brev från historiens nollpunkt. Som vanligt när man läser om dig, Peter, upptäcker man åtskilligt nytt man inte lade märke till vid första läsningen, mönster framträder som en palimpsest, lager på lager av betydelser, kloka iakttagelser, ifrågasättande slutsatser, ett minutiöst resonerande
    i en text så tät och ledigt skriven att man blir alldeles matt – jag satt på övre däck och brände nacken i solen, helt uppslukad av läsningen och glömsk av tiden.


  14. I spåren av upplysningens århundraden har det blivit relevant vad vi gör, således fyller minnet en bra funktion över ens livsgärning.

    Baksidan av myntet är att det kan ge en bitter eftersmak beroende på om händelsernas karaktär var negativa, med facit i hand långt efteråt.

    Dessutom i ett samhälle, där modeuttrycket är ”att leverera” för att räcka till och duga, trängs levnadsinställningen ”att bara vara” undan.

    Och minnet om ”att bara vara”, kanske inte fäster lika effektivt i ens kom ihåg.


  15. Det är lustigt hur minnet fungerar. Jag sparar nästan ingenting, minnena hittar ut ändå. Det kan vara en sångtext, som dyker upp i huvudet, en lukt eller andras komihåg som får fart på hjärnan. Din recension i dagens dn t ex.


  16. Man utvecklas ju med åren, och förändras. Det är väl därför det känns konstigt att träffa någon man inte träffat på 10-20 år. Det har hänt mig, så jag vet.

    Det blir en sån konstig känsla, det går inte att beskriva med ord. Måste upplevas.

    Så eftersom man har förändrats blir det väl en naturlig sak att man pratar om det förflutna?


  17. Som portalfigur för tankarna om minnet – Augustinus – som också gett oss fantastiska bilder för vad som händer med den personliga identiteten. Vad hände med det lilla barnet, frågar sig Augustinus. Det gick aldrig sin väg, fast jag växte från spädbarn till barn, till vuxen.
    Så här skriver han om minnet:
    ”Detta gör jag inom mig, i mitt minnes väldiga sal. Där har jag himlen och jorden och havet till hands och allt som jag har kunnat uppfatta med mina sinnen utom det jag har glömt. Där möter jag mig själv, och minns vad och när jag gjort något, och vad jag kände när jag gjorde det. Där finns allt jag minns, vare sig jag själv har upplevt det eller hört det från andra. Ur samma rika skattkammare knyter jag också samman jämförelser av olika ting jag upplevt, eller satt tro till därför att jag har upplevt något liknande. Både det ena och det andra knyter jag samman med det som föregått, och med ledning av det tänker jag på handlingar och händelser som skall komma, och gör mig förhoppningar – och allt detta tänker jag mig på nytt som om det hände nu.”Det skall jag göra”, säger jag för mig själv i detta väldiga valv i mittmedvetande, fullt av intryck av så många storslagna ting – och det och det blir också följen.”Om det bara vore så och så!” – ”Gud bevare oss för det och det!” Så säger jag för mig själv, och när jag säger så har jag inför mig intrycken av allt det jag talar om, hämtade ur just denna minnets skattkammare;om inte de funnes skulle jag överhuvud taget inte kunna tala om det”


  18. Hej!

    Det här var en ny trevlig bekantskap! Jag lade genast in en länk till din blogg! Tänk om alla akademiledamöter vore lika sympatiska som du!
    Ha det!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: