h1

Fyra ord

söndag, 12 augusti 2007

På besök hemma i Norrbotten påminns jag om fyra dialektord, som jag ibland kan sakna i riksmålet:

  • ”Hamig”: (Adjektiv) Betyder ungefär överdrivet känslosam, blödig eller räddhågsen. (Finns också både i substantiv- och verbform. Man kan vara ett ham, eller hålla på och hama sig.)
  • ”Bängla”: (Verb) Betyder ungefär att utföra något på ett vis som är så fumligt eller dumdristigt, att det finns stor risk att det slutar i misslyckande eller skada. (Finns också i substantiv- och adjektivform. Man kan alltså vara ett bängel.)
  • ”Poa på”: (Verb) Att bedriva en syssla i ett lågt och behagligt tempo.
  • ”Behändig” (Adjektiv) Finns visserligen i rikssvenska men i Norrbotten används det om små barn eller små djur, och då i meningen söt eller näpen.
Annonser

42 kommentarer

  1. I Dalarna har vi uttrycket ”tjåla” dvs att man pratar mycket. Hm, jag undrar just om inte det uttrycket finns i Norrland också? Kommer inte ihåg riktigt.

    I Dalarna säger vi ”han” åt allting! Det låter ju ganska löjligt egentligen!

    Vad vedervärdigt det låter när folk säger ”skitgott”,
    ”hemskt bra”, ”tack så hemskt mycket”! De flesta pratar på detta viset! När jag tänker efter så tycker jag att det låter hemskt att uttrycka sig så. Månne ett uttryck för dålig svenska?

    Sen säger många människor liksom nästan efter varannat ord. Snacka om tjatigt! Dålig svenska???


  2. I min lilla B-skola i Nyland i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall hade vi i slutet av 1940-talet en fosterhemsplacerad pojke som benämndes Bängen. Det handlade om solklar mobbing. Men namnet kan ju vara av intresse i det här sammanhanget.


  3. Spännande…visst behövs vissa ord som ringar in speciella fenomen…jag hamnar ofta i engelska begrepp som jag ibland tycker sammanfattar saker och ting, och det tycker jag inte riktigt om. Allt gott. Anne-Marie


  4. Jag har nu besökt de bloggar som finns här… det var mycket intressant. Allt gott Anne-Marie


  5. Detta var härliga ord, som alla kan användas på undertecknad, utom det sista…


  6. Sånt här är alltid intressant. Jämför med SAOB…

    ”Hamig” – finns inte. Kanske en koppling till ”hämmig” = hämmad?

    ”Bängla” finns inte, däremot substantivet bängel, som bl.a. betyder ”lymmel, kanalje”.

    ”Poa” finns i en motsatt betydelse: ”anstränga sig (så att man flåsar o. såger ”po”)”.

    ”Behändig” – här finns sju rätt olika definitioner av ordet, din som nr 7.


  7. ”Bängla” får mig att tänka på Pedersöredialektens ”bäklas”. ”Hä bäklas”, säger man när något strular till sig och inte blir riktigt som man har tänkt sig. ”Eitt bäkel” är en person som aldrig riktigt lyckas med någonting. ”Bäklo” är ett adjektiv som betyder ungefär klumpig. ”Bäklan” betyder ”benen” på en människa eller ett djur, alltså kropssdelen, inte de ben som ingår i benbyggnaden.

    Norrbotten, Västerbotten och Österboten har ju ett historiskt samband och kontakterna har varit livliga över Bottenviken under alla tider, så där finns kanske ett samband mellan ”bängla” och ”bäkla”, eller drar jag för långt gående etymologiska slutsatser?


  8. …för att inte tala om ”pumlor” som man hänger i julgranen, eller ”bakanför” som alternativ till ”bakom”.
    ”Eljest” använder jag fortfarande, envist, eftersom jag inte hittar något lika bra ord i rikssvenskan, och ”ostkrokar” är så mycket charmigare än ostbågar eller allra värst den amerikanska formen:”tjiiisdodels”…

    Ja, jag är sörlänning, men har bott i Norrbotten och Lappland i ungefär tio år…


  9. Att poa: göra små saker som att plocka saker till sina rätta ställen, sånt om inte syns att man har gjort.
    Att dona: göra saker som gör stor skillnad, det tar mer kraftansträngning.

    Ibland har jag sagt att poa är typiskt kvinnligt och att dona är typrikt manligt, men jag vill ju inte kamma alla med samma kam…så det är väl vilket som. Ett annat ord jag kan gå och ”suga” på är Bakanför. Tex: Bussen står bakanför stationen. Det var lite för förvirrande då jag för första gången hörde det i Sundsvall.
    /Helena L


  10. På ”Ostkanten”, alltså på fastlandet längs Kalmar sund, säger man ”hur eller hur” i stället för ”i vilket fall som helst”. Var det någon som begrep detta?


  11. Jag gillar verkligen dialektalt fikonspråk, det ger ”must” åt språket och mustiga författare är inte torrt akademiska. Tänk vad påhittiga folk var i avkrokar som uppfann sitt eget idiom. Den bondska vitterheten är en skatt för folklivsforskare. I varje by fanns civiliserade filosofer som när de inte mockade skit uppfann ord. Jag gillar även grammatikkontrollen i word därför att den visar på ett akut behov av att rätta litteraturen.


  12. Jag håller med; ”Hamig” och ”Bängla” kommer högt på min topplista över Norrbottniska. Förstod först när jag var i 20-års åldern att vissa ord jag växt upp med helt enkelt inte fanns i rikssvenskan. Dialekt innebar för mig att man uttalade annorlunda. Blev väldigt förrvirrande det där med pannkakor och plättar- pannor och kastruller osv. Snöra (kasta), sickla(drägla) är exempel utöver hamig och bängla.

    Lärde mig en gång av en dialektintresserad att dialekterna i Norrbotten är spridda längs älvarna och därför pratar man i Råneå älvdal likadant i upp till 10 mil (eller hur långt det kan vara?)- däremot i Kalix och Luleå ganska annorlunda trots att det är mindre avstånd till dessa än mellan vissa byar i Råneå älvdal. Intressant hur historien(hur livet levdes förr) lämnar geografiska spår i dialekterna. Själv är jag uppväxt i Råneå och därför en gång i tiden rätt långsamtalande. Inte fullt lika mycket som Kalixborna dock, jag minns hur min son som mindre gjorde succe med olika skämt, som han berättade för olika släktingar i ”trekantsområdet” anspelande på kalixmålet. Roliga och ganska komplicerade skämt. Oftast variationer på hur långsamt de talar, men också om Kalixbon som skulle svara på en lyssnarfråga på radion – nämn tre fåglar på Ö; kalixbon svarar; Örn, Öggla och öndulat. Lite kul, om man gillar att skratta åt Kalixbor – som man gör i Råneå.

    Åkte runt strax norr om Råneå i somras (nytt körkort) Orrbyn, Prästholm och Niemisel, Melderstein. Som Rånebo har jag knappt sett de fina byarna, det öppna landskapet med sina svagt sluttande älvstränder. Trodde på nåt sätt att norr om Råneå (där de konstigaste barnen i skolan kom ifrån) skulle vara mörk trist skog.
    Slutligen vill jag varmt rekommendera årets bästa komik på (web)radio “mammas nya kille” här finns “sketcher” på lule- och pitemål.

    PS. När jag var liten sa mina kusiner från Boden “va ska du göö”, ganska fult. DS

    Hälsningar Stina


  13. hej peter, en av mina favoriter från hemtrakterna är att humpa, något helt annat än vad det betyder på engelska. ett bra ord på den kaströrelse som i södra sverige ibland kallas tjejkast.


  14. Alla utom ett (poa på)känner jag väl igen från min egen uppväxt.
    De är en aning svårdefinierade ord, vilket ju är ett skäl till att behålla dem. Jag tycker att du lyckas väl att (med flera ord) ringa in innebörden. Möjligen är ”hamig” det knepigaste och mest mångtydiga. Minns det som också i närheten av ”larva sig”, så som det användes framför allt av tjejer.


  15. Är det här en censurblogg där bara vissa kommentarer tillåts? Då säjer jag det en gång till: jag gillar verkligen dialektalt fikonspråk, bondska uttryck som
    om de försvinner riksspråket utarmas. Knepiga ord som gav must åt berättelser och historier. Mustiga författare är toppen.


  16. 1. ”Pumla”, givetvis. Min fru, som är från Halland, begrep inte något när jag frågade om vi skulle sätta upp pumlorna i granen.

    2. ”Humpa” och ”Snöra”, givetvis också. Uppfattar dock att ”snöra” är ett kast med med kraft än ”humpa”.

    3. ”Poa på”. Hmm, det stämmer nog att det betecknar en syssla av mindre magnitud, bedriven i behagligt tempo. Man kan alltså inte poa på och bygga ett hus.

    3. Råneå älvdal. Då mina föräldrar kommer från Niemisel, (och då släkten har sina rötter där sedan 1600-talet) noterar jag givetvis dina uppskattande ord om denna bitvis mycket vackra del av älvdalen. Var för övrigt där förra veckan och fiskade kräftor med släkten.

    4. ”Censurblogg”? Nja, det står i informationen att alla kommentarer modereras, och att strunt och dumheter inte kommer släppas fram. Kan kanske också upplysa om att jag ofta går genom kommentarerna en eller två gånger om dagen, och att en viss fördröjning därför är svår att undvika. (Kan för övrigt även upplysa om att nivån på kommentarerna är mycket hög. Har nog stoppat mindre än fem. Hittills.)


  17. Jag känner bara igen uttrycket ”behändig”. Börjar direkt tänka på PO Enquists Kapten Nemos bobliotek. Där förekommer detta flitigt, liksom ”flänna”(gråta). Har hört behändig många ggr, t o m att en människa i sitt sätt att vara är just ”behändig” (lätt att umgås med och att samarbeta med eller helt enkelt är en liten människa, som är behändig…). Låter lite lustigt…
    Är det bara vi som håller oss söderut som begriper uttrycket ”fubbick”?? ”Gräbba”?
    M v h.


  18. Men Peter – härligt att läsa om bloggensvarens kvalitet. Jag vill tro på bloggens möjligheter. Att du som har en sådan stor blogg, många besökare, bara stoppat några få är en vacker sak. Hoppfullt. Allt gott Anne-Marie


  19. Fastän jag inte har några som helst kopplingar till Norrland (bortsett från att min farfars svåger är bördig från Härnösand, vilket väl med något fog kan betraktas som åtminstone södra delen av Norrland) utan främst räknar mina anfäder bland fiskare och handelsmän på Österlen och bland Stockholms medelklass vill jag dra mitt strå till den dialektala stacken med några bidrag och reflektioner.

    Ordet ”bänglig” har en delvis motsvarighet i det (öst)skånska ”bånglig” (med den ibland förekommande varianten ”stånglig”) vilket beskriver något som är besvärligt, i synnerhet om skrymmande saker. Man kan också som person uppföra sig bångligt, vilket innebär att vara i vägen för människor i sin omgivning. Detta påminner en smula om ”knevlig”, ett sannolikt något mer västskånskt adjektiv so beskriver något som är svårt att reda ut, trassligt. En person kan även vara knevlig, vilket syftar på en persons omständighet i uppförandet.

    Det slog mig för övrigt att man möjligen skulle kunna hitta en översättning av åtminstone en av betydelserna hos ordet bängel i jiddischens schlemiel, en person som inte lyckas med någonting av det den företar sig.

    Till adjektiven, eller kanske snarare adverben, vill jag gärna lägga ”holians”. Det används i allmänt förstärkande syfte, inte sällan med en något negativ innebörd.

    Jag ber att få återkomma, men lämnar även målet öppet för övriga skånska bidrag.


  20. Hej ! Bängla är ett av mina favoritord faktiskt . Hela tjocka släkten kommer från norra norrland , så jag känner väl till detta ord . Underbart . M.v.h. Malin .


  21. Håller med dig Anne Marie Körling angående kommentarernas kvalité! Bra! Jag blev glad när jag läste att våra kommentarer har hög kvalité!

    Sune Portin; bäkla, ja det känner jag igen! Jag vet att mina föräldrar sagt åt mig ibland när jag lagt upp mina ben på vardagsrumsbordet; ta ner bäkla diin!

    Lustigt hur en del dialektord kan ha samma betydelse, det som är snuskigt ord i en viss sorts dialekt är helt rumsrent i en annan dialekt! Är det någon som kommer på något ord? Så jag kan få mig ett gott skratt!


  22. Ett speciellt uttryck som vad jag vet endast förekommer i Lule-trakten är ”vigolant”, det betyder ungefär ”spänstig, rörlig, smidig”. Jag har hört det användas av människor som verkar tro att ordet är rikssvenskt men det. Någon har framkastat tanken att det skulle vara inlånat från franskan och kommit via militärt språkbruk, är det någon som känner igen det? Ordet används framförallt på landsbygden runt Luleå och av något äldre personer.


  23. Att fiska kräftor i Råneälven är ett exklusivt nöje- särskilt om man får äta dem sen. Har själv fiskat fina flodkräftor där varje höst under hela min barndom -har några av mina finaste barndomsminnen från dessa märkliga nätter- då inga barn behövde gå och lägga sig.
    Kommer själv från en släkt, på mammas sida, som bebott samma bit land på ”Norra byn” i Råneå så långt folkbokföringen sträcker sig(sent 1600-tal) En by med en intressant historia.

    Hälsningar Stina


  24. Bänglig: Uppvuxen i Stockholm har jag dock mitt språkliga urspung i Dalarna. Där betyder bänglig (liksom på flera andra ställen i landet, har jag förstått) knölig, jobbig, irriterande. Men att tala om Dalarna, eller för den delen något annat landskap, som en språklig enhet är förstås alldeles för trubbigt. Inte sällan är de dialektala uttrycken väldigt lokala, eller så finns det uttals- eller betydelseförskjutningar bara några mil ifrån varandra. Detta är kanske det mest fascinerande med dialekter, just att de är så extremt lokala.


  25. Jag vill bidraga till denna debatt med två småländska uttryck, som jag helt nyligen har förstått inte finns i rikssvenskan:

    1. Speta – kan man få i fingret, en pytteliten träflisa, stickor är större, att få en sticka i fingret känns som en komisk omöjlighet, en sticka är alldeles för stor (minst 5 cm som jag tänker mig den).

    2. Skirkig – sägs om tex en stol som håller på att falla isär litegrann, som släpper i fogarna och därmed blir ostadig.

    Finns det någon utanför Småland som använder dessa förträffliga ord?


  26. Själv kommer man ju från mörkaste Småland. Trots det har ordet ”eljest” något lockande över sig. Men kan man använda det i dubbel betydelse?

    1) Som synonym till ”annars” (som väl snarast är ordlistornas version av saken?), och

    2) i den norrländska betydelsen ”annorlunda”.

    Betyder detta att man kan använda ordet eljest som hälsningsfras (i betydelsen ”hur är läget?”), men att man inte bör göra det i Norrland (där det skulle kunna uppfattas som någon slags provokation (antydan om att personen man möter är udda))?

    Undrar/spekulerar en smålänning som, liksom mina övriga landskapskamrater, inte kan uttala bokstaven R på ett tillfredsställande sätt.


  27. Björn Olsson! Hör du, jag känner igen uttrycket ”vigolant”. Jag har hört det av bl a min morfar som kom från djupaste Småland. Alltså håller inte din teori att uttrycket är Lule-betonat. Jag tror att man menar ngt mixartat mellan vig och elegant.”Det var väldigt vad han var vigolant!” sagt kanske om en äldre herre som fortfarande rör sig smidigt.
    M v h Mohikanen.


  28. Hej Hanna Jusmo! Jag känner igen ordet speta.Menar du att det inte är rikssvenskt??
    M V H Mohikanen.


  29. Kan tyskans ”der Bengel”, som kan betyda lymmel (men också knölpåk), är ursprunget till ordet Bängla(och till de andra varianterna av ordet som är beskrivna i kommentarerna)?


  30. Jag undrar om det är någon annan som är bekant med ordet ”dän”? I min hemby på den småländska ostkusten användes det flitigt. jag fick ofta höra det; gå dän därifrån! Vilket jag med raska steg naturligtvis gjorde, gick dän.


  31. Hej Den siste mohikanen och övriga.
    Tack för påpekandet.
    Ordet speta finns nog, jag var oklar.
    Jag har fått för mig att det mest är häromkring (SÖ
    Småland) man får spetorna i fingrarna. Är det så?


  32. http://hem.bredband.net/pumlan/main.htm

    En rolig länk om pumleproblemet.


  33. Vigolant är ett vanligt uttryck också i finlandssvenskan och upplevs knappast som dialektalt.

    Dän finns i formen ”taan” i österbotniska dialekter. ”Kom taan”, kom (bort) därifrån. Ordet har kanske sitt ursprung i fornnordiskan. Det finns många spår av den i våra olika dialekter, som till exemlel sjor(o), som betyder skata på österbottniska, östnyländska, gotländska och möjligen i andra dialekter.

    Speta, spetor påminner om österbottniskans spito som kan vara en liten kvist. ”Lakaspito” (obs! korta vokaler och konsonanter] är en kvist som används för att märka ut var man har satt ned fångstkrokar under isen när man fiskar lake.

    Däremot talar man om sticko när man har fått en liten träflisa i fingret, alltså tvärtemot den småländska definitionen.

    (”Gå dän därifrån” är väl strängt taget en tautologi?)


  34. Bängla känner man igen, även behändig.

    Oäti (inte ätit) är ett annat litet lustigt ord som jag kommer ihåg från min gamla stad Karlsborgsverken (by utanför Kalix). Vet inte hur utspritt ordet är ?


  35. Ordet ”bängel” användes redan av Gustav vasa. Han skrev i ett brev en gång något i stil med ”…drinkare, ölhundar och andre plumpe bänglar som bättre tjänte gå bak plogen och en trädestock än uti riksens höga och vårdande saker brukade bliva”.

    Angående småländska så visst känner man igen både vigiolant och ”dän”. Vigolant brukar mina gamla släktingar från Kalmar-trakten använda i sammanhang som ”du som är ung och vigolant”. Dän uttrycker väl riktning, bort ifrån. ”Ta dän den”, gå dän därifrån”.


  36. Oäti (korta vokaler) eller oiti förekommer i österbottniska dialekter också. ”Ja var oäti heila daan”, jag åt ingenting under hela dagen. Ytterligare ett litet bevis på hur havet förenar mera än det skiljer åt?


  37. Som österbottning känner jag, liksom Sune Portin, igen mycket av det ovansagda. Vigolant är ett vanligt ord i mitt modersmål Vörådialekten. Liksom öäti – oäten, i Vörå uttalat åojiti. I västerbottniska dialekter är ju ord på o- mycket vanliga. Vet inte om det stämmer men har hört sägas att något som lossnat ur något det ska sitta i är oi.
    Sjoro/sjora (sjåoro) är mitt vanliga ord för skata. Har för mig att det finns även i norska dialekter. I Europas fåglar sägs att skatan heter skjaere på norska.
    Fågelnamnen i Öster- och Västerbotten liknar varann. Wilhelm Fischer gjorde en gång upp en lång lista på västerbottniska fågelnamn. Jag kände igen de flesta och skickade en österbottnisk lista till Västerbottens museum, som bekräftade att de tagit emot den. Bara ett par exempel: Rovfågel heter spänning i Västerbotten och spännar(e) i Österbotten. Enkelbeckasin heter myrmäckra i Västerbotten och kärrmäkro i Österbotten. Ibland används samma benämning på olika arter: När jag säger strandstritjil menar jag grönbena, när västerbottningen säger strandstrittjel menar han (tycker jag mig minnas) drillsnäppa.
    Likheterna är många. Ett ord som jag bland annat diskuterat med numera avlidna Sara Lidman (från Missenträsk) är kontoret/kantoret/kanttore/ kanttåori (många varianter). Det betyder inte kontor, som man skulle tro, utan den lilla krypinet under vindstrappan som ofta användes som förvaringsutrymme. Ordet finns både i Västerbotten och Österbotten.


  38. Hej Bertel Nygård! Det där var intressant – om ”Kontoret”. Min mormor och morfar bodde i Småland(”Bibelbältet”mer eller mindre). De hade BREDVID ”Vinden” ett rum som aldrig användes så särskilt mkt, fråga mig inte varför. Men hur som helst; detta mystiska rum kallades ”Kontoret”. Det var inte tänkt om ett kontor så som vi i allmänhet tänker oss. Där stod inte ngt skrivbord..
    Min mormor sa alltid ”strandkofta” om sina koftor – trots att hon bodde långt från ngn strand.


  39. ”Vars ä gammeljävlatrasiskaftyxan?” sa min svåger i Vitån, och visade med ett enda ord på norrbottniska dialekters produktivitet. ”Den gamla yxan med det trasiga skaftet” ha! ”-jävla-” kan betyda att yxan inte stod så högt i kurs, men jag tror att det är med mest för att ge lite skjuts åt melodin. Det går oftast utför i Rånedalens språk med sina grava accenter, så svordomarna (”svärorden”) blir som avstamp.
    Det är märkligt hur språkpoliserna (jag t.ex) som ondgör sig över särskrivningar, glömmer att kulturell elitism motarbetat samansättningar. ”Rödluvan” och ”svartrock” går bra, men ”römössan” och ”svartjackan” är provinsiellt.
    Problemet med frågepronominet ”var/vart” har f.ö. norrbottningarna löst elegant för länge sedan med det universella ”vars” (Varsch ska du? Varsch bor du?)


  40. Prepositionen O- är väldigt norrbottnisk. Hemma i Boden och Björns (Svartbjörnsbyn på kartan) säger man oäti, ofari, obada, osv, i betydelsen ”har du inte farit ännu? – ”Har du ofari?” ”Har du inte badat ännu?” – ”Har du obada?”.
    Mycket elegant konstruktion.
    En annan dialektal klassiker; att stryka den bestämda pluraländelsen; ”här kom jag me bulla” (här kommer jag med bullarna).
    Och; Hanna, jag har en annan variant på din ”skirkig”. Hemma sa man ”skricka”.
    ”Sluta skricka på stolen” om man gungade på den så att det knakade i den.
    Nu längar jag hem…


  41. Tillrättaläggande från en smålänning:
    ”Hän” kommer av ”hädan”. ”Vart ska du gå hän” har blivit ”Vart ska du hän”, alltså ”Vart ska du?”
    ”Gå dän” betyder ”Gå därifrån”, alltså samma sammandragning som i hän. ”Nu får du allt gå däna därifrån” betyder ”… gå bort därifrån”, eftersom dän också kan betyda ”bort”.

    ”Du är ju bäng” sa barnen när de tyckte någon var dum i huvudet. ”Bängen trålar” sjöng Nationalteatern…

    Min farmor (född 1875) kallade en större kofta för strandkappa. Henne har jag haft stor hjälp av när jag har velat förstå norska – mycket av hennes gammelsvenska och norska har visat sig ha ett släktskap.


  42. Bängel eller Bängla brukar jag ofta använda (jag är urspunligen Ångermanlänning).
    Betyder för mig jobbigt/besvärligt.

    Tex..Det är ett stort bängel att ta sig dit med all utrustning.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: