Archive for 16 augusti, 2007

h1

Sarkofag

torsdag, 16 augusti 2007

Inga fåglar hörs. Allt är tyst. Vinden håller andan. Skogen är livlös. Avbränd.

Det ser ut som ett undergångslandskap. Där branden rasade som allra mest intensivt är marken ännu asktorr, träden svedda och döda: förkolnade stubbar och stenar som spruckit i hettan sticker upp ur askan. På dessa platser bär allt nyanser av grått och svart. Inte ett enda grönt strå står att upptäcka – ännu.

klusan-1.jpg

Platsen är Klusån vid Luleåälven. För ett år sedan var detta scenen för en av de största skogsbränderna i Sverige. Den pågick runt en vecka. När det var som värst var folk från 16 brandkårer inblandade – förstärkningar hämtades ända ner från Roslagen. (Även finsk hjälp inkallades.) Nio helikoptrar vattenbombade.

När jag står uppe på berget möts verklighet och fantasi på ett ironiskt vis i mitt huvud. För det var ungefär så här jag tänkte att det skulle se ut, efter det att Tredje världskriget svept fram, just här.

Här var jag nämligen krigsplacerad som pjäsplutonchef under 80-talet, i en kanonbataljon nedsprängd i bergen väster om älven. Batterierna var väl skyddade, i anläggningar avsedda att tåla det mesta förutom en direktträff av ett kärnvapen. Vart batteri var självförsörjande med egen el och eget vatten, och vi åt, sov och sket nere i berget. Vissa såg inte dagsljus på flera dagar. Det var lite granna som att leva i en ubåt, med dunket från det bensindrivna kraftaggregatet som ett tillfälligt tinnitus. Varje repövning var det alltid någon som drabbades av cellskräck, och fick skickas hem.

Om världskriget verkligen kommit hade nog få av oss överlevt eldstormen. I mina mörkaste fantasier skulle våra kroppar bli liggande nere i betongkamrarna – lite granna som i några av Verduns fort från 1916, där hela rum bara murats igen runt de stupade.

Berget skulle bli vår sarkofag.

Bataljonen är nedlagd nu. Skyttevärn och förbindelsegångar har raserats, stormhindren tagits bort. Kanontornen med sina 152mm pjäser har monterats ned, hålen igentäppts med betong. De tunga pansardörrarna, byggda att motstå trycket från en atombomb, har svetsats igen, och de specialkonstruerade ingångarna har fyllts med sand. På det batteri som jag förde befäl över växer det nu vildhallon. De smakar bra.

Det finns nästan inte ett spår kvar efter forten. Ovan jord. Jag hittar bara ett stort kugghjul från ett av tornen. Nere i berget lär det mesta stå kvar: kök, sängar, verktyg, skåp, ammunitionshissar, kommunikationsutrustning. (Kanske också den samling med ”Bok-för-alla” jag donerade en repövning.) En riktig tidsbubbla helt enkelt. På det berg jag står låg en gång bataljonsstaben, i en särskilt stor och djup anläggning. Den var i praktiken ett åttavåningshus rest rakt ned i graniten. Och just det berget var något av skogsbrandens mitt.

kugghjul.jpg

Jag klättrar upp på den punkt där kanontornet en gång låg, och utsikten ut över älvdalen är vidunderlig. Landskapet famnar runt mig i oändlighet: jag är världens mitt och ingenting och på gränsen att försvinna.

Om cirka 15.000 år är nästa istid över oss. Och när isen efter en period av 100.000 igenfrusna år drar sig tillbaka igen, och det oerhörda trycket från ett istäcke cirka 1 500 meter tjockt lättat, då kommer det lämna ett land rensopat från vart spår av föregående årtusendens natur och kultur. Det enda som kommer att finnas kvar efter vår civilisation på denna breddgrad kommer vara bergrum som dessa.

Och förr eller senare kommer sarkofagen att öppnas. Och de modigaste kommer att gå ned i mörkret och fukten, och det mesta de ser kommer de sakna ord för.