h1

Sarkofag

torsdag, 16 augusti 2007

Inga fåglar hörs. Allt är tyst. Vinden håller andan. Skogen är livlös. Avbränd.

Det ser ut som ett undergångslandskap. Där branden rasade som allra mest intensivt är marken ännu asktorr, träden svedda och döda: förkolnade stubbar och stenar som spruckit i hettan sticker upp ur askan. På dessa platser bär allt nyanser av grått och svart. Inte ett enda grönt strå står att upptäcka – ännu.

klusan-1.jpg

Platsen är Klusån vid Luleåälven. För ett år sedan var detta scenen för en av de största skogsbränderna i Sverige. Den pågick runt en vecka. När det var som värst var folk från 16 brandkårer inblandade – förstärkningar hämtades ända ner från Roslagen. (Även finsk hjälp inkallades.) Nio helikoptrar vattenbombade.

När jag står uppe på berget möts verklighet och fantasi på ett ironiskt vis i mitt huvud. För det var ungefär så här jag tänkte att det skulle se ut, efter det att Tredje världskriget svept fram, just här.

Här var jag nämligen krigsplacerad som pjäsplutonchef under 80-talet, i en kanonbataljon nedsprängd i bergen väster om älven. Batterierna var väl skyddade, i anläggningar avsedda att tåla det mesta förutom en direktträff av ett kärnvapen. Vart batteri var självförsörjande med egen el och eget vatten, och vi åt, sov och sket nere i berget. Vissa såg inte dagsljus på flera dagar. Det var lite granna som att leva i en ubåt, med dunket från det bensindrivna kraftaggregatet som ett tillfälligt tinnitus. Varje repövning var det alltid någon som drabbades av cellskräck, och fick skickas hem.

Om världskriget verkligen kommit hade nog få av oss överlevt eldstormen. I mina mörkaste fantasier skulle våra kroppar bli liggande nere i betongkamrarna – lite granna som i några av Verduns fort från 1916, där hela rum bara murats igen runt de stupade.

Berget skulle bli vår sarkofag.

Bataljonen är nedlagd nu. Skyttevärn och förbindelsegångar har raserats, stormhindren tagits bort. Kanontornen med sina 152mm pjäser har monterats ned, hålen igentäppts med betong. De tunga pansardörrarna, byggda att motstå trycket från en atombomb, har svetsats igen, och de specialkonstruerade ingångarna har fyllts med sand. På det batteri som jag förde befäl över växer det nu vildhallon. De smakar bra.

Det finns nästan inte ett spår kvar efter forten. Ovan jord. Jag hittar bara ett stort kugghjul från ett av tornen. Nere i berget lär det mesta stå kvar: kök, sängar, verktyg, skåp, ammunitionshissar, kommunikationsutrustning. (Kanske också den samling med ”Bok-för-alla” jag donerade en repövning.) En riktig tidsbubbla helt enkelt. På det berg jag står låg en gång bataljonsstaben, i en särskilt stor och djup anläggning. Den var i praktiken ett åttavåningshus rest rakt ned i graniten. Och just det berget var något av skogsbrandens mitt.

kugghjul.jpg

Jag klättrar upp på den punkt där kanontornet en gång låg, och utsikten ut över älvdalen är vidunderlig. Landskapet famnar runt mig i oändlighet: jag är världens mitt och ingenting och på gränsen att försvinna.

Om cirka 15.000 år är nästa istid över oss. Och när isen efter en period av 100.000 igenfrusna år drar sig tillbaka igen, och det oerhörda trycket från ett istäcke cirka 1 500 meter tjockt lättat, då kommer det lämna ett land rensopat från vart spår av föregående årtusendens natur och kultur. Det enda som kommer att finnas kvar efter vår civilisation på denna breddgrad kommer vara bergrum som dessa.

Och förr eller senare kommer sarkofagen att öppnas. Och de modigaste kommer att gå ned i mörkret och fukten, och det mesta de ser kommer de sakna ord för.

15 kommentarer

  1. Tur att du åker tillbaka till civilisationen snart igen!


  2. Rost och aska, minnet suddas ut långsamt av tidenstand. Orden bromsar farten något.


  3. Apropå tidsbubblor kommer jag att tänka på en musikalisk och konstnärlig sådan, Ry Cooders underbara tidsmaskin tillbaka till ett samhälle som hamnade under grävskopan: Chávez Ravine, ett litet område, en dalgång eller ravin, strax bortom en kulle i centrala Los Angeles, änglarnas stad. Chávez Ravine var en gång bebott av kanske 5.000 mexikanska invandrare och barn till invandrare som redan på 1910-talet kommit till Kalifornien och i detta fall bosatt sig i ett litet mexikanskt ghetto med små hus och mängder av husdjur, en enda liten vindlande väg in till området, en enda liten kraftledning som förde in ström, ett område som på ett högst märkligt, paradoxalt sätt som ett slags tidsfantasi återuppväcks och återupptäcks på Cooders CD Chávez Ravine från år 2005. Men ”återuppväckandet” började egentligen redan 1949 när en ung fotograf, svenskättade Don Normark, skulle fotografera vykort av LA. Medan han sökte en utkikspunkt för sitt fotograferande råkade han se Chávez Ravine bakom en kulle som han klättrat upp på. Och ja, Cooder råkade många år senare, för ungefär sex år sedan, se några av Normarks bilder på ett konstgalleri, kom småningom i kontakt med Normark, fick se fler bilder av området och hittade i Chávez Ravine det ”perfekta projektet” för sin speciella blandning av musikarkeologi, romantik, populism och nostalgi.

    Cooder visar med skivan som han jobbade med i flera år att förstörelsen av området kan ses som en metafor för en mycket större samhällsförändring. Här byggdes i stället för det mexikanska bostadsområdet eller en förnyelse av det, vilket också var planerat, ett baseballstadion för f d New York-klubben The Dodgers, i en maffialik vändning som innehåller både ett spelande på kommunistskräck av politiker och myndigheter, rasism (myndigheterna slog år 1943 ner på unga s k pachucos, dvs mexikanska invandrare som klädde sig lite snobbigt och tufft i s k zoot suits) och ultrapatriotisk fundamentalism av den amerikanska sorten. I en ironisk sång på skivan, Don’t call me red, som illustrerar den radikale LA-aktivisten, New Deal-aren Frank Wilkinsons livsöde, talar texten bl a om att ”Gud älskar dig om du spelar boll, det är allt”. Cooder har i intervjuer understrukit att den typ av kapitalism som i dag har kapat makten i USA kanske egentligen fick sin början här, omkring 1949, i bl a Los Angeles och Hollywood, där ju även många artister förföljdes i det som kom att kallas the Red Scare (röda faran) eller McCarthy-eran. Ett av de tidiga uttrycken för föreställningen om att man kunde marginalisera kulturer och människor som inte passade in i den dominerande amerikanismen var just utplånandet av Chávez Ravine.


  4. […] Englund skriver tänkvärt i sin blogg om skogsbränder och nedlagda kanonbataljoner. Bloggen i övrigt är läsvärd och uppdateras flera gånger i veckan så återvänd gärna […]


  5. Du har även tidigare beskrivit hurusom risken för världskrig upplevdes som mycket stor runt 1980-talets början och mitt. Hur pass välgrundade var dessa farhågor? Som jag minns det var det bara i vänstertidningar som FIB-kulturfront och Gnistan som denna risk togs på stort allvar. Samt hos militären förstås. Läste man Aftonbladet eller DN levde vi vid denna tid i djupaste fred. Men vid min repövning 1984 i Norrbotten (min uppgift var att fördröja fienden så att Peter Englund skulle hinna fram till sitt fort vid Luleälven före fienden) verkade många officerare mycket inriktade på omedelbar krigsrisk.


  6. Det lär nog bli grönt och fint igen där ute, tror jag. Ha det bra Peter!


  7. Krigsrisken under 80-talet upplevdes nog av de flesta som ganska liten trots allt. Då och nu lever vi ju i en tid där fred för oss är normaltillståndet och skiljer oss därmed radikalt från våra förfäder. Men att krigen inom den geopolitiska sfär vi befinner oss i skulle vara slut för evig tid tror väl ingen på. De nedskärningar och den ommålning av hotbilden som nu pågår. Motiven för detta står, tror jag, i politikernas önskan att om några år kunna säga;

    ”– Vi har skurit ner så mycket på försvarsutgifterna så nu är vår enda möjlighet att uppnå säkerhet och fred att vi fullt ut deltar i EU:s militära samarbete…”


  8. Om man beskriver ”risk” som sannolikheten för att något skall hända multiplicerat med konsekvenserna så jo, nog sjutton var det ”risk” alltid.


  9. Denna din senaste betraktelse påminner, som en del annat material i bloggen om -författaren W.G Sebalds ”minnesforskningar” i boken Austerlitz. Aldrig har jag tidigare sett någon illustrera psykets komplexa minnesfunktioner med så många starka arkitektoniska bilder, (som Sebald) Fotomaterialet finns där också, på liknande vis. Poetiskt och starkt -så också din denna senaste betraktelse.

    /Stina


  10. Jämförelsen med Sebald noterar jag givetvis förnöjt. Uppskattar hans böcker mycket.


  11. Jag tyckte mig måste ge ett svar till. Men utöver det, hur ser du på Carolinabibliotekets chanser till överlevnad? Jo,men du vet nog nånstans hur svårt det kan vara att inleda samtal med fullständigt främmande människor. Jag gjorde en gång ett studiebesök på Carolina och då sade de mig att här samlar vi allt tryck som någonsin ges ut i Sverige. Så jävla dumt, var min första tanke, eller hur? Är det här något som du och Pär Westberg talar om? Den digitala revolutionen? Som inte på nåt sätt är en revolution,bara återigen maktens män som talar.

    Och du, förespråka inte PO Enquist till den lediga stolen. Karln är ju faktiskt 72 och har väl haft nog med bekymmer i sitt liv. Inte heller Eva Ström, för hon är ju stentråkig.

    Hejdå, tillsvidare


  12. Fascinerande det där, att en skogsbrand kan vara nyttig! Skogen får nytt liv. Experter talar om att det är riktigt bra med en brand.

    Hm, kan det verkligen komma en ny istid när vi människor släpper ut så mycket växthusgaser? Fråga en meteorolog får du höra. Men jag antar att du menar om flera miljoner år? Fast då är väl jorden borta för länge sen…

    Den som lever då får se!


  13. Hej! Så här första arbetsveckan efter semestern så läste jag ikapp mig på din blogg och fann stort nöje av avsnittet Sarkofag om ”ditt” bergrum.
    Jag känner igen mig eftersom jag i början av förra vecka tillsammans med några andra begav mig ner i en nedlagd kustbefästning som försvaret tror att man har grävt igen, det finns en ingång som man har missat!
    Det gäller Dalomsbatteriet på Hemsön där jag bor, ett 15,2 cm batteri om tre pjäser som ursprungligen satt på pansarskeppet Svea. Detta fort byggdes 1916-1918 och faktiskt jobbade min morfar där 1917-1918 så mycket av bygget har jag läst om i hans dagböcker som är ovärderliga!
    Att krypa ner i mörkret och fukten var en väldigt speciell känsla, anläggningen grävdes igen i början av 70-talet, men är i förvånansvärt gott skick. Dessutom upptäckte vi att en av pjäserna inte hade demonterats utan finns kvar övergrävd och skyddat med ett betonglager. I en av ammunitionshissarna satt en granat kvar, förhoppningsvis en övningsdito. På en av väggarna hade någon målat: 1943 Under belägring av Stalin och Hitler.
    Jag tog en hel del foton nere i anläggningen.
    En mycket speciell upplevelse var det. Att stå där nere och fundera kring alla människor som levt och arbetat i detta bergrum under så lång tid.


  14. Det är fantastisk läsning att ta del av hur du beskriver älvdalens gömda skatter i ett framtidsscenario. Som relativt nyutflyttad bodensare gör läsning om militära fästningar eller kring stolar och bord på en gångstig hemlängtan mindre och det känns som att hemstadens portar öppnas, med alla dess skatter, i det egna vardagsrummet.


  15. Kom på en sak: ordet sarkofag betyder ”köttätande”.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: