h1

Om ”Darling”

söndag, 19 augusti 2007

Vad är det som gör Johan Klings ”Darling” till en så bra film? Om jag skulle bli tvungen att använda ett enda ord skulle det vara: Ekonomi. Ekonomi i berättandet, ekonomi i uttrycket. Ekonomi.

Hellre en scen för lite än en scen för mycket: all pedantisk övertydlighet undviks. Och scenerna är också snyggt och snävt klippta. Så fort där finns möjlighet till utgång så tar Kling den. Vi förstår vad som kommer att ske härnäst, och behöver inte få våra näsor gnuggade i det. (Som när Michael Segerströms karaktär får kicken.)

darling1.jpg

Michelle Meadows är givetvis lysande som dramats centralgestalt Eva, just genom att hela tiden spela så fullständigt nollställt (vilket självklart är helt i linje med filmens ton).

Någon direkt från scenskolan hade troligen gjort hackebiff av både rollen och filmen. Många unga svenska skådisar är nämligen överdrivet förtjusta i yviga gester, och de bara älskar improviserade grälscener – ni vet ”vafan eru inte riktigt klok – va hålleru PÅÅ me!” (Min egen högst blygsamma erfarenhet ger vid handen, att har en svensk skådespelare möjlighet att tolka en scen fritt kommer han eller hon nästan ofelbart att skruva upp uttrycket, knäppa på bukstödet och bli drrrramatisk.) Och när det väl kommer en sådan där ”vafan eru inte riktigt klok”-scen, så väljer Kling omedelbart att dämpa den, med musik och genom att låta kameran vila, inte på den talande utan på den tigande.

Om jag har någon invändning, skulle det vara slutet. Det finns liksom inget att tillägga efter scenen med det slumpartade mötet vid trafikljuset, som avtonar i den magnifika bilden av bussen med en leende Bernard som försvinner bort, upp i natten. Den scen i villakällaren som följer därefter är helt onödig, och – för en gång skull – övertydlig.

20 kommentarer

  1. Jag tyckte mycket om Darling och håller nog med men jag tycker ändå att den sista scenen fyller en funktion. Jag ser handlingen som en sorts virvelrörelse och med den sista scenen får vi se att Bernard inte nått botten ännu, utan fortsätter att singla nedåt. (Dessutom tyckte jag om att se lite mer av förhållandet till hans familj.)

    Det är förstås möjligt att detta framgår redan av någon tidigare scen, det är några månader sedan jag såg filmen.

    Några spridda reflektioner (ovarsamma och med total ”spoiler”) kastade jag ned på:
    http://101ord.blogspot.com/2007/04/kill-your-darlings.html

    U.J.


  2. Och här instämmer jag till fullo — bara för att helt fräckt tillägga att man måhända kunde önska sig exakt detsamma av ditt utmärkta inlägg, alltså att det sista stycket, som ju är överflödigt, utgick.

    Kan man månne hoppas…?


  3. Mer än hoppas faktiskt…🙂


  4. Svenska skådespelare verkar nästan helt utan undantag tro att vad som passar sig på en teaterscen passar även på film. Det hälper väl inte att svensk filmdialog (och här skyller jag på Bergman) oftast är sanslöst teatral och styltig. Ingen som helst känsla för naturligt tal.


  5. Ja, visst är den toppen, jag var också överförtjust när jag sett den


  6. http://morellisdagliga.blogspot.com/2007/02/darling.html


  7. Det är intressant och jag har funderat på det; varför skruvar man (åtminstone jag och min sambo) ofta på sig när man ser svenska skådisar medan till exempel engelska diton känns helt naturliga?


  8. Det finns mycket att tillägga, men det märkliga hopp som stiger mot slutet, utan att det känns påträngande, det är en mycket svår manöver.
    Men slutscenen känns vansinnigt överflödig, precis som du skriver, där överger han dottern som blir en ondskefull karikatyr.
    Om hon nu är hans dotter…

    Och så gillar jag att invandrarkillen som är chef på McDonalds blir bärare av något som, i brist på bättre uttryck, får kallas det normala, en redig hygglighet.
    (För att inte tala om credden McD får, som en plats där ALLA är välkomna).


  9. Ja, McDonaldschefen är en bra karaktär, samtidigt som han aldrig heller plattas ut till ”Schysst Invandrare” på det där PK-trötta viset (som också är en annan svensk film-schablon).


  10. exakt. huvudet på spiken, ekonomi.
    Darling är en verkligt ovanligt bra film —- men sista scenen (i källaren), den ska bara bort. Man misstänker starkt att det finns klippningar utan den också…


  11. Låter lite som den påstådda kommentaren från Laurence Olivier till en yvigt method-acting-jobbande Dustin Hoffman under inspelningen av Maratonmannen, ”why don’t you try acting”.


  12. Utan att ha sett filmen så låter det lite som produktplacering..? (Har gärna fel!)


  13. Darling är för mig en slags modern skräckfilm. Det mest skrämmande är tanken på människor i ett samhälle där ingen kärlek eller lojalitet finns. Där inte ens ”födelsefamiljen” har någon egentligen betydelse. Överlevnaden verkar styras av enklaste impulser och inuti finns bara tomhet. Denna tomhet är vi, som biobesökare, lika intresserade av att besvärja som vilken annan fysisk våldsskräck som helst. Därav Darling. Så förstår jag den- tycker inte att den visar på något riktigt hopp och skräms allra mest av att den ligger så nära något som kan kallas realism.

    Hjälp -tänker på inledningsscenen med panoreringar över stureplan och stockholm i januarigestalt med musik som liknar barndomens Djungelboksmusik på knastrig vinyl.Hårresande.

    Hälsningar Stina


  14. ville bara säga att jag gillade ditt inlägg om häxan i bilen. sjukt kul. gps är läskigt som fan. lite som en demon som vill dig illa. karmamonster.
    för övrigt så är det en bra och läsvärd blogg. ska kolla på darling i veckan.
    peace / navid.


  15. Reklamfilm? Tja, kanske. Men det ger mig anledning att citera mig själv (från länken i tyckandet ovan):

    ”Filmen är uttalat fri från produktplacering men ger en oväntat vänlig bild av McDonalds. Inte för att det är trevligt där – det påminner närmast om en fabrik och någon gemenskap får vi aldrig se – utan för att det där nere på botten åtminstone finns någon plats där man behövs.”

    McDonalds får alltså stå för någon sorts trygghet, ett fotfäste i bottenslammet, men det verkar verkligen inte som att det egentligen är trevligt att jobba där eller att maten är god. (Såhär i efterhand är jag lite osäker på om det överhuvudtaget förekommer några bilder på kunder, de är iallafall inte många. Innifrånbilderna är mest smutsiga fritöser och standardiserad portionering av dressing.)

    Det är egentligen nästan lite djärvt för jag tror nästan att det sociologiskt går att bevisa att vi som tycker om sådana här filmer ryggmärgsmässigt gärna hade sett en rejäl anti-film mot McDonalds. (Jag hör själv definitivt till den kategorin.) Men Darling infriar inte heller den ”förväntningen” utan betraktar McDonalds som ett hus och en stor arbetsgivare i samhället, varken mer eller mindre. Det är nästan lite provocerande, och kan ge tittaren en tankeställare genom att hon konfronteras med sina förväntningar. Samtidigt som det är ärligt och troligen också bidrar till att göra Darling till en så bra film som det är.

    U.J.


  16. Bra beskrivet med ordet ”ekonomi” och framförallt intressant iaktagelse gällande filmens slut. Håller också med dig om att det kändes överflödigt. Busscenen hade varit en underbar final. Den scenen är bland det bästa och starkaste jag sett på år och dag. Denna film förtjänar en mycket större publik än den hittills fått.


  17. Läs gärna min intervju med Johan Kling från årets början: http://nojesguiden.se/film/13721

    Och som jag skrev i recensionen av filmen: Flera gånger är melodramen framme och snokar, men Kling vet precis när det är dags att styra av därifrån för att det inte ska bli tyckasynd av alltsammans


  18. Håller helt med dig. Tycker också filmen skulle slutat när deras blickar möts på motorvägen. Men för övrigt är som sagt filmen en pärla.


  19. Jag har också bloggat om filmen (under etiketten dvd, scrolla sen långt ner). Slutscenen minns jag tyvärr inte särskilt väl – det är ett tag sedan jag såg filmen – men jag tyckte om hur Eva uttryckte sig och det där ”icke-skådespeleriet” som du skriver om.


  20. Såg Darling på SVT nu i kväll. Ja, det är snyggt foto. Ja, Michael Segerström är bra. (Även om hans roll gör att han tvingas spela nästan mindre vetande, på ett sätt som jag inte riktigt får ihop med t.ex. den rätt avancerade matematikundervisningen som krävs för 160 poäng elektroingenjör…) Men filmen är i sitt bärande tema fullkomligt platt och endimensionell. Och själva idén om något slags samtidsskildring av överklass? Get real. Så här uppför sig inte svensk överklass – och tro mej, jag har levt i eller nära den rätt länge nu. Ungefär lika trovärdigt som om man skulle skildra svensk arbetarklass av i dag med ”Ussa’re kvanting” eller ”Tjeeeenare majorskan!”.

    Nej, vad Darling skildrar är hur svenska kulturkoftorna tror att överklassen lever. Och det är förstås tillåtet, men knappast träffsäkert.

    Själlöshet, bildningsförakt, total yta, illojalitet mot vänner, ointresse för allt annat än konsumtion – ja, sådant finns säkert i vissa delar av samhället. Men det är ett ytlighetsfenomen, möjligen ett Stureplansfenomen, men har mycket liten koppling till makt, inflytande, klasstillhörighet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: