h1

Författarskolan: 1. Fönstret

onsdag, 22 augusti 2007

En gång var vi på vippen att flytta in till stan. Det var en stor och vacker lägenhet i centrala Uppsala som lockade. Ett av skälen till att vi – med tungt hjärta – tackade nej var utsikten: när man tittade ut från det rum som var tänkt att vara min arbetsplats såg man på andra sidan gatan… ett kontorslandskap. Hej Dilbert.

skrivarstugan_vinduet.jpg

Skrivande kräver fönster. För större delen av tiden händer ingenting, och när fingrarna vilar frusna till kattsprång ovanom tangentbordet – som nyss – så är det inte sällan blicken ut genom fönstret som räddar en. Plötsligt är det tvärnit i ordmaskinen, men där ute händer alltid något. Hjärnan lirkas igång.

Och ju mer bekant utsikten är desto bättre. Det tvingar en nämligen till ett stadigt skärpande av observationsförmågan, något som givetvis är oumbärligt för en som skriver.

Ett fönster kan fullständigas med en tavla. För en bra bild kan i praktiken fylla fönstrets funktion: en punkt där blicken och hjärnan kan vila, inte med overksamhet, utan med annat. (Sedan har jag dessutom förstått av min optiker, att det är bra för ögonen att med jämna mellanrum få fokusera på något som befinner sig på ett helt annat avstånd än bildskärmen.)

Sedan tolv år har jag en reproduktion av Breugels ”Jäger im Schnee” hängande vid datorn, och jag gör ännu upptäckter i den. Ibland går jag in i husen, fantiserar ihop inredning och boende. Eller så vrider jag på perspektivet, försöker föreställa mig landskapet från motsatt håll.

bruegel_jaeger.jpg

Skrivande är sannerligen ingen åskådarsport. Det är mest pauser och väntan. Paus för att läsa, tänka, väntan på ord, formuleringar. Paus och väntan. Tror att detta är förklaringen till varför författare är så tråkiga människor.

(Detta är första delen i en tänkt serie om författandets utanverk. Fler avsnitt följer så småningom. Nästa gång: ”Mattan”.)

25 kommentarer

  1. Författare är väl som alla andra, både det ena och det andra, men enligt min erfarenhet inte tråkiga🙂.
    Vilken yrkesgrupp tillhör de som är roliga då?? Hmm
    Annso


  2. Beroende på min lägenhets planering tittar jag mest rakt in i vägg när jag skriver. Min dröm är att kunna vrida lite på arrangemanget och få till det så att jag kan se ut genom fönstret, rakt ut mot en trång innergård i stan. Vet inte om jag skulle klara av att skriva med enbart träd och natur som utsikt.
    Robert – Södermalm


  3. Bästa skrivplatsen jag hittills haft var en källarlokal med vita väggar. Ljust och rent, men absolut ingenting som distraherade.


  4. Jag skriver i min säng. Och jag är inte tråkig! Men jag är heller inte publicerad ännu…


  5. Jag läser med en känsla av igenkännande på Peter Englunds blogg hur författaren använder en reproduktion av Pieter Breugel d. ä.s målning Jägare i snö för att i sin fantasi göra färder in i målningen där han kan, påstår han, fortfarande göra nya upptäckter.

    Instämmer till fullo i synen på Breugel som en skapare av landskap som är som gjorda för att med hjälp av den skapande fantasin gå in i denna värld, vrida och vända på den, så som Englund tycks göra. Gäller förstås inte bara den reproduktion han har hängande på väggen invid sin dator, det finns en hel rad genremålningar signerade Breugel som nog kan användas på liknande sätt.

    Vad gäller Pieter Breugel d. ä. inställer sig frågan vad det är i hans målningar som gör att man fortfarande kan tycka att det finns så mycket tankestoff att hämta där. Läser på nätet att en konstexpert hävdar att det är någonting med den speciella form av realism målningarna är ett exempel på som gör att de samtidigt väcker en trygghetskänsla hos betraktaren och leder fram till en lustfylld upptäckarglädje hos densamma. Världen är här både underbart trygg, förutsägbar och spännande, öppen för en rad möjligheter, alternativ, tolkningar, det tycks vara den slutsats man kan dra vid betraktandet av en tavla som Jägare i snö.

    Någonting annat som slog mig när jag läste bloggtexten och tittade på avbildningen av tavlan, som jag ju sett tidigare, var att den på ett märkligt sätt påminde om den typ av synfält man kan få uppleva vid t ex ett besök i Lissabon, alltså alla dessa så kallade miradouros, utkikspunkter från högt belägna platser i utkanten av olika stadsdelar där hisnande vackra vyer breder ut sig framför och under en. Breugels bild är alldeles uppenbart målad från just en sådan utkikspunkt över i detta fall en nederländsk (?) dal inklämd mellan bergen. Eftersom det veterligen inte finns några sådana berg i Nederländerna måste man kanske dra slutsatsen att målningen egentligen inte alls är realistisk, den är en blandning av realism och utopi, dröm. Den är som en metafor där man slagit ihop Nederländerna och Schweiz i en enda bild ungefär.

    Målningen är uppbyggd längs en ”osynlig” linje av nyfikenhet som den framkallar hos tittaren, från det vänstra nedre hörnet med sin genrebild av jägare, hundar i snö, träd som fällt sina löv, över byn, dalen, via den svävande skatan, den frusna sjön och människorna där, upp mot de majestätiska bergen i bildens högra övre hörn. Detta är kanske också en mycket tidig bild av turismen och dess sinne för det sublima i naturen. En liknande fixeringsbild, men utan Breugels konkreta detaljer i förgrunden, visades för övrigt härom kvällen i ett högintressant naturprogram i SVT från Anchorage, Alaska, där kameran följde två djurvakters/intendenters häpnadsväckande ”kamp” i glipan mellan människa och natur, med hungriga grizzly- och svartbjörnar, borttappade älgkalvar m m. Översiktsbilden över downtown Anchorage förankrade betraktarens tittande i det löfte metropoler tydligen alltid är tänkta att ge, om turbodriven fart, intensiva upplevelser och påträngande sensoriska impulser av allehanda slag, bilder som vi är vana vid från Hollywood-estetiken: s k establishing shots av Chicagos, Detroits, Dallas, Miamis, Las Vegas löftesrika skyskrapor.

    Själv har jag använt en av Breugels bilder (parabeln om de blinda) som omslagsillustration till en kortroman jag skrev i medlet på 80-talet och lånat silhuettbilden av skatan som flyger högt över vinterlandskapet på just Jägare i snö som vinjett till en diktsamling från ungefär samma tid. Det är väl någonting med konkretionen och koncentrationen, den Peter Englund också tar upp i sin text, som gör att man så gärna återvänder till de här bilderna. Och kanske även det folkliga, vardagliga som strömmar ut ur bilderna som en påminnelse om en tid när, måhända bara i Breugels fantasi, världen var fylld av möjligheter, glädje, harmoni, en värld där människa, natur, årstider, fest, vila, arbete befann sig i ett invecklat, men kontrollerbart kretslopp, där det förvisso också fanns faror och frestelser av olika slag. En värld som i dag känns märkligt liten, överblickbar, samtidigt som den ofta, paradoxalt nog, framstår som både sublim och drömsk mitt i all sin realism.


  6. Fin utsikt, Peter! Skåne? Jag tycker att det är lättast att skriva när man har en viss utsikt. Att sitta ute på en veranda är också skönt. Att skriva i en rum med vita väggar låter lite..trist.


  7. Att skriva med ryggen mot utsikten hämmar insikten och tvärtom. Skrivplatsen ska självklart vetta mot fönstret. Själv tittar jag just nu ut över en skog. Ögat faller på fågelholkarna, som nu är utflyttade. Men hur ser det ut inne i dem sedan familjerna Talltita och Blåmes packat flyttlasset och dragit söderut. Städade dom efter sig? Rengjorde dom spishällen? Torkade dom skåphyllorna ordentligt? Jag måste ut och kolla. I fjol fick jag städa upp efter de tillfälliga hyresgästerna.


  8. Apropos detta att författande inte är någon åskådarsport; det finns ju förstås denna Monty Python-sketch:

    ”Novel Writing (Live From Wessex)

    Anouncer: And now it’s time for Novel Writing, which today come from the west country on Dorset.

    Commentator: Hello, and welcome to Dorchester, where a very good crowd has turned out to watch local boy Thomas Hardy write his new novel ”The Return Of The Native”, on this very pleasant July morning. This will be his eleventh novel and the fifth of the very popular Wessex novels, and here he comes! Here comes Hardy, walking out towards his desk. He looks confident, he looks relaxed, very much the man in form, as he acknowledges this very good natured bank holliday crowd. And the crowd goes quiet now, as Hardy settles himself down at the desk, body straight, shoulders relaxed, pen held lightly but firmly in the right hand. He dips the pen…in the ink, and he’s off! It’s the first word, but it’s not a word – oh, no! – it’s a doodle. Way up on the top of the lefthand margin is a piece of meaningless scribble – and he’s signed his name underneath it! Oh dear, what a disapointing start. But his off again – and here he goes – the first word of Thomas Hardy’s new novel, at ten thirtyfive on this very lovely morning, it’s three letters, it’s the definite article, and it’s ”The”. Dennis.

    Dennis: Well, this is true to form, no surprises there. He started five of his eleven novels to date with the definite article. We had two of them with ”It”, there’s been one ”But”, two ”At”s, one ”On” and a ”Dolores”, but that of course was never published.

    Commentator: I’m sorry to interrupt you there, Dennis, but he’s crossed it out. Thomas Hardy, here on the first day of his new novel, has crossed out the only word he has written so far, and he’s gazing off into space. Oh, ohh, there he signed his name again.

    Dennis: It looks like ”Tess of the D’Urbervilles” all over again.

    Commentator: But he’s…no, he’s down again and writting, Dennis, he’s written ”B” again, he’s crossed it out again, and he has written ”A” – and there is a second word coming up straight away, and it’s ”Sat” – ”A Sat” – doesn’t make sense – ”A Satur” – ”A Saturday” – it’s ”A Saturday”, and the crowd are loving it, they are really enjoying this novel. And it’s ”afternoon”, it’s ”Saturday afternoon”, a comfortable beginning, and he’s straight on to the next word – it’s ”in” – ”A Saturday afternoon in” – ”in” – ”in” ”in Nov” – ”November” – November is spelled wrong, he’s left out the second ”E”, but he’s not going back, it looks like he’s going for the sentence, and it’s the first verb coming up – it’s the first verb of the novel, and it’s ”was”, and the crowd are going wild! ”A Saturday afternoon in November was”, and a long word here – ”appro” – ”appro” – is it a ”approving”? – no, it’s ”approaching” – ”approaching” – ”A Saturday afternoon in November was approaching” – and he’s done the definite article ”but” again. And he’s writing fluently, easily with flurring strokes of the pen, as he comes up to the middle of this first sentence. And with this eleventh novel well underway, and the prospects of a good days writing ahead, back to the studio.”


  9. Hur man vill ha det omkring sig när man skriver är säkert mycket individuellt. Jag vill komma ihåg att Ingmar Bergman berättade en gång i en teveintervju att han inte vill ha något som distraherar honom när han skriver, inga onödiga ting på skrivbordet, inget fönster ingen utsikt…

    När jag skriver professionellt på jobbet har jag persiennen neddragen framför fönstret i mitt skrivbås. Det beror på att jag har fönstret bakom datorn och motljus är en pest när man jobbar med dator. Däremot har jag inget emot att folk pratar högt och till och med skrattar i redaktionslandskapet. Efter trettio år i en sådan arbetsmiljö, så är absolut tystnad inget jag traktar efter.

    Monty Pythonsketchen får mig att tänka på Gösta Ågren när han tog emot Finlandiapriset, som då var 100.000 Fmark. ”Man kan inte skriva ikapp”, sade han.


  10. Min nyfikenhet kräver att jag ställer frågan; hur bestämdes det att din skrivarlya i lägenheten skulle ha just den utsikten? Var det ett faktum som inte gick att ändra? Utsikten går ju naturligtvis inte att ändra på, jag menar möjligheten att ta ett annat rum.

    Var det så att rummet i sig var det som var bäst lämpat annars? Det kan kanske ha med atmosfär, ljus och möjligheten att stöka runt kanske.


  11. Det bestämdes av det faktum att det stod en sjujäkla kloss till 60-talsbygge tvärs över gatan.🙂 Och att rummet i fråga var det enda som av olika skäl kunde komma i fråga.


  12. Åh, mattan? Du tänker väl ändå inte skriva om ”The Big Lebowsky”?


  13. Jag måste säga att jag verkligen hade roligt åt ditt senaste inlägg på din blogg, trots min bristande engelska och mitt tydligen även bristande minne då det gäller bildförståelse och vem vet, kanske t.o.m Monte Python. Jag minns inte att jag sett den sketchen spelas upp.

    Men minnen och utsikt. Då jag bodde i Flogsta 16.636 på 80-talet, för nånstans ska ju pöbeln bo, fann jag en dag anledning att skriva så här – på ett som jag då tyckte mycket vackert brevpapper:
    ”Innanför min pricktapet, min längtan och min ensamhet.
    Utanför …

    Men naturligvis går det inte ens att återskapa minnet av något jag en gång skrev, då jag på så många goda grunder möjligvis låter det ligga i min skrivbordslåda i sex månader, men sen åker det till pappersinsamlingen. För vad var det jag såg? Bara ännu ett studenthus.

    Min utsikt från min skrivplats nu är DNs världskarta från 1977, för den hade jag tydligen råd att köpa. Och sedan Eschers bild av två skrivande händer. Men inte kan jag påstå att jag ens förstått ”Gödel, Escher, Bach”.


  14. Peter… så vackert om skrivandet. Jag vill ha boken. Det blir väl en bok? Jag lånar lite av texten till min blogg… så vackra är dina ord. Jag hänvisar naturligtvis till dig. Med all respekt för fingerfärdighetens gensvar på de inre tankarna. Allt gott. Anne-Marie


  15. […] Peter Englund tipsar om Bruegels “Jäger im Schnee” för inspiration. Jag letar runt och hittar “Children’s game” och funderar på att beställa. […]


  16. Två nyfikna frågor apropos ”Jäger im Schnee”: är din kulturhistoria om snö fortfarande aktuell? Och kommer du att använda dig av bildkällor?


  17. Fråga 1: Oja, jag sitter och arbetar på den nu. Men när den blir färdig? InshAllah!
    Fråga 2: Definitivt. Och min relation till just den här bilden gör det nära nog oundvikligt att den kommer med.


  18. Kul! Jag är konstvetare och kommer jag på några snilleblixtar om bildkällor som skulle passa din kulturhistoria så hör jag av mig (om du fortfarande behöver tips vill säga?).


  19. Jag emottar tacksamt alla tips!


  20. Hej!

    Väldigt intressant om ditt skrivande!

    Har du någongång funderat på att skriva en bok om själva skrivprocessen? Jag tror att många skulle vara intresserade av att läsa om hur du skriver och mera praktiska tips! Både ur ett historieperspektiv och ur ett mera författarperspektiv.

    /John Ringh


  21. Snöns kulturhistoria – här ett tips: ”Winter in Finland” av WR Mead och Helmer Smeds, utgiven 1967, förlag Hugh Evelyn.
    Mead var kanadensare. Smeds (1908-1967) var född och uppvuxen i Petalax, som numera är en del av Malax kommun där jag själv är bosatt (ligger tre mil söder om Vasa i Österbotten). Smeds var kulturgeograf och enligt min mening Finlands första miljöhistoriker (innan disciplinen var uppfunnen). Han var verksam både lokalt och globalt. Hans doktorsavhandling ”Malaxbygden” (1935; ny utgåva 2007, Malax museiförening) är en klassiker, som ofta nämns i miljöhistoriska publikationer. Han bedrev också forskning i Etiopien.
    Jag har läst bara några avsnitt i ”Winter in Finland” och vet inte om den kan vara till nytta. Där finns i varje fall rubriker som stimulerar fantasin: The legend of winter, The language of winter, The art of hunting, The role of the sledge, The place of the ski, The birth of winter sports, A season of sociability, The virtues of the winter circumstance, Winter in summer…


  22. Jag förutsätter att du är bekant med Yngve Ryds böcker om snö, eld och hästar.


  23. Är det inte så, att en författare alltid skriver, även när han/hon inte sitter vid datorn.Man får idéer, som man bearbetar på bussen, på jobbet, under promenader med mera. Så har jag alltid tänkt mig det. Min sambo skriver dikter, när hon sover. När hon vaknar finns dikten i huvudet. Den finns kvar tills hon har skrivit ner den.
    MVH
    Petter Eremiten


  24. När jag bodde i Damaskus brukade jag sitta och skriva ute i vår trädgård under en slags pergola med en klättrande jasmin, som doftade gudomligt.
    Jag satt så länge på hösten och vintern som jag kunde, sedan blev det för kallt.


  25. En intressant detalj med den här tavlan är att de är första gången curling (eller curlingliknande) visas i bild.

    Det äldsta bevarade föremålet inom sporten är en curlingsten daterad (inhackade siffror) 1511 kallad ”the Stirling stone”.

    Den äldsta texten är ett brev från en av munkarna till abbotten i ett kloster i skotska Paisley 1541 när han utmanar honom på en curlingmatch på ån bakom klostret och så denna tavla som är första gången den visas i bild.

    Så om ni varit i en curlinghall där en reproduktion av den här bilden hängt så är det skälet…

    Är inte världen fantastisk?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: