h1

Förflutenhet och minne

söndag, 26 augusti 2007

Den attack av överdriven minnesupptagenhet jag tidigare plågats av har nu klingat av.

En del av förklaringen är nog att jag börjat skriva på allvar igen: blicken är åter riktad framåt. Sedan har jag också sökt resonera mig ur mitt egenskapade bekymmer – lite granna likt en flygledare som pratar en rädd, vilseflygen pilot ned ur en stormig natthimmel.

Detta är ett fenomen med tre komponenter.

  1. Tinget i sig, alltså det som skedde, i sin magnifika och oöverblickbara helhet. Låt oss kalla det Förflutenheten.
  2. Det öppna minnet av det som skedde, dels i form av mer eller mindre skarpa bilder i ens egen hjärna, dels i form av materiella rester – i mitt fall brev, dagböcker, foton, almanackor, pressade blommor, kvitton, etc, etc. (Det som i vardagslag kallas källor; som historiker sysselsätter man sig strängt taget inte med det som skett, utan med lämningarna av det.)
  3. Det fixerade minnet, då hjärnans minnesbilder och källornas förenats, för att på papper fästa en bild av förflutenheten. Detta kallar vi Historia. (Eller Självbiografi, om objektet är det egna jaget.)

En sak man tidigt lär sig som historiker, är att man kan ta reda på långt mer om det förflutna än en lekman föreställer sig. Nu tror jag mig veta att detsamma också gäller ens eget liv. Minnet är instabilt men associativt. En återuppväckt hågkomst kan utlösa ett annat som kan utlösa ett tredje. På en oändlig långrev halas så de glänsande, sprattlande minnena upp i båten.

Åsynen av alla dessa papper från förr oroar mig inte längre. Tvärtom. De lugnar. Det finns en dörr till det skedda. Och att bakom den finns verkligen min egen förflutenhet, frusen, orörlig, orubblig; visserligen onåbar i sin helhet men ändå på något vis där, väntande, inne i mig, omöjlig att förlora.

I alla fall på den här sidan döden – eller förnuftet.

17 kommentarer

  1. Det skulle vara intressant att få veta hur en historiker ser på olika typer av källor. Kan alla föremål sägas vara kvarlevor, och är i så fall en dagbok både en kvarleva och en berättande källa? Och hur förhåller det sig med ett nedtecknat fredsfördrag? Är det en berättande källa, en kvarleva (berättande kvarleva, kanske?) eller bådadera? Hur bedömer man tillförlitligheten av en sådan källa eller kvarleva?
    Vad den där långreven beträffar kan man kanske trösta sig med att minnesprocessen är associativ och att det ena minnet knoppar av sig i ett annat, som knoppar av sig i ett tredje, osv. Men vad hjälper detta om de enskilda minnena är instabila och efter hand omärkligt ändras, förvandlas och förvanskas? Får processen fortgå tillräckligt länge kommer väl förr eller senare den rev man halat in att vara en helt annan än den man minns att man halat in?


  2. Jag känner mig lite vilsen i de hittills förda resonemangen, sannolikt beroende på bristande intellektuell kapacitet. För mig består minnandet i att försöka minnas det lustfyllda och goda och att förtränga det motsatta. Minnen kan också vara bitterljuva. Inte minst de minnen som finns från en tid för länge sedan… Denna sajt älskar jag: http://rostsverige.blogs.se/


  3. Det är inte så svårt att förstå Prousts fixering vid minnets allra minsta byggsten. Doften, ljuset, formen i ett specifikt ögonblick. Ett löv, en kaka, en skugga på muren. I nästa steg blir ”förflutenheten”-om jag använder din definition -allt svårgripbarare. Minsta händelse, även i en inte särskilt avlägsen förflutenhet, kan kännas omöjlig att ringa in även om
    det finns fler vittnen. Vad sades, av vem och på vilket sätt? Även helt modern teknik är inte helt tillförlitlig som källmaterial.
    På ett personligt plan, i arbetet med personlig utveckling tycker jag att man som Proust kan njuta av ”de små minnesbilderna” i övrigt glömma- eller kanske snarare låta hjärnans egen ”minnessilduk” sköta sitt tysta långsamma arbete ifred.
    Eller varför inte skapa sina egna minnen även, om det är förutsättningen för förändring eller möjlig fortlevnad.(Chatwin uppfann, som sagt, olika anledningar till sin sjukdom, omedvetet kanske?) Trösta sig med Deleuzes bild av alla möjliga levda liv (de oändliga resultatkombinationer i varje valmöjlighets vägskäl)som närvarande.

    …..Men det är klart, som historiker -för samhället finns det förstås en nytta i att söka den svårgripbara förflutenheten. (Det var en aha-upplevelse att läsa Ghita Serenys ”Speerbok”. Hon uttrycker hela sin komplicerade förståelse/oförståelse av Speers egentliga skuld på en hopplöst trassligt men helt begripligt sätt.)

    Trassliga hälsningar Stina


  4. Ett enormt ämne detta: förflutenhet och minne, minnesupptagenhet, på en gång gäckande svårt och oändligt fascinerande. Peter Englund skriver om det öppna minnet och det fixerade minnet. Någonstans i mellanrummet mellan dessa, i själva processen som leder från det öppna till det fixerade minnet – och kanske igen i en ny loop tillbaka till det öppna? – finns det som kan kallas text, det intertextuella, texter av olika slag som hela tiden påverkar minnet, glömskan, fabrikationerna, fiktionerna. Det intertextuella blir liktydigt med hur texter av olika slag – och då kan man också betrakta både ikoner och filmer som ”texter” – påverkar varandra.

    Som Mikhail Iampolski, som skrivit en studie om film och intertextualitet, The Memory of Tiresias, säger kan intertextualiteten lösa vissa motsägelser eller motsättningar i texten men skapar samtidigt nya som är olösbara. Det finns aldrig någon slutgiltig lösning på ”det intertextuella problemet” som så vitt jag kan se är just det Peter Englund försöker hitta en (tillfällig?) lösning på. Genom en formuleringskonst, en historieskrivning ska spänningen mellan de tre delvis motstridiga elementen i Englunds triangel, Förflutenheten, det öppna minnet och det fixerade minnet, kunna överbryggas, balanseras, föras i land som skeppsrester efter ett haveri.

    Intertexten, kopplingarna mellan de olika delarna i ”resterna”, i texterna fungerar som en lösning av vissa motsättningar som är möjliga att lösa samtidigt som den skapar andra som är olösbara. Förståelsen är därmed sammankopplad med ett mysterium, säger Iampolski. Från en lineär, ”historisk”, diakron förståelse av verkligheten kommer man enligt Iampolski i en intertextuell, semiotisk avläsning av ”verkligheten”, dvs av texter, av verkligheten som text, över till en synkron, en ”ahistorisk” avläsning av verkligheten. Teori och historia har därmed, hävdar Iampolski, ingen tydlig kontakt med varandra, även om betydelsen av ett verk har koppling både till det historiska sammanhang där det tillkommit och till textens position inom konstens och konstartens utveckling.

    Man kunde kanske också säga att text som historia, text som minne och text som teori handlar om olika saker. Eller annorlunda uttryckt: när texten försöker (be)fästa minnet av någonting (verkligt eller påhittat) hittar den samtidigt på nya ting, konstruerar den en ny verklighet, sker det en innovation som omvandlar det som Englund identifierat som det skedda (som vi aldrig kommer åt i sig), vidare resterna, bilderna, mer eller mindre skarpa, suddiga, förklarliga, oförklarliga, och till sist förståelseprocessen som involverar mycket mer än enbart ett ”återseende”, ett återskapande av de två första komponenterna i Englunds triangel.

    Teorin, tolkningen, förståelsen smyger sig in ”bakvägen”, via våra känslor, intuitioner, minnen, associationer, tidigare kunskap, fantasier, inklusive den egna kroppens minnen (ifråga om något självupplevt).


  5. ”Minnen kan också vara bitterljuva. Inte minst de minnen som finns från en tid för länge sedan… Denna sajt älskar jag: http://rostsverige.blogs.se/

    En underbar sajt, Lars. Snacka om bitterljuva minnen!
    Här är en annan i samma stil, med bilder från en nyss förfluten verklighet som förflyktigats:
    http://www.jornmark.se/places.aspx


  6. Med tanke på vurmen för intellektet och den ”fria tanken” i det upplysta samhället, är det påtagligt hur mycket av vårt minnande som är avhängigt tingen och det materiella. Ett brev, en biljett, ett kort, en torkad blomma – som du själv påpekar.

    En lukt, en smak, ett ljus, ett ljud. Sinnet är inget utan sinnliga upplevelser.

    Men som ett antal forskare också diskuterar, när vi tillverkar monument eller materiella objekt för hågkomst, så tillverkar vi dem även för glömska – något ska trängas undan, glömmas bort, suddas över för att man ska minnas ”rätt”. Krigsmonument är ju kanske det mest talande exeplet. Inte så att de alltid ljuger, de kan uppföras med intentionen att aldrig glömma de stupade, tragiken, sorgen. Och det man uppmanas komma ihåg kan vara nog så korrekt – ur en synvinkel. Men samtidigt som monumentet tar plats i sinnevärlden, så trängs andra aspekter av hågkomsten undan. Det personliga, det avvikande.

    Att minnas är att glömma – för ALLT kan inte minnas.

    (Själv fyller jag mitt liv med foto-minnen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag gjorde förra sommaren…)


  7. Såg ett minnesprogram om Lars Forsell en kväll en tid efter hans död. Programmet fyllde mig med värme och saknad trots att jag aldrig träffat honom.

    Samma kväll lyssnade jag på Filippa Reinfeldts sommarprogram.

    Sällan har kontrasten mellan mening och meningslöshet framträtt så tydligt som den kvällen. Sällan har minnen av så olika art hörts som då.


  8. Stina Johanssons inlägg ovan kom mig att – associativt!🙂 – erinra mig några ord av George F. Kennan som kanske ger en illustration till hur minnet fungerar:
    ”Man rör sig genom livet som en man med lykta genom en mörk skog. Lyktan lyser upp en bit av stigen framför en och ett stycke bakåt. Men mörkret följer en tätt i spåren och kringsveper stigen efterhand som man fortsätter framåt. Om man kunde – vilket man aldrig kan – i dagsljus följa sina spår bakåt skulle man upptäcka, att den terräng man passerar har mycket liten likhet med vad man föreställt sig och minns.”


  9. Snälla Sven-Erik Klinkmann, kan du vara hygglig och dela upp dina texter i stycken. De i och för sig intressanta, men min klocka stannar när jag försöker läsa dem.😉


  10. Jag läste ditt inlägg högt för mig själv. Så upplevde jag dina vackra ord. Anne-Marie


  11. Hittade ett passande citat hos Piraten:

    ”…Våra barndomsminnen är inga mekaniska reproduktioner av omedelbara intryck. Vad våra ögon såg och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått till botten, hörsägner och drömmar som stundom behövs för att ett gott vin skall utveckla sin fulla bouquet. Detaljer har stötts i det undermedvetnas mortel och sållats genom årens såll tills den stora harmonien nåtts. Kvar står dessa bilder där konturerna bevarat sin naiva friskhet och färgerna sin klarhet men perspektivet djupnat utan att skuggorna skymmer något av det väsentliga.”

    Håller inte med om precis allt, men som poetisk bild av minnet som en föränderlig tummelplats snarare än ett statiskt arkiv är det så vackert så.


  12. Peter, tack för en fin text. Hade funderat på att mejla dig och fråga om en lämplig strategi inför den förväntade (fria) debatten om år 1809, men du har redan svarat på frågan, utan att jag behövt presentera mig som person eller lägga fram mitt komplicerade ärende, som troligen skulle bli missförstått.

    Just att koppla ihop historia med olika slags minnen och källor på ett strategiskt sätt är ett nödvändigt fotarbete för en historiker. Själv har jag gjort egna historiska återkopplingar till relationen mellan finländare och svenskar och händelserna i min släkt under andra världskriget.

    Jag har haft svårt att koncentrera mig i mitt eget förflutna, i rädsla inför upptäckten av en befogad oro som ska föra mig till platser som jag inte känner till – Finland, Ryssland, Karelen, Helsingfors, Sverige. För dig verkar upptäckten i minnena inte vara störande, utan snarare oändliga, glänsande och sprattlande, onåbar och under kontroll – i dig.

    Att komma fram till att de lugnar är fortfarande ett steg i taget för min egen del. Ett steg i ett landskap som är okänt och fyllt av bränd jord och aska.


  13. […] Peter Englund delar med sig av sina kunskaper utifrån hur minnen på bästa sätt ska bli hanterade: Överdriven minnesupptagenhet (—) är ett fenomen med tre […]


  14. […] Peter Englund delar med sig av sina kunskaper utifrån hur minnen på bästa sätt ska bli hanterade: Överdriven minnesupptagenhet (—) är ett fenomen med tre […]


  15. Instämmer med Sune Portin. Bäste Klinkmann, dela upp dina textstycken. Man får ont i huvudet…
    Annars: allt väl.
    M v h Mohikanen. 🙂


  16. Jag har hjälpt till lite med detta nu.


  17. Tack,Peter.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: