h1

Kalligrafi i hösten

torsdag, 30 augusti 2007

Vaknar upp på tisdag morgon med en ihopklistrad mun och gnisslande huvudvärk.

Bonniers stora fest på Manilla var ovanligt lyckad i år; kanske på grund av att kylan och regnskurarna gjorde det omöjligt att formera slutna kotterierna ute i det fria, utan alla istället tvingades inomhus, och ett magnifikt kaos uppstod: glasklirr och kökollisioner, utspilld kolatårta och förgäves vinkande händer, missförstådda hälsningar och komplimanger kastade mot förbiilande ansikten. Själv talte jag med rader av människor i denna medvetandeström – från Göran till Malte Persson -, och hann därför inte äta så mycket, men dricka desto mer. Vilket tyvärr känns. Jag finner ekollon i en av mina kavajfickor.

Vanligtvis när jag är bakfull brukar hela min kropp dra ihop sig i smärta, och jag liknar då mest ett vandrande kinesiskt skrivtecken. Men denna dag är det omöjligt att ömka sig över självförvållade plågor. För hösten är äntligt över oss.

Som barn sörjade jag alltid sommarens slut, och en av de saker som fick mig att förstå att jag verkligen vuxit upp, var när dessa mina augusti-elegier ersattes av september-euforier. Sommaren är en fin tid på året, men kanske en smula överskattad. Den är också mer av en attityd än en årstid, åtminstone som vi behandlar den nu.

För den blir lätt till ett behagfullt men aningen stagnerande undantagstillstånd. Kär har jag alltid blivit om våren, medan hösten nästan undantagslöst är den tid då Stora Saker hänt i studier eller arbete. De höga, kalla septemberskyarna står för kraft, gärningar och förväntan.

Permissionen är slut. Det riktiga livet kan börja på nytt.

Annonser

18 kommentarer

  1. ”Permissionen är slut. Det riktiga livet kan börja på nytt.”

    Således slutföra nästa bok? 😉


  2. Verkligen. Sommaren är väl OK, men man känner sig aldrig så osvensk som när man förklarar att man föredrar hösten framför sommaren.. Efter att jag slutat skolan för ett par år sen har hösten kommit att innebära just nya möjligheter. Men jag gillar egentligen inte känslan av att allt stänger ner heller, som om världen kollektivt har gått hem ett par veckor i juli. Det känns som om allt rebootar i september och världen vaknar igen. Tack för en bra blogg (och suveräna böcker!) btw, Peter. 🙂


  3. Min favoritperiod har alltid varit september till oktober. Dels för att naturen verkar ha mer att göra – det händer lite mer än bara grönskan, dels för att jag som ung alltid hade en chans till nystart. Det var en ny termin, man kunde ändra lite i identiteten. Nya klasskompisar och nya utmaningar. Så känns det inte längre. Hade tänkt skriva något om det faktiskt men du har sammanfattat det så bra så jag låter bli.


  4. Skål tamefan 🙂


  5. Aj aj, inte bra! Att inte äta ordentligt när man ska supa! Det är a och o att äta en stadig middag, annars blir det som när jag inte hade ätit på hela dagen, men drack det gjorde jag. Då var det bara att hälla i sig. Det medförde att jag inte kommer ihåg att jag ätit grillat kött på kvällen. Det enda jag kommer ihåg var kryddsmaken i munnen när jag nyktrade till…

    Det ligger någonting i det att sommaren är överskattad. Nog är den bra kort iallafall.

    Nu är jag nyfiken, var ligger Manilla? Är det en krog i Stockholm?

    Ekollon kan man ha mycket skoj med, ha ha!


  6. Men vart kom ekollonen ifrån?


  7. Nedre Manilla kallas den, Bonniers ståtliga gamla familjevilla ute på Djurgården. Den används nu bara för representation. Dessutom rymmer huset Bonniers kända samling av författarporträtt.


  8. Under kvällen plockade jag dem under en stor ek där vid villan.


  9. Är oviljan mot sommaren ett författarfenomen – vanemänniskor som ni är?

    Ulf Lundell pratade i sitt sommarprat om sin avsky mot
    såväl helger som mot sommaren (sommaren är årets helg) och menade att han föredrog måndagar och hösten, då
    livet normaliseras och man kan återgå till sinn bubbla med gott samvete.

    Beror det månne på att författare påminns om sitt ensamma yrke när grilloset sprids genom grannträdgårdarna?


  10. Hej Peter! Tvenne spörsmål. 1.Är du representerad på Manila? I form av ett porträtt? På tiden, annars!! 🙂
    2.Skulle inte du kunna skriva en skönlitterär roman? Det tror jag. Lycka till i så fall!
    M V H Mohikanen.


  11. Pardon! Manilla ska det vara!
    M v h.


  12. Ingen kork? 🙂


  13. Av alla bloggar jag läst på internet är din den enda jag funnit det värt att följa. Alltid välskrivna, träffsäkra och personliga uppdateringar. Den skänker samma varma känsla som de fyra första säsongerna av ”Vita huset”!


  14. Det vackert beröm. Särskilt som jag själv är mycket förtjust i den serien!


  15. Ja, den krispiga luften ger hjärnan ny syre inför kreativitetens låga som blåser upp till en flamma så här om hösten. Vårens pirriga vankelmod genomgår en längtad förändring till företagsamhet och kraft – en vilja att pröva idéer och se resultat. De sista sommarnjutarna samlar sig med oss rastlösa som vill iväg, likt kajorna om skymningen svärmar vår energi och rusar in i nya projekt och uppgifter. Jag älskar hösten.


  16. Jag gillar också hösten, men hellre japansk kalligrafi.


  17. ”… den vår de svage kallar höst.”


  18. Stora Saker. Slut på permissionen, Jag tar det som nästintill ett löfte; del tre är på gång. Hösten är Oövervinnerlig.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: