Bräcklig och aggressiv

Vinden går i mäktiga skov genom de gulnande lönnarna, jag ser löven ”resa en smula, från grenen till fasta marken”. Ett av dem seglar svängande, gungande mot mig. Jag sträcker ut min arm rakt över huvudet, och det landar rakt i min handflata. Lövet känns inte torrt alls, nästan som vore det ännu levande. Vilket det kanske också är. Jag sparar det.

På uthusets ena kortsida växer några björnbärsbuskar vi planterade där för en tio år sedan. Bären mognar i vanlig ordning sent, kanske tillochmed alltför mycket så. De är svarta och blänkande vackra men också syrliga på gränsen till beska. Jag tar på mig dubbla grova handskar för att lyfta upp några av de långa skotten och fläta in dem i den vita spaljén.

Man måste vara dubbelt försiktig. Dels är buskens törnen extremt långa och vassa, och sargar svårt givet minsta chans. Dels är grenarna och skotten så utomordentligt sköra, att de bryts och vissnar om de böjs bara en smula klumpigt. Försiktigt, försiktigt lirkar jag fast ett långt skott.

Föreningen av dessa två egenskaper känns paradoxal. Samtidigt är den logisk. Jag känner rader med människor som är sammansatta på exakt det här viset.

Upp till kramp

Igår visades sista avsnittet av Peter Birros och Mikael Marcimains ”Upp till kamp”, och den melodram som hela tiden lurat i historien bröt slutgiltigt ytan, och det hela tog sin ände med idel starka känslor och ond bråd död. Mycket ”För fan, Tommy” blev det.

Förstår inte de som bråkat över att projektet skulle syfta till att glorifiera det proggiga 70-talet. Den som eventuellt längtat åter till detta mytologiserade årtionde blev nog botad en gång för alla av seriens alla hemska frisyrer, gräsliga kläder, fula möbler och glåmiga färger. I det yttre är decenniet väl fångat, bitvis med kuslig precision.

Den borgerliga valsegern 1976 fick beteckna slutet för vänstervågen. Icke utan rätt. Detta slut antyds vara resultat av mörka motkrafter, motkrafter förkroppsligade dels av sjukhusspionsaffären – en verklig skandal -, dels av SAF-kampanjen ”Satsa på dig själv” – vilket känns väl klärvojant, för den kampanjen kom först 1979.

Vad man i det här sammanhanget kan sakna är den besvikelse och förvirring som drabbade vänstern efter Vietnamkrigets slut, och som jag själv var åsyna vittne till. Pol Pot hade ett långt större ansvar för vänstervågens uttynande än någonsin SAF.

I grunden fanns – precis som under verkliga revolutioner – förväntningar omöjliga att infria. I verkliga revolutioner leder denna besvikelsens acceleration ofelbart till att det hela snart slår över i alltmer skruvad idémässig radikalisering, paranoja, jakt på syndabockar och… blodbad. Här slutar det med ”För fan, Tommy”.

Samtidigt visar serien att den tidsvände som ägde rum mellan 60- och 70-tal inte alls bara var fråga om politiska bakslag. Det som skedde var också att en generation som växte upp, med allt vad det innebär. Alla årskullar gör det här språnget från ungdomstidens förhoppningar till vuxenlivets kompromisser. Skillnaden här var att en generation som sade att man aldrig skulle lita på någon över trettio, blev trettio själva. Som ingen annan generation, både tidigare och senare, kunde fyrtiotalisterna skriva om en i grund existensiell berättelse till ett politiskt drama.

Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.

Medelålderns början

Går förbi gamla Historicum i universitetsparken i Uppsala, som nu håller på att totalrenoveras. All gammal inredning rivs ut, väggar slås ned, golv slits upp. I en container hittar jag orienteringstavlan till biblioteket slängd. Snart finns där inte ett spår av alla de år jag tillbringade där på 80-talet. Utom möjligen den mikroskopiska nötningen på de gedigna stentrapporna från 1700-talet.

När jag ser den gamla entrén minns jag en morgon där vid mitten av 80-talet, när jag just parkerat min cykel och gått in. Än en gång hörde jag de inre dörrarna svänga igen mjukt bakom om mig. Och än en gång kom där en tanke jag tänkt flera gånger förut: ”Om jag spelar mina kort väl, om jag verkligen anstränger mig, så kan jag fortsätta att arbeta i det här huset, stanna här resten av mitt liv”.

Men på väg in i hissen, med min skavda läderportfölj i handen, dröjde jag på stegen. För allra första gången bar denna tanke med sig ett litet, litet kallt stråk av obehag. ”Men är det något jag innerst inne önskar? Vill jag verkligen bli sittande i ett och samma hus för resten av mitt liv?”

Ett år senare hade jag lagt min avhandling på is och istället börjat jobba på FRA.

Det är kanske där den börjar, medelåldern: vid den tidpunkt då rädslan över att kanske aldrig få släppas in avlöses av skräcken att kanske aldrig släppas ut.

Författarskolan: 3. Soffan

Den viktigaste möbeln man har, efter skrivbordet, är givetvis soffan. Och medan skrivbordet kan se ut lite hursomhelst faktiskt, måste soffan väljas med yttersta omsorg. För som skrivande människa tillbringar man en stor del av sin tid i den.

Det kan verka en smula paradoxalt. För vissa bär det drag av smått skamlig hemlighet. Det låter nämligen så, så… slött.

Soffan är dock framför allt en plats för LÄSNING. Det är bekvämt och man skonar ryggen. För de flesta författare läser långt mer än de skriver. (Jag har hört att det finns de som gör motsatsen, men det tror jag bara är skrock. Eller möjligen skryt.)

Dock: visst används soffan också till att sova i. Det kan jag erkänna utan omsvep. Därför måste den vara bekväm. För det är märkligt hur trött i huvudet man kan bli av att skriva, åtminstone om man gör det intensivt. Den trötthet man känner går inte att likna vid den man upplever efter, säg, en långmarsch eller en storstädning. Den sitter i knoppen, inte i kroppen. Tankarna bromsas in, orden blir långsamma, omvärlden aningen suddig.

Men det handlar bara om korta tupplurar. För det är viktigt att inte gå ned i djupsömn. (Då är dagen ruinerad.) Tio minuter kan räcka. Har man ingen äggklocka som bryter, kan man alltid använda Einsteins gamla knep: man lägger sig ned med nyckelknippan i handen, och när den skramlande faller i golvet har man fått sig en mikrosömn, precis lagom för att återhämta krafterna och rensa hjärnan lite. Med lite tur har man hunnit drömma lite, och man vaknar, aningen förvånad över att vara där man är, ja ibland över att vara den man är.

På så vis kan soffan fungera som en sluss, mellan olika projekt, ja ibland mellan olika jag.

Komplicerad enkelhet

Läser en äldre volym ur Panacheserien med modern tysk lyrik – tolkade av Johannes Edfelt – och gör en för mig alldeles ny bekantskap, Robert Walser. Kan inte låta bli och citera lite:

• Människor, som inte gärna gör stort väsen av sig, tilltros i regel alltför liten världs- och självkännedom. Antagandet att fridsamma, förnöjsamma människor inte skulle vara i stånd att lika väl som några andra bedöma och avväga alla viktiga ting, beror på ett uppenbart lättfärdigt betraktelsesätt.

• Den som aldrig felat har sannolikt aldrig heller gjort något gott.

• Om enkelheten i viss mening är komplicerad, så följer därav att med det komplicerade är något enkelt förbundet. Jag menar att man härvidlag har att göra med ett slags naturens lek, och man bör kunna tro att ingen enkel människa är så enkel som hon ser ut.

• Jag vill inte ha någon framtid, jag vill ha det närvarande. En framtid har man bara, om man inte har någon nutid, och har man en nutid, glömmer man att över huvud taget tänka på framtiden.

• Slutligen är hjärtat det mest romantiska som existerar, och varje kännande människa bär inom sig gamla städer som omslutes av urgamla murar.

Som så många av mina bästa fynd – fynd både i meningen billig och i meningen upptäckt – gjordes det då jag besökte bokinisterna, som varje lördag står nere vid Fyrisån här i Uppsala.

Jakt på dött villebråd

Läser i DN om en man som ”söker kreativitetens väsen”. Vilket låter uppbyggeligt och fint och så, och personen i fråga verkar vara en hygglig prick; ändå tycker jag en smula synd om honom, för jag finner företaget så fåfängt. Det är lite granna som de där tjocka avhandlingarna som skrivs om humorns väsen, och som inte bara – ofelbart – misslyckas, utan också är allt annat än roliga själva.

”Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp. Vilket ofta demonstreras med plågsam tydlighet. När den ovan nämnde experten på ”kreativitet” skall ge ett råd på hur man skall bli mer ”kreativ”, blir det att… börja använda anteckningsbok. Jag minns en person som stolt vägrade städa sitt helt igenslammade skrivbord, bara för att hon läst att ”kreativa” personer ofta hade det stökigt på sina.

Det fastnar oftast där. I utanverket. I symbolerna. ”Kreativitet” blir till en låtsaslek framför spegeln, i storasysters pumps och mammas sjal.

”Kreativitet” tillhör nämligen de där fenomenen som inte låter sig analyseras utifrån. Eller analyseras alls, utifrån någon rimlig tolkning av ordet. Det är ett villebråd som vi kan jaga oupphörligen, men i samma stund vi lägger våra händer på det, är det bara för att konstatera att vi står inför ett dött och kallnande kadaver, och att det vi egentligen ville fånga redan har flytt.

Schillers äpplen

Det är en märkligt behaglig doft. Den från ruttande äpplen. Som bekant brukade Schiller ha gamla äpplen i en av sina skrivbordslådor, då han på något vis fann lukten inspirerande.

Uppgiften om Schillers äpplen kommer, om jag minns rätt, från Goethe, som en dag var på besök hos den sjuke kollegan och då hajade till inför en oväntad stank; Schillers hustru skall då ha förklarat att poeten inte kunde skriva den förutan.

Även viss nervgas luktar ruttnande äpplen. Soman. Det lärde jag mig i armén. (Just de dödligaste stridsgaserna har förresten märkligt vackra namn: Tabun, Sarin, Soman. Alla är uppfunna i Tyskland före och under Andra världskriget. Soman är den mest kraftfulla, och producerades i stora mängder av ryssarna under Kalla kriget.)

Dock är det i första hand Schiller jag tänker på, när jag står där invärvd i de svagt aromatiska ångorna och betraktar mönstret av vindfälld gul frukt mot det gröna gräset. Är det jag eller naturen som är så slösaktig? Lutar åt det sistnämnda.

Tony och historiens slut

Så har sista säsongen av ”Sopranos” inletts. Det är en TV-serie jag följt ända från början, och på ett sätt är det trist att den skall sluta. Samtidigt så är det faktum att den HAR en ände talande för dess kvalitet.

Det har länge gått att se en intressant skillnad mellan europeiska och amerikanska TV-serier. Alla de bästa europeiska har alltid haft en riktning, och har alltid haft ett tydligt och slutgiltigt slut. Som gamla favoriter som ”Familjen Ashton”, ”Heimat” eller ”Herrskap och tjänstefolk”. Medan huvuddelen av amerikanska serier jag någon gång försökt följa (och här talar vi om sådana skapelser som ”Dallas”) bara maler på och på, i evigheters evighet, som tjatiga fyllon.

Den här avsaknaden av narrativ kurva gjorde till slut att tittandet kändes meningslöst, och jag gav upp.

Jag skall inte pressa det här argumentet för hårt. Det finns förvisso europeiska evighetsserier – som exempelvis den underbart stillastående ”Emmerdale Farm” – och det finns amerikanska serier som HAR ett slut.

Dock så tycks det mig att när amerikanska serier har ett slut, så är det i regel inte ett slut som springer ur berättelsens egen logik, utan det kommer plötsligt och minst lika påklistrat som alla de batterier av konstlade förvecklingar som tidigare används för att hålla den vid liv. Och detta för att de saknar en känsla av TID, av att åren går och något avgörande och oåterkalleligt händer. ”Sopranos” tvärtom, har verkligen haft den där känslan, inte minst för att viktiga karaktärer dött, och andra har vuxit upp.

Jag vill tro att allt detta kan ha något att göra med skillnader mellan det amerikanska och det europeiska historiemedvetandet. I Europa har vi sett en rad Stora Berättelser, ja man kan tillochmed säga att dramatiska historier med tydlig början, mitt och SLUT länge var grundmaterialet i vårt historiemedvetande: Romarriket, Karolingerna, Korstågen, Hundraårskriget, Napoleon, etc. USA har ännu inte upplevt en sådan ände som vår europeiska historia är fylld av.

Snart är det sex år sedan 11 september-attentaten. Det var alls inget slut för USA, men det gav amerikanarna en smak av den apokalyps som så länge varit en given del av den europeiska erfarenheten. Så när ”Sopranos” snart skall nå sin ände så förnimmer vi i detta kanske det långa ekot från två fallande torn?

Irak och Vietnam

I gårdagens DN fanns en artikel av mig om de allt oftare luftade parallellerna mellan kriget i Irak och det i Vietnam:

”Politiska generationer blir ofta till under trycket av starka, gemensamma erfarenheter gjorda under de tidiga vuxenåren. Det nära förflutna utövar på så vis en nästan magisk makt över sinnena. Den stämmer inte, Hegels gamla kvickhet, att det enda man kan lära av historien är att ingen lär av historien. Problemet är att veta vilken historia man skall lära av.

När makthavarna i Vita huset drömde ihop Irakkriget tänkte de väl närmast i termer av 1944 års berättelse (tyranniet drivs på flykten till jublet från tacksamma folkmassor och friheten sprider sig över världen) men undvek givetvis noga att tänka 1914 (ett onödigt, retorikdrivet och blodigt storkrig startas och förändrar världen oåterkalleligt till det sämre). För att inte tala om 1965 (övermodig stormakt dras med i ett onödigt och ovinnbart krig i ett fjärran, obegripligt land).”

Hela texten går att läsa här.

Författarskolan: 2. Mattan

Det där gapet mellan kropp och själ, mellan sinne och kött, suddas ut ibland när man sitter där vid skrivbordet. Och man kan bara inte sitta längre.

Hjärnan sprakar och brakar, oavsett vad kroppen gör – när vi sover och kroppen nästan helt stängs av, är nedgången i hjärnans aktivitet marginell. Så den ena kan röra sig utan att den andra gör det. Det vet vi alla.

Men så infinner sig ett sådant där välsignat ögonblick när man sitter där och mal och mal. En gnista. Och gnistan kränger och far, växer, verkar liksom studsa runt inne i skallen, rickoschettera vidare i kroppen, ut i armar, och ben. För så är det. När det verkligen händer något där uppe, så är det nära nog omöjligt att sitta still. Och jag störtar upp.

Då är det viktigt att ha en bra matta.

Visst kan man ta sig en promenad för att kunna tänka, men då förflyttar man sig bort från tangentbordet. Nej, i sådana lägen är det bäst att promenera hemma, runt, runt, runt, på en matta. Det gör jag. Runt, runt, runt.

Formen är viktig men inte avgörande. Jag har prövat runda mattor, men personligen föredrar jag vanliga rektangulära. (Jag gillar den där knycken man tvingas göra i hörnen: det känns som om något händer.) Mönstret däremot, är helt avgörande: det måste vara symmetriskt, så att ens fötter kan följa det, i all oändlighet.

Och man går och går där i rummet, och någonstans där under promenaden kommer idén en till mötes. Och man sätter sig ned, tillsammans.