Archive for september, 2007

h1

Bräcklig och aggressiv

lördag, 29 september 2007

Vinden går i mäktiga skov genom de gulnande lönnarna, jag ser löven ”resa en smula, från grenen till fasta marken”. Ett av dem seglar svängande, gungande mot mig. Jag sträcker ut min arm rakt över huvudet, och det landar rakt i min handflata. Lövet känns inte torrt alls, nästan som vore det ännu levande. Vilket det kanske också är. Jag sparar det.

På uthusets ena kortsida växer några björnbärsbuskar vi planterade där för en tio år sedan. Bären mognar i vanlig ordning sent, kanske tillochmed alltför mycket så. De är svarta och blänkande vackra men också syrliga på gränsen till beska. Jag tar på mig dubbla grova handskar för att lyfta upp några av de långa skotten och fläta in dem i den vita spaljén.

Man måste vara dubbelt försiktig. Dels är buskens törnen extremt långa och vassa, och sargar svårt givet minsta chans. Dels är grenarna och skotten så utomordentligt sköra, att de bryts och vissnar om de böjs bara en smula klumpigt. Försiktigt, försiktigt lirkar jag fast ett långt skott.

Föreningen av dessa två egenskaper känns paradoxal. Samtidigt är den logisk. Jag känner rader med människor som är sammansatta på exakt det här viset.

h1

Upp till kramp

tisdag, 25 september 2007

Igår visades sista avsnittet av Peter Birros och Mikael Marcimains ”Upp till kamp”, och den melodram som hela tiden lurat i historien bröt slutgiltigt ytan, och det hela tog sin ände med idel starka känslor och ond bråd död. Mycket ”För fan, Tommy” blev det.

Förstår inte de som bråkat över att projektet skulle syfta till att glorifiera det proggiga 70-talet. Den som eventuellt längtat åter till detta mytologiserade årtionde blev nog botad en gång för alla av seriens alla hemska frisyrer, gräsliga kläder, fula möbler och glåmiga färger. I det yttre är decenniet väl fångat, bitvis med kuslig precision.

Den borgerliga valsegern 1976 fick beteckna slutet för vänstervågen. Icke utan rätt. Detta slut antyds vara resultat av mörka motkrafter, motkrafter förkroppsligade dels av sjukhusspionsaffären – en verklig skandal -, dels av SAF-kampanjen ”Satsa på dig själv” – vilket känns väl klärvojant, för den kampanjen kom först 1979.

Vad man i det här sammanhanget kan sakna är den besvikelse och förvirring som drabbade vänstern efter Vietnamkrigets slut, och som jag själv var åsyna vittne till. Pol Pot hade ett långt större ansvar för vänstervågens uttynande än någonsin SAF.

I grunden fanns – precis som under verkliga revolutioner – förväntningar omöjliga att infria. I verkliga revolutioner leder denna besvikelsens acceleration ofelbart till att det hela snart slår över i alltmer skruvad idémässig radikalisering, paranoja, jakt på syndabockar och… blodbad. Här slutar det med ”För fan, Tommy”.

Samtidigt visar serien att den tidsvände som ägde rum mellan 60- och 70-tal inte alls bara var fråga om politiska bakslag. Det som skedde var också att en generation som växte upp, med allt vad det innebär. Alla årskullar gör det här språnget från ungdomstidens förhoppningar till vuxenlivets kompromisser. Skillnaden här var att en generation som sade att man aldrig skulle lita på någon över trettio, blev trettio själva. Som ingen annan generation, både tidigare och senare, kunde fyrtiotalisterna skriva om en i grund existensiell berättelse till ett politiskt drama.

Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.

h1

Medelålderns början

fredag, 21 september 2007

Går förbi gamla Historicum i universitetsparken i Uppsala, som nu håller på att totalrenoveras. All gammal inredning rivs ut, väggar slås ned, golv slits upp. I en container hittar jag orienteringstavlan till biblioteket slängd. Snart finns där inte ett spår av alla de år jag tillbringade där på 80-talet. Utom möjligen den mikroskopiska nötningen på de gedigna stentrapporna från 1700-talet.

När jag ser den gamla entrén minns jag en morgon där vid mitten av 80-talet, när jag just parkerat min cykel och gått in. Än en gång hörde jag de inre dörrarna svänga igen mjukt bakom om mig. Och än en gång kom där en tanke jag tänkt flera gånger förut: ”Om jag spelar mina kort väl, om jag verkligen anstränger mig, så kan jag fortsätta att arbeta i det här huset, stanna här resten av mitt liv”.

Men på väg in i hissen, med min skavda läderportfölj i handen, dröjde jag på stegen. För allra första gången bar denna tanke med sig ett litet, litet kallt stråk av obehag. ”Men är det något jag innerst inne önskar? Vill jag verkligen bli sittande i ett och samma hus för resten av mitt liv?”

Ett år senare hade jag lagt min avhandling på is och istället börjat jobba på FRA.

Det är kanske där den börjar, medelåldern: vid den tidpunkt då rädslan över att kanske aldrig få släppas in avlöses av skräcken att kanske aldrig släppas ut.

h1

Författarskolan: 3. Soffan

tisdag, 18 september 2007

Den viktigaste möbeln man har, efter skrivbordet, är givetvis soffan. Och medan skrivbordet kan se ut lite hursomhelst faktiskt, måste soffan väljas med yttersta omsorg. För som skrivande människa tillbringar man en stor del av sin tid i den.

Det kan verka en smula paradoxalt. För vissa bär det drag av smått skamlig hemlighet. Det låter nämligen så, så… slött.

soffan-skrst.jpg

Soffan är dock framför allt en plats för LÄSNING. Det är bekvämt och man skonar ryggen. För de flesta författare läser långt mer än de skriver. (Jag har hört att det finns de som gör motsatsen, men det tror jag bara är skrock. Eller möjligen skryt.)

Dock: visst används soffan också till att sova i. Det kan jag erkänna utan omsvep. Därför måste den vara bekväm. För det är märkligt hur trött i huvudet man kan bli av att skriva, åtminstone om man gör det intensivt. Den trötthet man känner går inte att likna vid den man upplever efter, säg, en långmarsch eller en storstädning. Den sitter i knoppen, inte i kroppen. Tankarna bromsas in, orden blir långsamma, omvärlden aningen suddig.

Men det handlar bara om korta tupplurar. För det är viktigt att inte gå ned i djupsömn. (Då är dagen ruinerad.) Tio minuter kan räcka. Har man ingen äggklocka som bryter, kan man alltid använda Einsteins gamla knep: man lägger sig ned med nyckelknippan i handen, och när den skramlande faller i golvet har man fått sig en mikrosömn, precis lagom för att återhämta krafterna och rensa hjärnan lite. Med lite tur har man hunnit drömma lite, och man vaknar, aningen förvånad över att vara där man är, ja ibland över att vara den man är.

På så vis kan soffan fungera som en sluss, mellan olika projekt, ja ibland mellan olika jag.

h1

Komplicerad enkelhet

söndag, 16 september 2007

Läser en äldre volym ur Panacheserien med modern tysk lyrik – tolkade av Johannes Edfelt – och gör en för mig alldeles ny bekantskap, Robert Walser. Kan inte låta bli och citera lite:

  • Människor, som inte gärna gör stort väsen av sig, tilltros i regel alltför liten världs- och självkännedom. Antagandet att fridsamma, förnöjsamma människor inte skulle vara i stånd att lika väl som några andra bedöma och avväga alla viktiga ting, beror på ett uppenbart lättfärdigt betraktelsesätt.
  • Den som aldrig felat har sannolikt aldrig heller gjort något gott.
  • Om enkelheten i viss mening är komplicerad, så följer därav att med det komplicerade är något enkelt förbundet. Jag menar att man härvidlag har att göra med ett slags naturens lek, och man bör kunna tro att ingen enkel människa är så enkel som hon ser ut.
  • Jag vill inte ha någon framtid, jag vill ha det närvarande. En framtid har man bara, om man inte har någon nutid, och har man en nutid, glömmer man att över huvud taget tänka på framtiden.
  • Slutligen är hjärtat det mest romantiska som existerar, och varje kännande människa bär inom sig gamla städer som omslutes av urgamla murar.

Som så många av mina bästa fynd – fynd både i meningen billig och i meningen upptäckt – gjordes det då jag besökte bokinisterna, som varje lördag står nere vid Fyrisån här i Uppsala.

h1

Jakt på dött villebråd

torsdag, 13 september 2007

Läser i DN om en man som ”söker kreativitetens väsen”. Vilket låter uppbyggeligt och fint och så, och personen i fråga verkar vara en hygglig prick; ändå tycker jag en smula synd om honom, för jag finner företaget så fåfängt. Det är lite granna som de där tjocka avhandlingarna som skrivs om humorns väsen, och som inte bara – ofelbart – misslyckas, utan också är allt annat än roliga själva.

”Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp. Vilket ofta demonstreras med plågsam tydlighet. När den ovan nämnde experten på ”kreativitet” skall ge ett råd på hur man skall bli mer ”kreativ”, blir det att… börja använda anteckningsbok. Jag minns en person som stolt vägrade städa sitt helt igenslammade skrivbord, bara för att hon läst att ”kreativa” personer ofta hade det stökigt på sina.

Det fastnar oftast där. I utanverket. I symbolerna. ”Kreativitet” blir till en låtsaslek framför spegeln, i storasysters pumps och mammas sjal.

”Kreativitet” tillhör nämligen de där fenomenen som inte låter sig analyseras utifrån. Eller analyseras alls, utifrån någon rimlig tolkning av ordet. Det är ett villebråd som vi kan jaga oupphörligen, men i samma stund vi lägger våra händer på det, är det bara för att konstatera att vi står inför ett dött och kallnande kadaver, och att det vi egentligen ville fånga redan har flytt.

h1

Schillers äpplen

måndag, 10 september 2007

Det är en märkligt behaglig doft. Den från ruttande äpplen. Som bekant brukade Schiller ha gamla äpplen i en av sina skrivbordslådor, då han på något vis fann lukten inspirerande.

Uppgiften om Schillers äpplen kommer, om jag minns rätt, från Goethe, som en dag var på besök hos den sjuke kollegan och då hajade till inför en oväntad stank; Schillers hustru skall då ha förklarat att poeten inte kunde skriva den förutan.

ruttnande.jpg

Även viss nervgas luktar ruttnande äpplen. Soman. Det lärde jag mig i armén. (Just de dödligaste stridsgaserna har förresten märkligt vackra namn: Tabun, Sarin, Soman. Alla är uppfunna i Tyskland före och under Andra världskriget. Soman är den mest kraftfulla, och producerades i stora mängder av ryssarna under Kalla kriget.)

Dock är det i första hand Schiller jag tänker på, när jag står där invärvd i de svagt aromatiska ångorna och betraktar mönstret av vindfälld gul frukt mot det gröna gräset. Är det jag eller naturen som är så slösaktig? Lutar åt det sistnämnda.