h1

Författarskolan: 2. Mattan

måndag, 3 september 2007

Det där gapet mellan kropp och själ, mellan sinne och kött, suddas ut ibland när man sitter där vid skrivbordet. Och man kan bara inte sitta längre.

Hjärnan sprakar och brakar, oavsett vad kroppen gör – när vi sover och kroppen nästan helt stängs av, är nedgången i hjärnans aktivitet marginell. Så den ena kan röra sig utan att den andra gör det. Det vet vi alla.

150px-matta.jpg

Men så infinner sig ett sådant där välsignat ögonblick när man sitter där och mal och mal. En gnista. Och gnistan kränger och far, växer, verkar liksom studsa runt inne i skallen, rickoschettera vidare i kroppen, ut i armar, och ben. För så är det. När det verkligen händer något där uppe, så är det nära nog omöjligt att sitta still. Och jag störtar upp.

Då är det viktigt att ha en bra matta.

Visst kan man ta sig en promenad för att kunna tänka, men då förflyttar man sig bort från tangentbordet. Nej, i sådana lägen är det bäst att promenera hemma, runt, runt, runt, på en matta. Det gör jag. Runt, runt, runt.

Formen är viktig men inte avgörande. Jag har prövat runda mattor, men personligen föredrar jag vanliga rektangulära. (Jag gillar den där knycken man tvingas göra i hörnen: det känns som om något händer.) Mönstret däremot, är helt avgörande: det måste vara symmetriskt, så att ens fötter kan följa det, i all oändlighet.

Och man går och går där i rummet, och någonstans där under promenaden kommer idén en till mötes. Och man sätter sig ned, tillsammans.

13 kommentarer

  1. Ha!
    Mattor är faktiskt underskattade. Ture Sventons ville jag ha som ung. Måste introducera de böckerna för min son (10 år).


  2. Peter Englunds beskrivning av sin arbetsprocess, där han i stunder av kreativ vånda, men med ett underförstått hopp eller löfte om en kreativ explosion av något slag, använder sig av något som kan förefalla som ett nästan tvångsmässigt gående, låter som en illustration till någonting filosofen Gilles Deleuze har beskrivit som att vandra med en melodi på läpparna.

    Det kan handla om en gånglåt eller refräng, något som upprepas, lunken, gåendet, löpsteget, metronomen, vaggvisan (vaggans metronomiska rörelse fram och tillbaka), eller, som i Englunds fall tydligen, ett vandrande längs en fyrkantig mattas ytterlinjer. Vad detta tycks handla om är, tror jag, framför allt att genom att ge kroppen en behaglig rytm frigöra kropp och tänkande, frigöra kroppen för ett tänkande, skapa ett utrymme för ett kreativt förlopp av något slag.

    Enligt kulturforskaren Ian Buchanan är det just själva upprepningen, ritornellon, refrängen, det som vandrandet går ut på, som skapar en skillnad och ett utrymme för skillnad. Därmed uppstår det han kallar singulariteter. Själva upprepningen kan kondensera singulariteterna, få tiden att gå snabbare eller långsammare, och därmed förändra rummet, vår uppfattning av rummet, hävdar Buchanan. Liksom en metronom eller en vaggvisa eller en gånglåt har refrängen tre funktioner: den lugnar oss genom att tillhandahålla en grov skiss av ett lugnt, stabilt centrum mitt i en värld av kaos. Den skapar ett inre rum när vi sjunger eller nynnar medan vi diskar, duschar eller lyssnar till radion. Den hjälper oss att komma iväg hemifrån (i historieskrivandet, teoretiserandet eller vad det nu kan vara vi håller på med). Med hjälp av rytmen, gånglåten, sången kan vi bära vi med oss hemmet, hemkänslan när vi är ute i världen, menar Deleuze.

    Eller som Bob Dylan, han som i sina sånger och sitt liv tycks ha vandrat mer än mången annan, har uttryckt det:

    ”Ain’t talkin’, just walkin’
    Through this weary world of woe
    Heart burnin’, still yearnin’
    No one on earth would ever know”


  3. Så intressant! Precis så där gör jag också, ja eller i alla fall på ett ungefär. Men det ska vara musik till. Dock: symmetrisk matta kan vara nödvändigt som inspiration. Har man ingen matta får man försöka tänka sig en. Varifrån är den du visar på bilden?


  4. Det där verkar vara mattan för att hoppa hage på, vem vet, det kanske skulle få ännu bättre effekt på hjärncellerna, få dem att krocka och utbyta information lite mer energiskt🙂.


  5. Jag associerar inte bara till den flygande mattan i ”Tusen och en natt” utan också till den trasmatta jag tvingades köpa för ett halvår år sedan för att tillfälligt dölja det hål som min amstaffvalp slitit upp i kökets korkmatta. Jag associerar dessutom till Wittgenstein och Pascal, Maugham och Marx.
    Om den sistnämnde skriver hans svärson Paul Lafarque att han under sitt arbete på ”Kapitalet” brukade ”vila ut” medan han vandrade av och an i rummet.
    Det måste ha rört sig om en mycket regelbunden vana, tänker jag. Lafargue tillägger nämligen att från dörren bort till fönstret i rummet ”visade sig i mattan en alldeles avnött strimma, som var så skarpt avgränsad som en gångstig på en äng”.
    Så mycket ”vila” kan nog inte de där vandringarna ha inneburit. Jag tror nog snarare att de gav inspiration till nya infallsvinklar, nytt tänkande och skrivande. För övrigt vittnar kanske den där avnötta strimman i mattan inte bara om Marx´ vanor, utan också om hans armod. Hur som helst verkar promenaderna ha varit nödvändiga för honom.
    (I Wittgensteins fall var det ingen matta det rörde sig om, minns jag nu, utan potatisskalning.🙂 Han tänkte bäst, tyckte han själv, medan han skalade potatis. Men eftersom han var en man som av allt att döma promenerade mycket, både inomhus och utomhus, kan man nog ta för givet att också denna aktivitet stimulerade hans tankeverksamhet. Det är i alla fall mycket troligt han fick åtskilliga av sina idéer just medan han trampade omkring på en matta.;-))
    Jag önskar dig många inspirerande mattvandringar!


  6. Jag tycker om att skriva, och jag kan också få en idé om något speciellt jag vill skriva om. Jag är ivrig att komma igång.

    Men sen kan det hända att jag sitter där och vet inte hur jag ska börja. Det går bara inte! Det finns i huvudet, men det kommer inte ner på pränt.

    Ibland börjar jag skriva och skriver ganska mycket, men sen har jag ingen tid kvar, jag måste ju göra andra saker också. Jag är fenomenal på att lägga saker jag ska göra på hög. Sedan när jag kommer tillbaka och ska fortsätta att skriva så känns det inte på samma sätt, då lägger jag ner alltihop.

    Hm, undrar just om man ska bli författare, måste man då ha ett ”go” som gör att man inte tappar skrivandet på vägen?

    Jag brukar tänka på folk som verkligen går in för något, de satsar 100% på att göra något. De lyckas med sitt projekt. För mig blir allting bara halvfärdigt eller på planeringsstadiet. De är väl de som lyckas i livet? Att bli författare eller lyckas på något annat sätt.

    Det måste ju finnas många människor där ute som är som jag!? Är det någon som känner igen sig? Eller är alla ni som kommenterar här duktiga i det som ni gör?

    Tack för skrivtipsen förresten, många bra tips!


  7. Ja, jag instämmer med ”Klinkmann” när det gäller hur man använder sig av någonting rytmiskt att lyssna på/sjunga -eller något enkelt upprepande mönster-att titta på för att ”frigöra, skapa utrymme” –i hjärnan skulle man kunna säga. Jag tror jag ser på det så här;

    Hjärnan kan inte tömmas på tankar och innehåll som om den vore en skål med vätska. Nya tankar/nya möjliga vägar för tankarna kan bara skapas om hjärnan fylls av något annat, som inte erbjuder några intresseväckande distraktioner. Ett mönster, en rytm, ett upprepat ljud/ord. Det finns liknade religiösa ritualer som ska öppna medvetandet, rena oss inför ett mottagande av gud- buddisternas bönemantran har sammma effekt och används vid meditation för att skapa vila för hjärnan-”tömma medvetandet”. För att inte tala om alla trick för att sluta tänka samma tankar- älta och odla oro. När man ska sova då för det mesta; räkna, räkna får, tänka på sina separata kroppsdelar, ju tråkigare desto bättre.

    Att göra plats för nya tankebanor -att göra sig redo för att välkomna sömnen. Liknande processer.

    Och Dylan, vad fint!Man tänker aldrig så bra som när man vandrar.


  8. Har du prövat att flyga på den? Den ser ut att kunna lyfta dig en bra bit över marken.


  9. Måste klarlägga: mattan på bilden är INTE min egen – vilket beklagas, då den är vacker. Bilden fann jag på Wikipedia…


  10. I motsats till Bengt som hävdar att mattor är underskattade hävdar jag motsatsen. Vad som en gång i tiden lades på för att förhindra golvdrag är i min värld en obsolet boning för kvalster. Det är något sunkigt med mattor. (Jo, jag vet att det hänger ihop med damsugning, piskande och skakning hrurvida det verkligen är så, men handen på hjärtat, när slog du din matta senast?)

    Att skriva i en allt för ombonad miljö kväver mig. Jag vill ha golv av renskurade furuplankor, vitkalkade väggar, raka linjer och viktigast av allt bra belysning. Att återskapa livmodern blir för instängt, på alla plan.


  11. Klart jag vet mattans egentliga funktion. Precis som gobelängen/tapeten och duken på bordet. Och faktiskt de som platstar in finmöblerna. Vilket de flesta av oss tycker är höjden av något.

    Mattan har utvecklats till en form av konstverk som vi sedan använder till det mest simpla, att gå på. Att slita ner. Jag har i och för sig inget emot furugolv men mattan är mer spännande.


  12. Ja, mattor isolerar mot golvdrag. Mattor av god kvalitet utgör heller inga hygieniska problem om man vet hur de ska skötas. Sedan stör det ju inte om de är snygga heller.

    Varifrån på Wikipedia?


  13. […] en fantastisk beskrivning av vad som händer i kroppen när en riktigt, riktigt bra idé föds på Peter Englunds blogg. “En gnista. Och gnistan kränger och far, växer, verkar liksom studsa runt inne i skallen, […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: