Tony och historiens slut

Så har sista säsongen av ”Sopranos” inletts. Det är en TV-serie jag följt ända från början, och på ett sätt är det trist att den skall sluta. Samtidigt så är det faktum att den HAR en ände talande för dess kvalitet.

Det har länge gått att se en intressant skillnad mellan europeiska och amerikanska TV-serier. Alla de bästa europeiska har alltid haft en riktning, och har alltid haft ett tydligt och slutgiltigt slut. Som gamla favoriter som ”Familjen Ashton”, ”Heimat” eller ”Herrskap och tjänstefolk”. Medan huvuddelen av amerikanska serier jag någon gång försökt följa (och här talar vi om sådana skapelser som ”Dallas”) bara maler på och på, i evigheters evighet, som tjatiga fyllon.

Den här avsaknaden av narrativ kurva gjorde till slut att tittandet kändes meningslöst, och jag gav upp.

Jag skall inte pressa det här argumentet för hårt. Det finns förvisso europeiska evighetsserier – som exempelvis den underbart stillastående ”Emmerdale Farm” – och det finns amerikanska serier som HAR ett slut.

Dock så tycks det mig att när amerikanska serier har ett slut, så är det i regel inte ett slut som springer ur berättelsens egen logik, utan det kommer plötsligt och minst lika påklistrat som alla de batterier av konstlade förvecklingar som tidigare används för att hålla den vid liv. Och detta för att de saknar en känsla av TID, av att åren går och något avgörande och oåterkalleligt händer. ”Sopranos” tvärtom, har verkligen haft den där känslan, inte minst för att viktiga karaktärer dött, och andra har vuxit upp.

Jag vill tro att allt detta kan ha något att göra med skillnader mellan det amerikanska och det europeiska historiemedvetandet. I Europa har vi sett en rad Stora Berättelser, ja man kan tillochmed säga att dramatiska historier med tydlig början, mitt och SLUT länge var grundmaterialet i vårt historiemedvetande: Romarriket, Karolingerna, Korstågen, Hundraårskriget, Napoleon, etc. USA har ännu inte upplevt en sådan ände som vår europeiska historia är fylld av.

Snart är det sex år sedan 11 september-attentaten. Det var alls inget slut för USA, men det gav amerikanarna en smak av den apokalyps som så länge varit en given del av den europeiska erfarenheten. Så när ”Sopranos” snart skall nå sin ände så förnimmer vi i detta kanske det långa ekot från två fallande torn?