h1

Tony och historiens slut

lördag, 8 september 2007

Så har sista säsongen av ”Sopranos” inletts. Det är en TV-serie jag följt ända från början, och på ett sätt är det trist att den skall sluta. Samtidigt så är det faktum att den HAR en ände talande för dess kvalitet.

tony_soprano.jpg

Det har länge gått att se en intressant skillnad mellan europeiska och amerikanska TV-serier. Alla de bästa europeiska har alltid haft en riktning, och har alltid haft ett tydligt och slutgiltigt slut. Som gamla favoriter som ”Familjen Ashton”, ”Heimat” eller ”Herrskap och tjänstefolk”. Medan huvuddelen av amerikanska serier jag någon gång försökt följa (och här talar vi om sådana skapelser som ”Dallas”) bara maler på och på, i evigheters evighet, som tjatiga fyllon.

Den här avsaknaden av narrativ kurva gjorde till slut att tittandet kändes meningslöst, och jag gav upp.

Jag skall inte pressa det här argumentet för hårt. Det finns förvisso europeiska evighetsserier – som exempelvis den underbart stillastående ”Emmerdale Farm” – och det finns amerikanska serier som HAR ett slut.

Dock så tycks det mig att när amerikanska serier har ett slut, så är det i regel inte ett slut som springer ur berättelsens egen logik, utan det kommer plötsligt och minst lika påklistrat som alla de batterier av konstlade förvecklingar som tidigare används för att hålla den vid liv. Och detta för att de saknar en känsla av TID, av att åren går och något avgörande och oåterkalleligt händer. ”Sopranos” tvärtom, har verkligen haft den där känslan, inte minst för att viktiga karaktärer dött, och andra har vuxit upp.

Jag vill tro att allt detta kan ha något att göra med skillnader mellan det amerikanska och det europeiska historiemedvetandet. I Europa har vi sett en rad Stora Berättelser, ja man kan tillochmed säga att dramatiska historier med tydlig början, mitt och SLUT länge var grundmaterialet i vårt historiemedvetande: Romarriket, Karolingerna, Korstågen, Hundraårskriget, Napoleon, etc. USA har ännu inte upplevt en sådan ände som vår europeiska historia är fylld av.

Snart är det sex år sedan 11 september-attentaten. Det var alls inget slut för USA, men det gav amerikanarna en smak av den apokalyps som så länge varit en given del av den europeiska erfarenheten. Så när ”Sopranos” snart skall nå sin ände så förnimmer vi i detta kanske det långa ekot från två fallande torn?

31 kommentarer

  1. Är det inte sex år sedan det var 2001? Om det inte är det, är jag visserligen ett år yngre än jag trodde att jag var, och det kan ju vara helt ok.


  2. ”[…] amerikanska serier jag någon gång försökt följa (och här talar vi om allt från ‘Dallas’ till ‘Twin Peaks’) bara malt på och på, i evigheters evighet, som tjatiga fyllon.”

    Twin Peaks sändes i två säsonger, medan Sopranos väl har överstigit fem-sex säsonger vid det här laget. Och Twin Peaks hade också ett mycket storstilat slut, som delades upp i två avsnitt. Att David Lynch’s serie här liknas vid ett tjatigt fyllo måste väl ändå vara ett skämt. Sopranos har knappast lika många nivåer.


  3. Jag får erkänna mina misstag i båda fallen.🙂 Sex år sedan skall det givetvis vara. ”Twin Peaks”, ehum, tja, sådan var min subjektiva upplevelse av den, och det var därför jag övergav den. ”Sopranos” har jag sett om, två gånger faktiskt, medan det räcker med signaturen till ”Twin Peaks” för att fylla mig med ett vagt obehag. Den stora poängen var dock inte längden i sig, utan frånvaron av narrativ kurva, vilket – när jag tänker efter – inte fattas i ”Twin Peaks” iochmed att den från första början hade ett tydligt mål för berättelsen. Däremot förlorades den snart under ständigt nya mystifikationer och skruvade tillägg.


  4. Jag är så hejdlöst nyfiken hur det ska gå för Tony. Han brukar ju prata om hur man ska ordna flör Carmela och familjen efter hans eventuella död…
    Är det ngn som vet vad snubben med Elvisfrisyr heter?
    M v h Mohikanen.


  5. Hmmm… jeg husker ikke hvem som sa det, men noen beskrev en gang opplevelsen av amerikanske såpeoperaer som å se ‘tiden stå stille i et rasende tempo’. Et godt sitat jeg har hatt bruk for mange ganger i den pågående norske valgkampen…

    Ellers: Takk for interessante innlegg. De verdsettes.


  6. Är inte modern historieforskning påpekande just att det inte finns stora berättelser med bestämd dramaturgi? Att vi för bekvämlighets och överblicks skull gärna konstruerar sådana, medan alla de förändrigar och skeenden som rinner genom tiden i själva verket är otydliga i sina sammanhang? På det sättet skulle amerikanskt tv-serieberättande faktiskt tangera verkligheten bättre.
    Visst, det är en smaksak, men just ”Twin Peaks” betydde mycket för min personliga tids- och kausalitetsuppfattning; att det möjligen finns en dold, djup orsak bakom allt, som vi ibland får skymta, men egentligen aldrig kan fatta.


  7. Lite yvig teori det här kanske? Sopranos och 9-11. Men kul -eller vad säger man intressant! Jag associerar vidare, på tal om amerikaners oförmåga att föreställa sig ett dramatiskt SLUT till de två fantastiska filmerna av den kanadensiska regissören Denys Arcand. The Decline of the American Empire och the Barbaric Invasions. Båda filmerna kretsar kring, till hälften humoristiskt men hälften på allvar, temat; USA:s kommande undergång och det som tyder på detta. Den andra filmen gjordes efter 9-11 och det skruvar förstås upp allvaret i samhällskritiken, men dessa två fina filmer saknar definitivt dramatiska slut……

    /Stina


  8. Stina: Det ar franskkanadensiska filmer sa du skulle lika garna kunna anvanda de svenska titlarna. (Jag skulle inte rekommendera nagon av dem – men det ar ju en smakfraga.)
    Vad betraffar USA sa anser jag det i dagslaget finns en apokalyptisk stamning dar nu; att varldsordningen kommer raseras. Vi marker det i ekonomin, i kultur och samhallskritiken, i deras allmant tornade sjalvfortroende (fran idrott till Irakkriget) samt i den fundamentalistiska evangelismen som talar om apokalypsen pa ett satt som inte har en motsvarighet i varlden utanfor islams maktssfar.
    Vi far se, det kanske andras. Men historiker talar ofta om bristande sjalvfortroende som den storsta anledning till varfor overlagsna imperium faller. Har i Kina, dar jag bor, ser vi emellertid ett land som ar fullt av (ibland vansinnigt) sjalvfortroende.

    Jag tror nog faktiskt som Englund att evighetsserier pa ett tydligt satt visar pa en kansla av att ”detta som ar”, vad det nu kan vara, skall vara forevigt. Att kedjan forblir obruten – ett slags langtan efter en oandlig kontinuitet.


  9. ”‘Sopranos’ har jag sett om, två gånger faktiskt, medan det räcker med signaturen till ‘Twin Peaks’ för att fylla mig med ett vagt obehag.”

    Men lättsmält är väl inget vidare bra kännetecken för ”god konst”? Däremot: att man blir berörd – obehagligt eller angenämt – det är väl ändå ett? Att det finns en vemodig, tragisk underton i signaturen till Twin Peaks ser inte jag som något ofördelaktigt för serien; utan Angelo Badalamentis finstämda och mångbottnade musik vore serien halv, ofullständig. Att Sopranos med sina groteskheter inte väcker samma obehag måste väl vara ett misslyckande, eller ett cyniskt lyckande …


  10. Anders, jag måste protestera angående Twin peaks. Lynch har själv sagt att han ville göra en mastodontsåpa med övernaturliga inslag men efter den inledande succén med första säsongen så tappade den amerikanska publiken intresset för serien. Man var inte van vid Lynchs skruvade berättargrepp, sponsorerna tappade intresset och Lynch var tvungen att forcera fram ett slut. Jag saxar från IMDB:

    This series is notorious for having one of the most torrid productions in television history. Though a major cult phenomenon and a ratings smash in the first year, the series was abruptly canceled in its second season. Both Mark Frost and David Lynch attribute this to ABC’s constant changing of the show’s time slot, as well as the network insisting that the murderer of Laura Palmer be revealed. Lynch also was unable to focus his full attention on the show in its second year, as he was filming Wild at Heart (1990) at the time. After the Palmer murder was solved, ratings plummeted, and though Lynch returned to the series full time with the intention of further exploring the origins of Laura’s killer, ABC canceled the series. The cable network BRAVO then tried to revive the show, even hiring ‘David Lynch’ to film new scenes for episodes in syndication. Still, audience interest waned. As of 2007, despite the release of the tie-in feature film Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992), high sales on DVD and several fan attempts to revive the series, David Lynch has resisted any attempt to do so.


  11. Jag har alltså tagit bort min referens till ”Twin Peaks” som en evighetsserie, då den helt klart inte var det. Möjligen upplevde jag den som evighetslång🙂 Sedan kan vi diskutera dess andra företräden. Jag själv anser den vara överskattad. Men det är bara min åsikt.


  12. Serien stagnerade något efter avslöjandet, förvisso, men tog sedan fart igen när Lynch kom tillbaka i slutet av den andra säsongen, som egentligen var en halv säsong. Enligt mig är de sista avsnitten bättre än de första inledande. Lynch’s ”skruvade” berättargrepp är för övrigt bland det bästa som hänt filmen/TV: inget är fullständigt utstuderat, därmed är allt möjligt. Utstuderad konst kan vara förbannat tråkig, såvida skaparen inte är ett överjordiskt geni eller följer drömmens logik.

    Sedan är den amerikanska massan ingen bra värdemätare, enligt mig.


  13. Och bristen på sponsorer och ”folkligt stöd” bör inte användas som en protest i det här fallet. Jag behöver inte ha någon som håller mig i handen för att säga vad jag tycker är bra och dåligt, till skillnad från så många falskspelare inom medievärlden, som alltid är idel öra inför högre makter. (Ursäkta tillägget.)


  14. Om jag kan få förtydliga mig lite- är det inte så att många tv-serier av halvtaskig kvalitet-i stort bygger på grundkonceptet med en slags tjatig oföränderlighet- förutsägbarhet nästan? Tv-producenter får säkert lära sig att människor behöver evighetssåpor som substitut för vänner, jobb eller eget sammanhang/liv. Dramatik visst, men det får inte ta slut eller gå riktigt illa.
    Sen finns det tv-serier av lite bättre kvalitet som berättar en historia som kretsar kring och avvägs i relation till och föreställning om ”ett slut” på just denna historia. Det betyder inte att tv-serier med slut är bra eller tvärtom. En tendens ditåt tycker jag mig se iallafall.

    och JG: jag vet att det är franskkanadensiska filmer. När det gäller filmtitlarna så kunde jag inte komma på dem på svenska så jag slog upp dem på nätet och fann dem på engelska -avstod franska för att inte låta snobbig.

    Stina


  15. Apropå berättelser och det Peter Englund kallar berättelsens narrativa kurva kan jag inte låta bli att påminna om att en påstridig berättelse kan transformera, dvs byta genre eller narrativt modus. Hänger alla med i terminologin? Om inte konsultera t ex litteraturvetaren Robert Scholes som skrivit en hel del om litterära modus (finns också på svenska i antologin Genreteori).

    Man kan som ett exempel på en berättelse som transformerar ta en av de senaste decenniernas mest “perfekta” eller innehållsrika berättelser, den som handlar om prinsessan Diana. Man kan notera hur kurvan i den massmedialiserade berättelsen om Diana rör sig både ovanför och under den normallinje som vi som läsare/tittare/publik tycker oss känna igen som den värld vi bebor, varken extremt ond eller god utan någonstans mitt emellan.

    I Dianas fall börjar berättelsen som en (sann)saga, övergår ganska snabbt till att bli en såpopera och blir sedan en Bildungsroman, där Diana mer och mer finner sitt ”riktiga” jag. Berättelsen avslutas som ett melodrama, med snudd på film noir eller hårdkokt: romansen med Dodi och döden i Paris-tunneln. Efter den våldsamma, ”romantiska” döden får berättelsen en coda i form av myten/legenden, som fortgående alstrar en mängd sekundära historier. Ryktesspridningen om Dianas död är fortfarande i dag tio år efter hennes död i högsta grad levande.

    Parallellt med berättelsens transformationer mellan olika genrer och modus sker också en förvandling av Diana. Från en position som skilsmässobarn och oansenlig, “vanlig” barnskötare förvandlas hon till en sagans prinsessa (Askunge-motivet). Från sin prinsesstillvaro tillsammans med prins Charles övergår hon till position som har mindre gemensamt med sagans värld och mer med såpoperans moderna variant av melodramat.

    Den dramatiska döden blir på ett sätt startpunkten för det populära fantiserandet kring Diana. Men grunden till myten om Diana har lagts i och med de tidigare faserna av berättelsen.


  16. Sven-Erik! Det där var faktiskt var en av de bästa analyserna av fenomenet Diana som jag läst! Förklaringen till detta fenomen ligger, som du påpekar, inte i Diana som sådan, utan i de berättelseformer som byggs upp runt henne. Hoppas du har fäst det där på papper någonstans. Om inte, så måste du göra det.


  17. Tack för responsen! Jo, jag har faktiskt skrivit en längre kulturanalytisk artikel där jag utvecklar de här resonemangen om de olika genrerna och modusen i det massmediala berättandet om Diana. Texten ingår i mina docentföreläsningar i folkloristik vid Åbo Akademi. Titeln på boken är Populära fantasier från Diana till Bayou Country och den utkom år 2002 på bokförlaget Scriptum. Mer info om boken finns på min hemsida: http://www.netikka.net/sek/index.html


  18. Anders, jag tror att du missförstod mig. Det jag menade var att slutet inte alls var det som Lynch hade tänkt sig. Den ”breda massan” tvingade honom att avsluta något han hade för avsikt att dela med sig av i år framöver. Klarare än så kan jag inte uttrycka det.


  19. Jag har hört, men faktiskt inte konstaterat själv, att amerikaner i allmänhet bara känner till den (amerikanska) historia som skrivits efter utropandet av självständigheten 1792 (var det väl). Går man längre tillbaks så är ju de vita amerikanernas historia samma som europeernas, så jag förstår inte riktigt varför de inte skulle ha de stora avslutade berättelserna även i sitt kollektiva medvetande. Ditt resonemang bygger lite på att amerikaner i gemen är tämligen historielösa och jag vet inte om så är fallet eller ej.


  20. Mitt eget intryck är att den genomsnittlige amerikanen har ett uselt historiemedvetande. Och att i ett läge då var femte amerikan inte ens kan peka ut sitt eget land på en världskarta, tänka sig att de har breda kunskaper om äldre europeisk historia, ja, det är nog att överskatta dem.

    En anekdot jag hört av en kollega som undervisat i USA – vet ej om det är självupplevt eller ej – var en fråga av en amerikansk universitetsstudent som pluggade historia: ”Det här att man säger ANDRA världskriget: betyder det att det också funnits ett FÖRSTA?”


  21. Peter; är du säker på att ”var femte amerikan”-påståendet är sant?

    Jag hittar en rapport (National Geographic 2006) där siffran är 94 %.


  22. Jag har som sagt också hört om amerikaners förmenta okunskap om sin omvärld – den är ju närmast en klyscha vid det här laget – och den bilden formligen skriker efter nyanser. Nyanser som jag inte kan bidra med själv, tyvärr.


  23. Hmm, det kanske var ”var femte gymnasiestudent i USA”, typ. Skall googla detta. Om jag får tid…


  24. Varsego: http://www.faktoider.nu/kartpek.html


  25. Tror att det är tv-bolagen som driver på såpornas oändliga malande. Om man lyssnar på Lost-killarnas podcast berättar de att det sedan första början ville ha ett slut, men att det tog tre år innan tv-bolaget gick med på att sätta ett slutdatum. X-Files hade ett slut efter fem år, men det kapades och ersattes av menlösa tomgångsavsnitt eftersom serien drog in för mycket pengar för att avlivas – exemplen är många. Själv följer jag story- och karaktärsdrivna serier som Battlestar Galactica i hopp om att de ska få dö i blomman av sin ungdom, innan den värsta stagnationen, men blir ofta besviken.


  26. Javisst, det är nog en ekonomisk logik som är den främsta faktorn bakom evighetsserierna: försvinner publiken så försvinner annonsörerna, och då drar bolagen utan allt vidare grubbel ut pluggen ur väggen. Min undran var om det också finns något annat.


  27. Fick en förfrågan om boken med Diana-texten jag nämnde i ett tidigare inlägg. Förlaget Scriptum hittas på nätadressen http://www.svof.fi/scriptum/


  28. Angående ekonomisk logik som ligger bakom tv-serier: Seinfeld lades ner på Jerry Seinfelds begäran. När folk pratar om serien vill Jerry att de/vi ska säga ”I love that show” utan att behöva lägga till ”except for the last couple of years”. Nu är det tyvärr inte alla som har den insikten om sin ”konst”. Dessutom hade han väl vid det laget redan tjänat så mycket pengar att han kunde gå hem och äta chips framför tv:n resten av livet.


  29. Sopranos började faktiskt 2 år före tornen föll. Dessutom så sammanfaller Sopranos med en allmän kvalitetsuppryckning för Amerikansk TV.


  30. Här kan man komma dragandes med gamle Marx, de ekonomiska förutsättningarna avgör seriens längd, inget annat (nästan). Men är fenomenet nytt? Muntligt traderade ”sagokomplex” som grekiska och fornnordiska guda- och hjältesagor är ju av den typen. Snor sig om varandra med sidohandlingar och allt. Även en sagoberättare tjänar väl på att kunna fortsätta dra publik med ett ”to be continued”.


  31. Det visar också väl vad som är problemet med ”gamle Marx”: ekonomin tillåts förklara allt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: