h1

Författarskolan: 3. Soffan

tisdag, 18 september 2007

Den viktigaste möbeln man har, efter skrivbordet, är givetvis soffan. Och medan skrivbordet kan se ut lite hursomhelst faktiskt, måste soffan väljas med yttersta omsorg. För som skrivande människa tillbringar man en stor del av sin tid i den.

Det kan verka en smula paradoxalt. För vissa bär det drag av smått skamlig hemlighet. Det låter nämligen så, så… slött.

soffan-skrst.jpg

Soffan är dock framför allt en plats för LÄSNING. Det är bekvämt och man skonar ryggen. För de flesta författare läser långt mer än de skriver. (Jag har hört att det finns de som gör motsatsen, men det tror jag bara är skrock. Eller möjligen skryt.)

Dock: visst används soffan också till att sova i. Det kan jag erkänna utan omsvep. Därför måste den vara bekväm. För det är märkligt hur trött i huvudet man kan bli av att skriva, åtminstone om man gör det intensivt. Den trötthet man känner går inte att likna vid den man upplever efter, säg, en långmarsch eller en storstädning. Den sitter i knoppen, inte i kroppen. Tankarna bromsas in, orden blir långsamma, omvärlden aningen suddig.

Men det handlar bara om korta tupplurar. För det är viktigt att inte gå ned i djupsömn. (Då är dagen ruinerad.) Tio minuter kan räcka. Har man ingen äggklocka som bryter, kan man alltid använda Einsteins gamla knep: man lägger sig ned med nyckelknippan i handen, och när den skramlande faller i golvet har man fått sig en mikrosömn, precis lagom för att återhämta krafterna och rensa hjärnan lite. Med lite tur har man hunnit drömma lite, och man vaknar, aningen förvånad över att vara där man är, ja ibland över att vara den man är.

På så vis kan soffan fungera som en sluss, mellan olika projekt, ja ibland mellan olika jag.

20 kommentarer

  1. Slitande med ett examensarbete (teologi) kan jag bara instämma; det är absolut nödvändigt med dessa replipunkter: soffor, fåtöljer, hängmattor där fakta tankas och hjärnan får gå på tomgång. Många offentliga bibliotek är snåla med den servicen; man sitter bara rakt upp och ner på en hård stol vid en långbänk och förväntas ”skapa” – ett kort PM kanske går bra, men inte bäriga, uppslagsrika texter. Några högskolebibliotek erbjuder sköna läsfåtöljer: Ersta och Södertörn…
    Under en intensiv period i somras gjorde jag en ”proust” och skrev i sängen. Dåsade emellanåt, vaknade till och skrev en halv sida kl. 03.30, läste vidare på morgonen fram till lunch, skrev en timme, sov till 14.30, kaffe, två sidor, kaffe, läsa ett kapitel, pizza, skriva halvsida, sportnytt, läsa vad jag skrivit, sova… tio dygn passerade och jag blev färdig – det var som att komma tillbaka från en rymdfärd.
    Förkyld idag. När är en författare sjuk? Tillräckligt för att lämna in och med gott samvete ta dagen ledig… Näsan rinner, tinningarna bultar och tankarna är korta. De flesta yrkesmänniskor hade stannat hemma en sån här dag, men jag som kan arbeta hemma – ? Jag vet från mitt tidigare och kommande yrkesliv att i detta skick hade jag släpat mig iväg, för man ställer inte in föreställningar eller gudstjänster. Men några timmars skrivande? Det får bära så länge det håller och hålla på så länge det bär.


  2. Bara en kommentar: Landets mest berömda läsar-soffa måtte vara den som Stefan Mählqvist hade i Boktipset. Den var, enligt oberoende uppgift, synnerligen obekväm.

    Nyckelknippe-knepet har jag sett beskrivet tidigare, dock utan koppling till Einstein… Men det får kontrolleras någon annan gång.😉


  3. Jag känner verkligen igen soffan.
    Min soffa är blå, men med exakt samma funktion.
    Bokhögarna, pappren, pappren, bokhögarna.
    Läsningen, sömnen som inte får bli för djup.
    Utan soffan ingen bok, och knappast heller någon artikel.


  4. Jag tillhör dem som skulle vilja men inte kan sova på dagarna. Nätterna är oregelbundna (måste göra prostatatestet snart) och mornarna tidiga. Jag är inte ensam.

    Vi svenskar sover minst i Europa. Var fjärde svensk sover sex timmar eller mindre. – Professor Torbjörn Åkerman som är sömnforskare att det man klarar sig på är sju timmar i snitt. Nya siffror om våra sömnvanor finns i en Gallupundersökning gjord för Aco Vitamineral. I undersökningen intervjuades 1000 personer. Bara 27 procent sa att de sover 8 timmar per natt.
    Men det finns skillnader i landet. 9 procent av de intervjuade i Norrland sover faktiskt hela 9 timmar i snitt – i riket är det 4 procent. Och 33 procent i Småland, på Öland och Gotland, får 8 timmars sömn i snitt – mot 27 procent i hela riket.

    Finland är tvåa i statistiken. Två länder i brännvinsbältet, sekulariserade visserligen men med Luther på kudden. När jag någon gång sover och blir väckt av telefonen får jag frågan; – Väckte jag dig?

    Eftersom jag är svensk skulle jag hellre erkänna Palmemordet än att jag sovit. – Närå föffan, jag bara vilade lite…..


  5. Tänker att för en författare är skrivandet och dess verktyg datorn(kanske penna kanske skrivmaskin)en sån liten projektionsyta/passage för ”kreativiteten”(den obeskrivbara.) Alltså jag menar– att det kanske finns ett behov av distraktion, bundsförvanter, rituella objekt och diverse annat för att hantera spänningen i relationen; författaren och hans verktyg. Som arkitekt har man en mängd verktyg- penna, dator, kartong, kol, lera, vinkelhakar, linjaler, olika pennor, färger, foto det finns aldrig en risk att fastna i processen/skapandet, man byter bara medium eller skala i ett läge man inte kommer längre eller möter ett problem. Det är väldigt tacksamt. Jag vet ingen arkitekt som skulle mytologisera ”sin kammare” på samma sätt som en författare. Jag har hört det förut. -”Här är mitt bord, mitt fönster, min utsikt, min soffa”. Det är intressant och faktiskt tätt sammanknutet med resonerandet kring kreativitetens väsen.

    /Stina


  6. Soffasova, härligt!🙂


  7. Sängen.

    Det är där min teologi utbildning sker. Läsandes, skrivandes, funderandes, bloggandes, surfande på för mina studier ointressanta, men för mitt välbefinnande bra sidor: allt detta sker i min säng. Och även sömnen utförs här.

    Trodde inte så skulle ske, det var biblioteket som var den första anhalten, det första året, men sedan är det denna plats där livet levs och utbildningen sköts under ett halvt årtionde, medans mp3-musiken förstärker stämningar.

    Man behöver inte så mycket utrymme för att leva. Egentligen. Säger jag skrivandes från min säng.


  8. Jag skulle vilja ha en schäslong. Eller en divan.
    F ö känner man igen de där pappershögarna i bakgrunden… Inte exakt dessa, men några i samma stil…🙂 Mohikanen.


  9. Apropa forfattarens verktyg pa skrivbordet, sa tenker jag pa alla de forfattare som betonat pa vikten av vissa saker pa deras bord for deras skrivande…forra arets pristagare O Pamuk, en gang kedja rokare med en sko lada som askfat(pa bordet alltsa), maste o maste ha sin arm klocka pa sitt bord vid sidan av en kopp av te eller kaffe…..


  10. Inte lätt att ha en soffa när man har katt. Upptäckte att min soffa var totalt sönderriven på baksidan… Tacksam klösbräda för katten när man inte är hemma…

    Hörnsoffa är annars lite för tjorvigt när man ska möblera. Fast suveränt bra när man har party hemma och bjuder folk.

    Det är trevligt att ha en skön fåtölj också för läsning. Även för att sitta bekvämt när man ska titta på en film.

    Håller med dig Paul, det är hårda stolar på biblioteket. Har aldrig tänkt på det faktiskt, men det skulle vara trevligt med sköna fåtöljer som man riktigt sjunker ner i.

    Skönt med en tupplur ibland, men att sova i flera timmar på dagen är slöseri med tid, livet är allt för kort för att slösas bort på att sova…


  11. Förlåt mig. Jag vet att den är jättedålig men man skulle kunna kalla dig för en soffprosaist. Ähum… Förvisso.


  12. Mikael Bedrup! Jag fattar inte det här med hörlurar. Jag vill ha musiken ut i rummet. Stör mig på alla som går/åker omkring och diggar musik. Måste man ha musik t o m UTE?? Tål inte ”folk” tystnad nu för tiden?
    Om jag ska göra reklam för ngn musik, så får det bli Jan Johansson: Visa från Utanmyra (vilken text också!), Jazz på ryska.
    Vilken musik har du där i din mp3?
    M V H Mohikanen.


  13. Något av ett sidospår, men när jag som nybliven doktorand på Högskolan i Jönköping skulle få ett arbetsrum visade det sig att det enda lediga rummet var ett så kallat ”professorsrum” (som jag skulle dela med en annan doktorand, ska sägas).

    Det visade sig att en förmån som professorer har är att de får en soffa på rummet. Och när jag flyttade in mina pinaler i rummet så stod det mycket riktigt en finfin soffa där…

    MEN: Regler är regler – inga soffor till doktorander inte! Således: Soffan bars ut i korridoren utanför rummet. Och där har den – outnyttjad – stått sedan dess.

    He he. Den är underbar, den akademiska världen, och dess hierarki …🙂


  14. Jag tror att mycket av det där kringskapet man har runt sig när man skriver har att göra med vanor man själv ha skaffat sig.

    En gång för mycket länge sedan, på den tiden när man skrev med skrivmaskin och texten sattes i bly, kunde jag inte skriva om jag inte hade en cigarrett brinnande i en askkopp på ena sidan av skrivmaskinen och en ljum mugg kaffe på den andra sidan. Jag brände av ett paket cigarreter per dag och drack c.a. 25 muggar kaffe.

    Sedan om olika lagar och restriktioner om var och när man får röka och åldern satte in och bromsade kaffedrickandet. Nu kan jag mycket bra skriva i frisk redaktionsluft, och en mugg kaffe på eftermiddagen håller intellektet igång och huvudvärken borta.


  15. Äh, einsteinmetoden suger! Sova är skönt och det ska inte förstöras av halvmesyrer som mikrosömn. Jag kan nog tycka att det känns som att man har drabbats av billig fylla om man nästansover. Hjärnan revolterar och kroppen vacklar mellan att få panik eller falla ner i ett zombieliknande tillstånd. Nää, sover gör jag i åtta timmars sjok. Men jag håller för övrigt med, soffan är en central punkt för ruvande av funderingar.


  16. ”Jag skulle vilja ha en schäslong. Eller en divan.
    F ö känner man igen de där pappershögarna i bakgrunden… Inte exakt dessa, men några i samma stil…”

    Jag känner igen en av böckerna på golvet, den gulochblå som ligger med baksidan upp. Det är av alla tecken att döma Ingvar Anderssons mycket läsvärda svenska historia.
    Jag känner igen en del annat också för den delen, för det ser nästan likadant ut här hos mig. Fast mina soffkuddar är nog aningen tjockare. Och så har jag en annan färg på filtarna. Och på golvet inom bekvämt räckhåll har jag inte Ingvar Anderssons svenska historia, utan Peter Englunds essäsamlingar; de är också mycket läsvärda.;-)


  17. Ser fram emot författarskolan: 4. Pappershögar.


  18. Det låter som om borgarna borde förrbjuda soffor framför att sänka sjukersättningen för de sjuka! De flesta jobbar inte genom att ligga på en soffa.


  19. ”Som ingen annan möbel öppnar divanen ett brett spektrum mellan dröm och vakenhet, mellan utsvävningar och moralisk kontroll. Den tjänar som terapeutiskt instrument, som platsen för fria associationer och som ett redskap för poetisk produktion.”

    Så heter det i en introduktion till en utställning om divanen, som öppnades i fjol i Wien till Sigmund Freuds 150 årsdag. En utställning som inte bara handlade om psykoanalysens specialverktyg och symbol nummer ett utan också om kombinationen mellan att ligga, tänka och drömma. Den nyss utkomna När inget särskilt händer. Nya kulturanalyser, av etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren, citerar ovanstående introduktion och spinner vidare på temat med soffan som en dagdrömsmöbel. Det heter bland annat hos Ehn & Löfgren:

    “I 1800-talets borgerliga hem var soffan och dess mer frisläppta halvsyskon, schäslongen eller divanen, centrala möbler där man kunde låta kroppen slappna av i olika lägen. Här satt man och samtalade om privata ting och känslor, det var som om schäslongen med sin kurvatur, tjocka stoppning och pösande kuddar öppnade ett nytt rum inne i rummet”.

    De två etnologerna påpekar vidare att det kring soffan som möbel skapades en aura av innerlighet, men den fungerade också som en öppning ut mot världen och farliga tankar. Idén om ett personligt rum inne i ett annat, mer opersonligt, allmännare rum påminner om arkitekten Charles Moore’s slogan A house in a house. Begrepp som rum, identitet, hus blir i ett sådant perspektiv relativiserade, perspektiviserade. Allt hänger på var man befinner sig, i ”verkligheten” och i sin fantasi. Människans fantasiarbete är, lika väl som det känner sig draget till kaos och oformlighet, starkt attraherat av symmetrier, ordning, balans. Vårt behov av dagdrömmerier om sådana små eller större sköna rum, ordningar, trädgårdar, murar, väggar, fönster, öppningar är i det närmaste oändligt.

    I sin essäbok Prag (no exit) från år 2002 skriver Steve Sem-Sandberg om vårt behov av murar, väggar gränser, något som inte minst i ”den gränslösa soffan” kan bli speciellt aktuellt. Det är som om författaren i Pragboken hela tiden skulle fråga sig: vilken betydelse har rum, fönster, dörrar, trappor, passager, gator, spårvagnar, perronger, kaféer i en människas och i en stads liv, historia, minne?

    Speciellt förhållandet till murar är hos Sem-Sandberg oerhört komplext, ambivalent. Å ena sidan skiljer de åt, bygger de avstånd. Å andra sidan är de exempel på strukturerande principer, som författaren tycks mena är nödvändiga. Om inte murar så behövs åtminstone fönster eller mellanväggar. Ett hus eller en stad som enbart flyter, utan gränser, är inte längre ett hus eller en stad, det är en dröm eller en mardröm. Steve Sem-Sandberg låter oss förstå att de totalitära systemen förenas av sin motvilja mot den balanserade rörelsen. Hos den tjeckiske avantgardisten, konst- och arkitekturteoretikern Karel Teige finns, skriver han, alltför mycket av ström, rörelse, en arkitektur som slår ut alla befintliga väggar, bokstavligt och bildligt. Hos nazismen däremot finns en rigiditet som förkväver det levande, synlig inte minst i koncentrationslägrets fasor.

    Också jag ser fram emot ett eventuellt kapitel i författarskolan om pappershögar. Kan det vara så att den elektroniska världen gjort pappershögarna till en utrotningshotad art?


  20. Ser ut att vara en utmärkt soffa! Tack för trevlig intervju häromsistens – jag hoppas du slapp fotograferingen. Jag lobbade i alla fall ganska hårt för att du skulle slippa den.
    allt gott, Annina



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: