h1

Medelålderns början

fredag, 21 september 2007

Går förbi gamla Historicum i universitetsparken i Uppsala, som nu håller på att totalrenoveras. All gammal inredning rivs ut, väggar slås ned, golv slits upp. I en container hittar jag orienteringstavlan till biblioteket slängd. Snart finns där inte ett spår av alla de år jag tillbringade där på 80-talet. Utom möjligen den mikroskopiska nötningen på de gedigna stentrapporna från 1700-talet.

När jag ser den gamla entrén minns jag en morgon där vid mitten av 80-talet, när jag just parkerat min cykel och gått in. Än en gång hörde jag de inre dörrarna svänga igen mjukt bakom om mig. Och än en gång kom där en tanke jag tänkt flera gånger förut: ”Om jag spelar mina kort väl, om jag verkligen anstränger mig, så kan jag fortsätta att arbeta i det här huset, stanna här resten av mitt liv”.

Men på väg in i hissen, med min skavda läderportfölj i handen, dröjde jag på stegen. För allra första gången bar denna tanke med sig ett litet, litet kallt stråk av obehag. ”Men är det något jag innerst inne önskar? Vill jag verkligen bli sittande i ett och samma hus för resten av mitt liv?”

Ett år senare hade jag lagt min avhandling på is och istället börjat jobba på FRA.

Det är kanske där den börjar, medelåldern: vid den tidpunkt då rädslan över att kanske aldrig få släppas in avlöses av skräcken att kanske aldrig släppas ut.

40 kommentarer

  1. Medelåldern inträffar nog vid den tidpunkt när man inser att livet faktiskt inte är oändligt, följdaktligen måste man prioritera bland sina planerade livsprojekt och smärtsamt nog också ge upp en del av dem. ”At the age of 37, she realized she never go through Paris in a sports car with the warm wind in her hair”, sjöng Marian Faithful. Sedan gäller det att förhålla sig till denna kris, att lämna sin institution är ett sätt, men avhandlingen blev ju ändå småningom skriven, eller hur?


  2. Hm, tänkvärt. För egen del jobbade jag länge på ett och samma ställe under tidssatta förordnanden som förnyades då och då. Efter flera år på detta sätt bestämde man sig för att ge mig fast anställning. Det var första gången i mitt liv som jag blev fast anställd -jag var nog i begynnande medelålder då. Min första tanke då var i alla fall: ”Hur tar man sig loss från sånt här?”


  3. Hur gammal var du då? Det låter alvarligt. Själv har jag för det mesta anfäktas av tankar om både och. Vill jag stanna här för alltid? Får jag stanna här? Kan jag stanna? Och så vidare i all oändlighet, beroende på sinnestämning eller situation i livet Kanske är det din förmåga att skapa en bra historia. Vårt behov att berätta en saga med höjdpunkter och tydliga insikter – en kristallklar vändpunkt där allt blir uppenbart, klart och tydligt.
    Jag tror inte många fungerar så i det verkliga livet men ur ett berättarperspektiv är det underbart!


  4. Hej Peter! Måste säga att jag tycker att du är en utomordentligt duktig författare, det har jag tyckt ett tag nu och minns förvåningen över att du hade varit medlem i Offensiv, något jag fick veta när jag själv blev medlem för en herrans massa år sedan. Jag vet att du tagit avstånd från det mesta men det gör mig ingenting, jag ser upp till dig hursomhelst.

    När jag började på komvux för att läsa upp mina gymnasiebetyg för något år sedan läste jag blandannat matte med en riktigt bra lärare som jag hade små samtal med då och då. En dag drog jag upp ”Världens Modernaste Land” och tipsade om det. Jag berättade att programledaren var Fredrik Lindström och att Peter Englund skulle vara bisittare, vad tror du händer? Jo, min lärare, Bengt, berättar att han och du är gamla barndomskamrater!
    Det var en rolig anekdot!
    Tack för internet-utrymmet. /Martin


  5. Martin! Bengt, sade du? Brandomsvän – det lät intressant. Hmm – vad heter han i efternamn?


  6. Jag är inte medelålders än – men när jag hör dig berätta om Historicums trappa, vars steg jag nött under en del av 90-talet, grips jag av en känsla som väl (bl a )hör medelåldern till: nostalgi.
    Gamla Historicum säger du. Och totalrenoveras. Är ni utslängda för gott? Vad ska bli där då? Spa?

    http://patrikgodin.blogg.se/


  7. Det finns ju faktiskt människor som varit i medelåldern och kommit ur den. Fast inte genom den förväntade utgången. Jag har förvånats över min förmåga till att bli nitton om och om igen. Inte fysiskt och attitydmässigt förstås, mer att nedlagda företag, skilsmässor och trassel ställer krav på att börja om. För fler och fler människor låter sig livet inte beskrivas av en normalkurva.

    Minns ni det gamla trycket där en man står på toppen av en trappa som femtioåring? Normalkurvan finns kvar sen dess. Dock finns det färre och färre normala människor att stoppa in i den.


  8. Det är flera år sedan nu, som historikerna flyttade till nya lokaler, uppe vid Engelska Parken. Sedan vet jag inte om känslan vid detta tillfälle egentligen handlade om nostalgi, då det handlade om en incident då jag faktiskt önskade mig bort – och sedan följde min impuls. Och tidigare inlägg har visat att jag är skeptisk till nostalgin som känsla, just pga att den är så defensiv till sin natur. Och för att jag har lätt att drabbas av den…


  9. Jag vet inte om jag säger att du talar om nostalgi i ditt inlägg. Däremot grips jag av den känslan när jag läser om Historicum. Men förmodligen har det att göra med att byggnaden väcker Uppsala till liv inom mig – i proustsk mening. Och är det nostalgi – när tingen puttar igång det förflutna: så gärna för mig!

    http://patrikgodin.blogg.se/


  10. Minns att Peter Englund i ett tidigare blogginlägg skrev spännande om årscykeln som bestående av en modifierad cirkelform där speciellt sommaren hade en förhöjd status. Nästan halva årscykeln bestod av sommaren, om jag minns rätt. Slutsatsen var att det väsentligen handlade om ett barns intuitiva upplevelse av livsårets rytm. Någonting liknande gäller kanske också, mutatis mutandis, för den åldertrappa som aktualiseras i blogginläggen om medelålderns början. Kanske är det så i dagens alltmer medialiserade värld med ungdomlighet som ett ideal att leva upp till ännu långt in i ålderdomen att också ålderstrappan har en sådan icke-symmetrisk utforming, med den viktiga skillnaden att här just medelåldern, de mellersta eller över huvud taget de senare trappstegen är minimerade, medan tidiga avsatser som ungdom(lighet) växer till sig exponentionellt. Tycker att filmregissören David Cronenberg har en poäng när han säger att Hollywood bidrar till en kultur som inte vill vara mogen. Dagens ledande Hollywood-stjärnor på den manliga sidan är ju frapperande ungdomliga, för att inte säga barnsliga till sin image: Brad Pitt, Matt Damon, Ben Afleck, Tom Cruise med fler. Exemplen kunde mångfaldigas. Cronenberg menar att det hänger samman med att den amerikanske mannen helt enkelt inte vill bli mogen, han vill fortsätta att vara en pojke, en playboy av något slag. De mognare stjärnorna figurerar väl i spion- eller maffiafilmssammanhang, framför allt, och i art house filmer, men i mainstream Hollywood-filmer är det tunnått med den varan.


  11. Peter – Han heter Andersson i efternamn om jag inte missminner mig. Har även för mig en historia om en Nixon-mask..


  12. En klocka pinglar svagt, svagt. Nixonmasken i plast däremot, den finns ännu kvar helt intakt!


  13. Han jobbar på Centrumvux i Haninge om du skulle vilja veta.
    Den där Nixon-masken, det känns inte som att sånt görs längre.. Dessutom ser inte de nuvarande politiker-symbolerna lika läskiga ut längre. Möjligtvis Karl Rove..


  14. Hollywoodstjärnor barnsliga? Ack, tacka vet jag Bogart! Idol redan i tonåren…Eller Clark Gable?
    Ni glömmer väl inte vinjetten till GONE WITH THE WIND: ”A visitor from Charleston: Rhett Butler”…🙂 Mohikanen.


  15. Herregud – jag är medelålders! Är just uppe i den där svängningen från ”om jag anstränger mig och gör allt rätt…” till ”jag ska ta mig härifrån om det så tar livet av mig!” Sista året på avhandlingsskrivandet som sagt. Fast för mig är det inte ett alternativ att lägga den på is (visste inte att du hade gjort det, hur lång tid tog det dig att återkomma?), för jag vill bli av med den som man vill bli av med en kliande irriterande sårskorpa man inte kan sluta pilla på.

    Det susar tomt på akademiker i centrala Uppsala nu. Ett museum för turister i gamla Gustis, en universitetsbyggnad med punktvis uthyrda föreläsningslokaler och en aula för evenemag, samt ett kontorskomplex av administratörer, byråkrater, utredare och universitetsledning…


  16. Medelålders, detta stackars begrepp. Allt som börjar på medel- har något lite charmlöst efter sig. Medellång, medelmåttig, medellivslängd, medelsvensson. Charmlösa begrepp. Fast; vi har ju medellös och Medelpad … OK, det var något annat. Själv tycker jag att medelåldern har inneburit mycket gott (och då talar jag inte om en sådan som din, Peter, som måste ha börjat när du var knappt 3o). Jag är säkrare på min sak och kan avfärda futtigheter på ett annat sätt. Jag lägger ifrån mig böcker som är tråkiga, jag har inte tid att läsa tråkiga böcker sett ur en medelåldrings perspektiv. Jag ser till att ha kul när tillfälle ges. Jag jobbar mindre, har turen att ha råd med det, och kan därmed fylla mitt liv med annat än ett arbete som i för sig är roligt men inte som enda syssla i livet. Att livet är ändligt blir mycket tydligt när man kommer upp i ålder. Vänner dör, de gamla stapplar fram och det gäller att inte duka under och bli rädd utan att duka upp och ta för sig mer. Av livet.


  17. Nej, inte är det väl en signal om ”medelåldern”!? Men en gränsövergång är det förstås, den där perioden i livet när en insikt slår rot om livets ändlighet. En konkret och kanske iskallt hjärtkramande insikt. Men nej, inte medelåldern. Det är något annat, något som händer en i livet vid ett tillfälle när man öppnar sig för existensiella reflektioner. För min del hände det före 30. Och då var jag inte medelålders än. Tror jag. Då handlade det om insikten om ett villkor för mitt liv som var utom min kontroll. Ett konstaterande: Jaha, det är så det ska vara! Inte ett njutbart konstaterande. Kanske också en förutsättning?


  18. Nej, kanske pressar jag detta för hårt, men förvisso förknippar jag detta med att ANLÄNDA med just medelåldern.


  19. Ojdå. Att ”anlända” blir för mig en bild av att nå slutpunkten. Om inträdet i medelåldern är att upptäcka något viktigt om behovet att själv kunna (och ha rätt att) styra sitt liv så skulle jag hellre använda ett motsatt begrepp. Bilden av en avresa med många möjliga destinationer och ett val grundat på överväganden, snarare än föreställningar om att något (ett hus, en arbetsplats etc.) skapar tryggheten i framtiden. Under resan göra anhalter och nya val, nya avresor.


  20. Jag har levt bredvid grannar som varit tjugofem år yngre än jag, som valt ett medelåldersstuk på sina liv.
    Sannolikt kommer de att repetera sina rutiner, bygga upp sin tillvaro om inget plötsligt händer som stjälper progressionen, måste gud förbjuda, till de blir gamla.

    Själv sökte jag efter mitt eget livs innehåll och mening från fjorton femton års ålder till jag skräckslagen efter att ha upptäckt alla världens möjligheter flyttade till fjällen och lät mig bergtagas av den ålderdomliga livsstilen för ett tag, ca tio år.
    Det var en frivillig tvångströja samtidigt som det var en utbildningstid.
    Nu, efter snart förtio år som mor, med en sista tolvåriga dottern som ankare i tillvaron ser jag för mig att med den tilltagande slöheten som dregg ( litet ankare) och genomskådade och förkastade flyktmekanismer, snart få lov att låta eventyrligheten övera makten i livet igen.
    Nu fruktlösare än någonsin. Vad har jag att förlora?

    Åldern har begränsningar som allt annat,men jag ser inga större begränsningar i den än i andra fenomen ( hinder) som uppträder vid andra faser i livet. Skulle kunna räkna upp serier av såna…

    Nu brevväxlar jag med Monte Ullman 92 år gammal i New York, han frågade i sista handskrivna brevet: Kan jag hjälpa dig med något, så säg till!
    Lovande.
    Då min far dog några år sedan 85 år gammal sa han flera gånger dagarna innan han gick bort: Var detta allt?
    Han hade gärna varit med lite längre. Så vill jag också gärna dö. Nyfiken, orädd.
    Hanne Kj.


  21. När det talas om medelåldern och de krympande livsvärden som den sägs föra med sig, tänker jag alltid på Niko Kazantzakis´ Zorba. Berättarjaget i den romanen är en välutbildad grek i 30-årsåldern som ständigt bekymrar sig över hur man ska leva för att bäst ta vara på livets möjligheter. En dag får han oväntat ärva en gruva på Kreta och beslutar sig för att resa dit. I väntan på båtlägenhet i Pireus hamn lär han känna en äldre man, Alexis Zorba, som vänder upp och ner på de flesta av hans föreställningar.

    Zorba är varken beläst eller vad man i vanlig mening kallar bildad och han är minst av allt belevad. Han gör ingen hemlighet av sin okunnighet eller sina fel och brister, men vad som gör intryck på berättarjaget liksom på läsaren är att han aldrig låter vanan eller konvenansen beslöja hans blick. Trots sin ålder är han inte blasé, utan har kvar barnets förmåga att leka och förundras, och han är inte rädd för att kapa förtöjningarna till den vanliga trygga vardagstillvaron. Det måste man göra allt emellanåt, menar han, för att livet ska kunna ha något annat att erbjuda en än teblask. Själv har han bränt sina broar många gånger, verkar det, men fastän olyckor och tragedier hopats över honom som en följd av hans livsstil förefaller han inte det minsta bitter. Hans yngre vän förundrar sig över det kurage och den omsorg han visar i umgänget med människor, och han förbluffas ständigt över den glädje och spontanitet han utstrålar. Han har svårt att förstå honom.

    ”Har du sett lagade båtsegel med tusentals röda, gula och svarta lappar, hopsydda med tjock tråd som inte ens de svåraste stormar kan slita sönder?” säger Zorba. ”Så är mitt hjärta. Med tusen hål och lappar. Men obesegrat!” Och vad gäller ålderdomen så tycks han möta den med samma livshunger som allt annat: ”Varför sitter man och säger att ålderdomen gör människan saktmodig… Mitt hår är grått…, mina tänder börjar lossna, jag har inte mer tid att förlora. Du är ung, du kan lugna dig, det kan inte jag. Vid Gud, jag har blivit gammal och vild.”😉


  22. Läste på Wikipedia att jag nu har nått den yngre medelåldern… Jag är 40 år. Trodde medelåldern började vid 50!

    Vid medelålderns början har väl de flesta mognat, men inte alla då förstås. En del människor verkar ha fastnat i tonårsstadiet! Hu, inte skulle jag vilja vara tonåring igen!

    Tänker på en speciell grupp som nått den gyllene (?) medelåldern: mina föräldrar som tillhör 40-talisterna. Många som är födda på 40-talet har det mycket bra idag. De har goda inkomster, låg boendekostnad, kan resa utomlands minst en gång per år, har småbarnstiden bakom sig och njuter av livet.

    Det kanske inte är så dumt ändå att vara medelålders? Det viktigaste är väl ändå att få vara frisk och ha roligt i livet, verkligen njuta av allt skojigt man kan hitta på?!


  23. Monika!

    Jag har dåliga nyheter. Enligt officiellt amerikanskt sätt att räkna börjar medelåldern vid 35. För att citera just Wikipedia: ”The US Census lists middle age as including both the age categories 35 to 44 and 45 to 54.”


  24. Något helt annat: Finns det någon annan blogg som har sådana omfattande kommentarer, både till antal och innehåll? Du tycks väcka skrivarlusten hos många och sätta igång diskussioner som ibland går sina egna vägar, ibland delvis utanför det spår du har lagt ut – via association och nästan som viskleken … Du måste vara mycket nöjd och stolt.


  25. En tänkare vars namn jag – p g a tilltagande medelålder – tyvärr har glömt framkastade att mänsklighetens ålder kan liknas vid den enskilda människans; d v s rasen skulle nu befinna sig kring övre tonåren. Som världen ser ut tycker jag att hypotesen har fog för sig och beklagar att jag inte får uppleva en avklarnad, sansad och självdistanserad 50+mänsklighet.


  26. Ungdom, medelålder, ålderdom… när börjar det ena och det andra tar slut? Vem fan bryr sig. Vad har dessa etiketter för betydelse utanför en snäv sociologi? Ålder är en inställning, inte ett antal år. Livet har sitt lopp. Det har sin början och sitt slut. Där emellan upplever människan olika saker olika människor i olika grader.

    Någon har sagt att en kliché är något som någon har sagt så bra någongång att andra sedan uppprepar det tills det blir utslitet. Här kommer en: Carpe diem.


  27. Jodå, det finns många bloggar med många kommentarer, men det handlar för det mesta om ett anonymt sprättande av etter och invektiv. En blogg som annars har bra kommentarer är Malte Perssons ”Errata”. Men som jag nämnt tidigare: det ÄR ovanligt hög nivå på kommentarerna här.


  28. Jag tror inte alls att ålderskategoriseringar är “ett onödigt påhitt”, om man nämligen betänker att de flesta av oss de facto tycks vara oerhört intresserade av att inte minst för oss själva fixera en verklig och en drömd, föreställd ålder, ålderskategori. Att ungdom och ungdomlighet äger ett oerhört starkt symbolvärde i dag är ju inte svårt att se. Devisen ”var ungdomlig så länge du kan” lyser mot en så snart man knäpper på tv:n eller tittar på ett tidningsomslag. Att bli gammal i dagens västerländska samhälle är därmed högst problematiskt.

    Bra point om Zorba som både barnslig, vild och gammal på samma gång, om någonting en anomali i vår typ av samhälle. Beställde nyss sociologen Mike Hepworths översikt Stories of ageing där Hepworth går igenom ett stort antal engelskspråkiga romaner i sin jakt på hur vi i fiktionens form förhåller oss till detta med att bli gammal. Tillsammans med Mike Featherstone har Hepworth också skrivit en bok om vad det innebär att bli medelålders, Surviving middle age. Mailade ett tag med den pensionerade forskaren från Aberdeen som förutom åldrande också undersökt t ex utpressning ur en vardagssociologisk synvinkel, ett annat spännande område, men noterade till min sorg att han gått bort, i början av år 2007.


  29. Ditt inlägg får mig inte att tänka så mycket på ålder – kanske för att jag alltid känt mig gammal🙂 Snarare tänker jag på en rädsla jag själv har; rädslan för att vara utanför vilken är lika stark som rädslan över att bli fast innanför.


  30. Bättre sent än aldrig måste jag säga att om man fokuserar på hur vi lever snarare än hur vi lever i relation till verklig eller overklig ålder, så tycker jag alltmer, att människor till mycket större utsträckning än jag kunde föreställa mig, lever i längtan bort-ut. Alltså oavsett om man valt att leva i trygghet; fast jobb-äktenskap eller motsatsen så fokuseras fantasierna på det man inte har. –”Om jag hade familj en man/fru -skulle jag kunna växa vara lycklig-arbeta, om jag inte hade familj och man/fru skulle jag kunna jobba, resa utvecklas vara lycklig”. Inget av tillstånden är idealiska för någon men jag tror vi är uppdelade i två grupper de som tycker att det ena; (kalla den) ”den säkra vägen” är lite mindre skrämmande och den andra gruppen som tycker bristen på stabilitet och bindningar är lite mindre skrämmande.
    Livet i en ständig tvekan mellan pest och kolera -eller tårta och glass om man ska se det lite ljusare…………


  31. Apropås detta med skräcken att aldrig släppas ut…SVENSKA AKADEMIEN!
    (följt av den galne vetenskapsmannen ekande skratt).


  32. Hej Peter! Vem får nobelpriset i litteratur i år? Snälla, säg! Du kan väl avslöja initialerna bara? Eller om det är jobbigt bara första bokstaven i efternamnet?


  33. Nix!🙂


  34. Stå på dig, Peter! Inga avslöjanden i förväg. Inte ens minsta lilla mikroskopiska antydan, tack. Men en saklig fråga: är det i början på oktober eller omkr 10/10 som pristagaren avslöjas av vännen Horace?
    M V H Mohikanen.


  35. Aj då, det var ju det jag läste på svenska versionen av medelålder på Wikipedia: yngre medelåldern börjar vid 30! Läs själv får du se vad det står! Fick för mig att det var vid 40.

    Du har rätt Sune Portin, vem f-n bryr sig egentligen? Åldern är så oviktig, det är väl mer vad man gör i livet som räknas.

    Men man behöver ju inte göra sig äldre än man är! Jag tänker tex på hur man klär sig. Jag vet att jag aldrig kommer att klä mig som min mormor eller farmor gjorde! Det är ju så gräsligt fult med dessa rockklänningar som gamla tanter har! Kommer inte ihåg vad det är för material, men det är något syntetaktigt iallafall.

    Inte kommer jag börja använda hattar heller! Sen kommer jag inte ha sk ”kärringkrull”; permanenta håret i små lockar för att sedan rulla upp det.

    Såg på TV att det var en kvinna som var så ledsen över att det gamla tantidealet försvunnit! Det kan inte jag förstå, varför ska man se äldre ut än man är?!

    Karlar kan se otroligt gamla ut i ovårdat skägg! Många karlar se genast tio år äldre ut! Nä, va fult.

    Sen handlar det väl mycket om attityden. Hur man tänker. Beter man sig och känner sig gammal, ja då blir man väl att se äldre ut också!

    Man kan göra mycket för att inte åldras i förtid: ät sunt, rör på dig, låt bli att röka, dricka för mycket, sola måttligt och låta bli att stressa.

    Det finns inga garantier, men man minskar ju risken att få stroke, hjärtinfarkt, demens och diabetes. Det har jag iallafall som mål inför ålderdomen, att slippa bli sjuk! Ska bli kul att se om jag lyckas!


  36. Okej, jag förstår. Kanske blir dålig stämning på övervåningen i Börshuset. Men tänk vad många besökare du skulle få på sajten…


  37. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det just i detta sammanhang med medelålderskris, men det enda felet Lars Vilks gjorde med sina rondellhundar var att han borde ha avbildat Jesus som rondellhund i dennes dubbla gestalt av föraktad Gud och beundrad människa;-) Lidandet på Korset (rondellen) projicerade han på Mohammed och juden, som om Mohammed och juden skulle ha lidit av att följa Allah och Jahve, på samma sätt som Jesus offrades av sin fader. Ingen av dem utgav sig för att vara Gudar, inte heller dyrkade de några faderssubstitut. Så kan rättfärdigheten fråntas sin logos och fångas upp mellan benen. I en sådan anda kan man förstås som god Kristen och socialdemokrat hålla föredrag om härskartekniker för 100 000 kr i timmen utan att folk reagerar. Ja, man behöver överhuvudtaget inte tro på Gud (Lars Vilks) för att håna andras tro om att det finns några högre livsprinciper och regler värda att följa som motverkar ohöljd egoism och amoralism. I den meningen tycker jag att Lars Vilks provokation var totalt poänglös. Rondellen är vår egen skamvrå.


  38. ”Det är kanske där den börjar, medelåldern: vid den tidpunkt då rädslan över att kanske aldrig få släppas in avlöses av skräcken att kanske aldrig släppas ut.”

    Hur långt är det meningen att man ska ta detta resonemang? Inbegriper det att släppas in och ut från livet som sådant? I så fall innebär, enligt din linje, medelåldern, till skillnad från ungdomen, minskad dödsrädsla. Är det så, att man håller hårdare om livet som ung? Jag håller det inte för omöjligt. För det är väl ändå en gammal och missriktad myt att unga aldrig tänker på döden?


  39. Jag tyckte det stod ”Medeltidens början” och tänkte direkt att jag kanske kunde får lära mig något extra inför min allra första tenta i Historia 1 nu på torsdag.

    Märkligt nog så hade det relevans för mig på ett annat sätt.

    Så kan det gå!

    (jag har också en skavd läderportfölj)


  40. […] De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början? […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: