Archive for 25 september, 2007

h1

Upp till kramp

tisdag, 25 september 2007

Igår visades sista avsnittet av Peter Birros och Mikael Marcimains ”Upp till kamp”, och den melodram som hela tiden lurat i historien bröt slutgiltigt ytan, och det hela tog sin ände med idel starka känslor och ond bråd död. Mycket ”För fan, Tommy” blev det.

Förstår inte de som bråkat över att projektet skulle syfta till att glorifiera det proggiga 70-talet. Den som eventuellt längtat åter till detta mytologiserade årtionde blev nog botad en gång för alla av seriens alla hemska frisyrer, gräsliga kläder, fula möbler och glåmiga färger. I det yttre är decenniet väl fångat, bitvis med kuslig precision.

Den borgerliga valsegern 1976 fick beteckna slutet för vänstervågen. Icke utan rätt. Detta slut antyds vara resultat av mörka motkrafter, motkrafter förkroppsligade dels av sjukhusspionsaffären – en verklig skandal -, dels av SAF-kampanjen ”Satsa på dig själv” – vilket känns väl klärvojant, för den kampanjen kom först 1979.

Vad man i det här sammanhanget kan sakna är den besvikelse och förvirring som drabbade vänstern efter Vietnamkrigets slut, och som jag själv var åsyna vittne till. Pol Pot hade ett långt större ansvar för vänstervågens uttynande än någonsin SAF.

I grunden fanns – precis som under verkliga revolutioner – förväntningar omöjliga att infria. I verkliga revolutioner leder denna besvikelsens acceleration ofelbart till att det hela snart slår över i alltmer skruvad idémässig radikalisering, paranoja, jakt på syndabockar och… blodbad. Här slutar det med ”För fan, Tommy”.

Samtidigt visar serien att den tidsvände som ägde rum mellan 60- och 70-tal inte alls bara var fråga om politiska bakslag. Det som skedde var också att en generation som växte upp, med allt vad det innebär. Alla årskullar gör det här språnget från ungdomstidens förhoppningar till vuxenlivets kompromisser. Skillnaden här var att en generation som sade att man aldrig skulle lita på någon över trettio, blev trettio själva. Som ingen annan generation, både tidigare och senare, kunde fyrtiotalisterna skriva om en i grund existensiell berättelse till ett politiskt drama.

Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.