h1

Upp till kramp

tisdag, 25 september 2007

Igår visades sista avsnittet av Peter Birros och Mikael Marcimains ”Upp till kamp”, och den melodram som hela tiden lurat i historien bröt slutgiltigt ytan, och det hela tog sin ände med idel starka känslor och ond bråd död. Mycket ”För fan, Tommy” blev det.

Förstår inte de som bråkat över att projektet skulle syfta till att glorifiera det proggiga 70-talet. Den som eventuellt längtat åter till detta mytologiserade årtionde blev nog botad en gång för alla av seriens alla hemska frisyrer, gräsliga kläder, fula möbler och glåmiga färger. I det yttre är decenniet väl fångat, bitvis med kuslig precision.

Den borgerliga valsegern 1976 fick beteckna slutet för vänstervågen. Icke utan rätt. Detta slut antyds vara resultat av mörka motkrafter, motkrafter förkroppsligade dels av sjukhusspionsaffären – en verklig skandal -, dels av SAF-kampanjen ”Satsa på dig själv” – vilket känns väl klärvojant, för den kampanjen kom först 1979.

Vad man i det här sammanhanget kan sakna är den besvikelse och förvirring som drabbade vänstern efter Vietnamkrigets slut, och som jag själv var åsyna vittne till. Pol Pot hade ett långt större ansvar för vänstervågens uttynande än någonsin SAF.

I grunden fanns – precis som under verkliga revolutioner – förväntningar omöjliga att infria. I verkliga revolutioner leder denna besvikelsens acceleration ofelbart till att det hela snart slår över i alltmer skruvad idémässig radikalisering, paranoja, jakt på syndabockar och… blodbad. Här slutar det med ”För fan, Tommy”.

Samtidigt visar serien att den tidsvände som ägde rum mellan 60- och 70-tal inte alls bara var fråga om politiska bakslag. Det som skedde var också att en generation som växte upp, med allt vad det innebär. Alla årskullar gör det här språnget från ungdomstidens förhoppningar till vuxenlivets kompromisser. Skillnaden här var att en generation som sade att man aldrig skulle lita på någon över trettio, blev trettio själva. Som ingen annan generation, både tidigare och senare, kunde fyrtiotalisterna skriva om en i grund existensiell berättelse till ett politiskt drama.

Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.

Annonser

31 kommentarer

  1. Visst har detta varit en bra serie som skildrar vad som hände och hur det gick till. Jag har också svårt att se vad det skall vara som har glorifierats, det visas både knarkelände och militant bokstavstroende vänster, är det glorifiering? Snarare är det väl nog att tidsperioden som sådan tas upp, som upprör kritikerna på högerkanten. Egentligen så är det väl heller inte enbart fråga om en vänstervåg, efterom -68 idéerna mynnat ut i så många olika riktningar, exempevis fredsrörelse, kvinnorrörelse, miljörörelse, människorättsrörelser och en drogliberalism som på 1980-talet ärvdes av de extrema nyliberalerna i gruppen kring docklands.


  2. Tack för en god analys.

    Birro och Marcimain är ju från (kollar) 66 resp. 70 – födelseåren allltså – så det är snarare en historisk skildring än ännu en omgång självupplevd nostalgi. Tänk att det kan bli bättre på det viset. (Även om några anakronismer smyger sig in, som de alltid gör.)

    (Det verkligt obegripliga är att serien tydligen lanserades som en ungdomssatsning. Förklara det, den som kan.)


  3. Per Svensson (Expressen) beskrev en gång den trista sitsen för oss som råkade födas mellan 1955-60: för unga för Kårhuset, för gamla för Sex Pistols. Och visst
    det var en smula ”beiget” att inte riktigt platsa i vare sig det röda eller svarta. I ett längre perspektiv känner jag mig dock delaktig i båda rörelserna och är – trots alla avarter och tosserier – tacksam för vad de förde med sig. Är det inte egentligen så med de flesta (inte alla!) uppror och revolutioner: försöker man tänka bort dem ter sig världen ännu fulare och dummare?


  4. Hej
    Jag har länge följt din blogg och tycker mycket om den. Vill bara passa på att tipsa om min egen, för den tycker jag också är ganska bra. http://motocross.blogg.se är adressen. Här har jag skrivit om upp till kamp: http://motocross.blogg.se/1190234516_upp_till_kamp_och_des.html


  5. Peter, det var ingen dålig beskrivning. Inte en tidsepok, utan egentligen en livsfas.
    Jag gick med i FNL-gruppen i Stockholm sommaren -66, lämnade SSU december -66. Var med och bildade den ena gruppen efter den andra i Sundsvall under perioden -67 till 74. (Oavsett vilken grupp det var, så var det alltid samma individer). Jublade och grät när Stjärnbaneret halades på USAs ambassad i Saigon -75. Deltog i solidaritetsrörelser för Chile, Portugal och folkomröstningen mot kärnkraften i Västerås. Var med om att luften gick ur vänstern under tidigt 80-tal, man kunde riktigt höra hur det pyste. Sen pågick några år av lite förvirring. Försök till anpassning. Kommunfullmäktige och nämnder. Upplevde en period av viss acceptans i den stora rörelsen. Numer en kritisk kristen vänsterkuf. På något sätt upplever jag att jag är tillbaka i livsfasen under 60 och 70-talen. Om jag nu någonsin lämnade den:-)


  6. Är inte alla epoker skapade och analyserade i retrospektiv? Namgivna och definierade i efterhand….

    Mellan och efterkrigstiden fått sitt namn alldeles för tidigt att förtjäna det, men där etablerades ungdomens nya maktposition.

    Inte att generationerna innan kriget varit sina föräldrars medlöpare i alla sammanhang, men innan min moster klippte håret i 1920 hade ingen kvinna i familjen klippt sig. Över hundratals år. Och det förorsakade en familjekris.

    Efter kriget ( som om det var världens ända krig…)blev kvinnorna hemmafruar, tvåbarnsmödrar (!)och försörjda som de vore rikmansfruar.

    Varför skulle inte dessa barn bli annorlunda tidigare generationers barn?

    Bortskämda, självmedvetna, barnliga och utan begränsningarna de förra generationerna rännt in i.
    Med egen köpkraft,början på självvalt/skapad kultur, valfrihet och möjligheter att förkasta de obildade föräldrarnas hållningar.
    Tveksamt kommer i västen att upprepas en sån monumental förändring inom loppet av 30 år en gång till. Det är vad jag tror född -51.

    Däremot står andra delar av världen inför liknande omvältningar i tiden vi går till mötes….
    Hanne Kj


  7. Har sett samtliga avsnitt och tycker detta är en briljant dramatisering av 60-70-talets vänstervåg, som jag själv deltog aktivt i. Visst, här och där stämmer inte kronologin men what the heck! Birros skildring är resultatet av att han kunnat betrakta tio år med fullständig distans. Hade vi som var med skildrat den här, f’låt, epoken skulle storyn med all säkerhet blivit romantiserande.


  8. Peter skriver:
    Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.

    Eller så minns de båda delarna, vilket jag föreslår. Jag såg bara första delen av den här serien och tyckte att den var så förbålt tråkig att jag inte såg fler avsnitt av den. Men jag var med då det hände, och den som inte levt och minns 50-talet och kadaverdisciplinen då, samt kvinnornas villkor då, och vad vänsterrörelsen drev fram under senare delen av 60-talet och början av 70-talet, kan nog inte förstå vad som hände då, och vilken genomgripande förändring det var.
    Sedan fortsatte förändringarna i tangentens riktning tills barn i skolan började kalla sina lärare för horor, vilket väl kanske inte var vad vi tänkte oss när vi spräckte Disciplinsverige.

    Vidare menar jag nog att de tankar, som ungdomsvänstern förde fram, i själva verket hade varit i säck innan de kom i påse. De unga inom vänsterrörelsen eldades av betydligt äldre förbilder, som Joachim Israel, Edmund Dahlström m.fl. Jag tror att vi ser samma sak hända idag, fast i den motsatta politiska riktningen.


  9. Att döma av reaktioner jag har fått i mitt forum har de som var unga då, i fas med dem i serien, inte varit opåverkade av det de har sett, även de som bitvis har varit kritiska till det dramaturgiska (däribland jag själv). Jag tror att vi som var unga då (jag är född -52 så jag är lite beige för att citera Paul ovan eller Per Svensson i Expressen, känner igen tillräckligt mycket för att det ska sätta igång en hel del känslor och minnen.


  10. Sextioåttorna tror att de minns en epok, men minns egentligen en livsfas.

    En mycket intressant observation, som säkert alldeles för ofta glöms bort. I många avseenden är det nog snarast detta som föranlett intresset för 60- och 70-talen i produktioner som ”Upp till kamp” och filmen ”Tillsammans”. Det är förmodligen en mycket mänsklig egenskap att minnas händelser och idé-strömningar under de egna viktiga livsfaserna som särskilt ”historiska” mer eller mindre oavsett om de ur någon form av objektivt perspektiv egentligen är det. För mig som är född i mitten på 70-talet är 60-talets vänstervåg inte särskilt intressant annat än för att förstå vissa uppfattningar och idéströmningar. Däremot inträffade Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott under mina tidiga tonår, och dessa händelser kommer alltid att ha en mycket personlig betydelse för mig, trots att dessa händelsers effekt på min vardag i en mellansvensk småstad nog måste betecknas som tämligen marginella: Det är händelser som formade min världsbild, helt enkelt för att jag var i den ålder jag var.


  11. Eller som skivproducenten m m Joe Boyd skriver i sina memoarer White Bicycles. Making Music in the 1960s: ”Sitting in Princeton listening to old records, we became obsessed with the past. We tried to pierce the veil of time and grasp what is sounded, felt, looked and smelled like. In Harvard Square and London I met many with similar preoccupations; they didn’t seem unusual at all. When old blues singers began to reappear, it delivered a rush of excitement and adrenalin. Meeting and travelling with Gary Davis and Lonnie Johnson – even Coleman Hawkins – armoured me against a host of disappointments.”

    Enligt Boyd fungerar historien i dag inte längre på samma sätt. Den är mer av ett postmodernt collage. Vi är numera omgivna av tvådimensionella representationer av vårt arv, säger han. Att ha tillgång till alla dessa boxar med gamla bluessångare eller med Nick Drake via amazon.com eller iPod är inte, menar Boyd, riktigt samma sak som den upptäckarglädje och känsla av gemenskap han och hans generationskamrater upplevde. En ofrånkomligt romantisk hållning, javisst. Men kan man egentligen hävda att den är falsk? Inte om man tänker sig det hela just som ett erinrande inte bara av en epok utan av en speciell livsfas.


  12. Sven-Erik! Jag tror definitivt att det ligger något i detta. Jag har skrivit om det faktum att något händer med minnet när ej obetydliga delar av det som konstituerar det – musik, bitar ur filmer, TV-serier, etc – blir ständigt närvarande i nuet, just i form av dessa boxar, samlingsskivor, etc. Det är inte längre fäst i ett bestämt nu, utan i ett tillstånd där allt finns samtidigt. Vilket för övrigt är en gammal definition av evigheten…


  13. Själv tyckte jag nog att det var just möblerna, kläderna och frisyrerna som var den största behållningen, letar ju själv som besatt efter stringhyllor, perstorpsbord, murriga fotöljer, osv 🙂

    Och jag är på tok för ung för både Pistols & FNL…


  14. Magnus:
    Att du inte tycker att det var intressant eller viktigt som hände under 60- och 70-talen beror bara på att du tar allt det som drevs fram då för självklart och inbillar dig att det alltid varit som det är, och det har det ju – för er som är yngre. Du har aldrig upplevt det samhälle som ungdomsrevolterna, som förresten var inspirerade av, och var en fortsättning på medborgarrättsrörelsen i USA, nog så viktig där, åstadkom. Hade vi haft det likadant idag som före auktoritetsrevolten då, så hade du troligen varit ganska kritisk till sakernas tillstånd och kanske varit med och genomfört exakt de protester som min generation sysslade med i vår ungdom. Men visst, jag tog nog rösträtten för självklar när jag var ung, och förstod kanske inte mina morföräldrars kamp för att vi skulle få en sådan.


  15. …sista talare, Peter Himself, ger en underbar möjlighet i de sista sagda orden att koppla loss minnen från deras datering och flyta fritt..vilket såklart är oemotståndligt frestande.

    Dock rör vi oss ständigt mellan erbjudanden som utgör en blandning av det verkliga och ett urval därav.

    Jag har försökt förklara hur urvalet sker med sammanlikningen mellan gammaldags mjölk där grädden sakta flyter upp mot ytan.

    Om vi säger att vi,
    alla människor, befolkningen, tiden,
    är fullmjölken, helmjölken den nysilda, blandningen.

    Då är mediernas fokus, det som görs tillgänglig av litteratur och annan konst,
    det synbara, hörbara, lätt tillgängliga…
    då är det grädden.

    Lika lite som grädden representerar helmjölken allena,
    visar det som syns, hörs och märks i dagliga mediaflödet,
    vår samlade verklighet.

    Lika snabbt konsumerat som grädden är, stannar mjölken kvar och får rättmessigt representera det nödvändiga, det vi inte kann vara förutan.
    Det som är vi.

    När vi blir TV-tittare , åskådare till tolkningar av våra egna liv, då är vi som höns som äter våra egna ägg.
    Av någon mig oklar anledning känns det inte friskt när den maten serveras som underhållning.

    Det skall i så fall serveras av en kökschef som axlar manteln Ingmar Bergman huttrade inunder.

    Eller för den sakens skuld Berthold Brecht, Martinson, Olaf Bull, Strindberg, Duun, Näxöe, Johannes V Jensen eller Ibsen, Beckett går bra… Molin och Cora Sandel.

    Alla som ställer frågor vi inte själva kunde urskilja i vardagen.

    Och som lämnat oss vägande de stora och små gåtorna i den aldrig balanserande vågen:
    vår förståelse mot vårt förlåtande.

    De oföränderliga loden må ibland länge ligga glömda för sen att väga tungt, vad kunde en människas lilla liv och tid förändra därmed?
    Inget alls.

    TV.
    Underbara Torgny Lindgren sa till mig:
    -Jag kan inte arbeta i en sån hast. Där skall ting gå snabbt.
    12 år tar det mig att skiva en bok. Däromkring.

    Dagen efter samtalet skulle han åka till Sveits för att ställa sig på et berg som en av hans romanfigurer kände till och hade stått på. Nog var det för att se samma scenario som romanfigren kände till…

    Peter; hälsa honom från mig, vi snackadede en timma i telefon den gången. Han sa han var säker på vi kom att träffas en gång.
    Jag lovade att skicka honom en skiva med mina religiösa folktoner, det blev inte av. Ni skall få en i var.
    Det matrialet tillhör skörmjölken i tillvaron. Kan ånjutas i åratal.
    Men jag har aldrig egna skivor kvar hemma….

    Det mesta av vad vi gör
    tar kort tid,
    är lite viktigt,
    glöms snabbt,
    kunde undvarits,
    innehåller fel,
    är ointressant,
    överdrivits,
    bygger på felinformation och så vidare….

    Sanningen är en kylig älskare!

    Men i TV-n finns han inte.
    Hanne Kjersti


  16. Frågan är faktiskt vad som uppnåddes eller ej. När vänstervågen ebbar ut där sent 70-tal till tidigt 80-tal, så är det till del i besvikelse över att den där arbetarklassen i vars namn man talat visade sig helt ointresserad av detta revolutionära projektet. Så bland visst vänsterfolk DÅ fanns känslan av att ha misslyckats, helt och fullständigt.

    Somliga förändringar idag går inte att förstå utan den här tiden, som en mycket mer avslappnad syn på sexualiteten, eller kvinnofrigörelsen. Dock måste man minnas att just dessa två skiften ägde rum delvis på TVÄRS med vänstervågen, som till ej obetydlig del var både puritansk, samt traditionell i sin syn på manligt kvinnligt. Och att mycket tog sig början lååångt före sjuttiotalet. Annat var enbart destruktivt. Någon nämnde skolan idag: där har vi ännu inte hämtat oss från arvet från 68.

    När man efteråt söker betrakta tiden har en rad olika och delvis motstridiga fenomen förts samman till ett, fast de ibland inte delade stort mer än samtidigheten.


  17. Om det är så att dessa 68:or, som ju en i mening var ögonvittnen till det som skedde, drar sig till minnes en livsfas snarare än en epok; Gäller det också dem som genom historien vittnat om Vesuvius utbrott, Franska revolutionen och Watergate?

    Hårddraget skulle ett sådant synsätt kraftigt devalvera värdet i just ögonvittnets berättelse. Just för att de var där när det hände är de kanske sällsynt illa lämpade att skildra det som hände? Det är väl inte att begära att en människa skall kunna se på sig själv, sig medverkan och sin inblandning på ett helt objektivt sätt? Albert Speer var tvivelsutan med i skeendet. Men hur skall vi värdera hans vittnesmål? Hur han ser på och förklarar skeendet förändras över tiden, kanske på grund av att hans perspektiv ändras. Från början var det sannolikt en önskan om att inte bli tagen av daga som var drivkraften, något som 68:orna knappast behöver oroa sig för.


  18. Sammanfaller inte vänstervågen med den utdöende allmänna religiositeten?

    Skulle den ( och andra frälsarideologier) kunna livnära sig på samma mänskliga behov av tillhörighet, att ha rätt, att vara lojal mot något och några, att fronta någon motståndare och försöka övervinna den/dem, att följa tydliga regler/bud/lagar, att predika och leva utan synd?
    Behov av att välsignas.

    Skulle vänstervågen kunna ha varit en nästan andlig motvikt till den totalitära kapitalismen och materialismen som örfilade många av oss på plats in i rotthjulet under dekaderna som följde?
    Som splittrade grupperna, stängde allmöterna, kommersialiserade musiken, bannade solidariteten, skrattade åt kollektiven…åt den goda viljan?

    Eller är det så enkelt att ” det man hatar blir man”?

    Knut Buen, min man under sjuttiotalet sa:
    Kommunister är såna som delar det andra har.

    Det är lättare att dela när man inget avstår.
    Svårt blir det när man själv sitter med resurserna och andra behöver dem.
    Den välstående arbetaren blev konservativ i meningen jag måste skydda mitt.

    Många unga rebeller blev regelrätta borgare….och på den vägen är det.
    Tja?


  19. Min poäng är att de/vi TRODDE sig bevittna ännu en historisk revolution, lik, säg, den franska – som givetvis VAR en revolution – medan faktum var att någon sådan aldrig ägde rum. Därav en del av besvikelsen som sedan infann sig, nu gärna bortrationaliserad eller förträngd, eller förvandlad till mörka krafters verk.


  20. Vad gäller mig, så var jag med på det sättet att jag levde och upplevde samhället som politiskt intresserad medborgare men jag var aldrig en aktiv del i 68-vänstern även om jag satt med under ändlösa nätter och diskuterade politik som student vid den tiden. Jag var dock kritisk till bokstavsvänstern och tyckte att de flesta inom densamma var naiva och verklighetsfrånvända.

    Jga har snarare ändrat min uppfattning om vad denna vänster betydde sedan dess och på grund av vad som hänt de senaste 20 åren. Eliterna blev uppenbarligen skakade, SAF startade sin motrörese, med Timbro etc. tog alltså den unga vänstern på stort allvar, uppfattade den som hotfull. Sedan några år, och i takt med att arbetslöshet och utanförskap ökat och resurserna i allt högre grad tillfaller de rikaste, har staterna i Väst börjat vidta alla mått och steg för att förhindra uppkomsten av vad de talar om som ”social oro”. Man har i praktiken skaffat sig total kontroll över oss, man tar till rejält avskräckande straff (som i samband med Eu-mötet i Göteborg och demonstrationerna där), man får numer sätta in militär mot svenskar (och får de inte också skjuta på svenskar igen?) – i krissituationer. Listan kan göras lång.

    I ljuset av allt detta och av den baklängesrevolution vi upplevt de senaste decennierna, har jag omvärderat betydelsen av 68-vänstern och dess inflytande på samhället vid den tiden. Om inte annat väckte den en fullkomligt förödande motreaktion från eliternas sida och idag håller man på att veva tillbaka vad vänstern (i vid mening) åstadkom från WW2 och fram tom 70-talets slut.


  21. Naturligtvis var jag för ung redan 1968. Själv är jag född 1959. Men nånstans längtar jag fortfarande efter en egen tomt och ett Åkerö-äppelträd. Trots att jag vet att det var Hårleman som planerade Åkerö, trots att jag fortfarande tvivlar på att det var han som tog det första spadtaget.Så, nånstans, varför skriver du, Peter Birro och t.o.m jag ibland saker?
    Kanske för att vi ibland tycker att det helt enkelt är roligt att skriva. Och nog tror jag mig fortfarande minnas Bob Beamons längdhopp från OS-68. 8.90. Fortfarande. Vilket fantastiskt resultat. Men därmed inte sagt, naturligtvis, att alla borde hoppa längd här i livet.


  22. Och nog minns jag väl samtidigt, i samma andetag som jag skriver om Bob Beamon, att Sartre faktiskt tackade nej till Nobelpriset.


  23. Men, samtidigt, redan Falstaff Fakir skrev:

    Proletären gärna ville
    dricka punsch och spela kille.


  24. Tycker att du, Kerstin, gjorde det bästa inlägget här om upproret på 60-70-talet. Det handlade ju inte bara om Göteborg och Sverige. Hoppas det vänder en gång till innan jag dör. Kanske det inte blir så, men vänder rätt gör det nån gång.
    Inte säkert här i väst – hörde en gång på 60-talet om den värmländske skogsarbetaren som på ett SKP-möte där man länge pratat om franska kommunistpartiet sa: Ja, se det vasterlandske proletariatet – det har jag för längesen tatt min hand ifrå!


  25. -68-orna var och är genuint ointresserade av arbetarklassen och öht av verklig politisk handling. -68 handlade om fraspolitik och deras syn på politik var snarare den av en inåtvänd andlig övning än av konkret handling (vilket f ö är Mona Sahlins idé om politik, om ”andlig” nu är ett ord man kan använda i samband med henne…). Det talas ju på nät ställe i serien om arbetarklassen som småborgerlig och dylika formuleringar finns hos en kommunistkaraktär hos Myrdal.

    Idag blir det allt tydligare hur salongsvänsterns och arbetarklassens intressen inte är desamma. Salongsvänstern talar vitt och brett om en ”generös flyktingpolitik” men sitter på säkert avstånd från det ”multikulturella samhället” i etniskt rensade enklaver. Man låter arbetarklassen ta smällen och sen när den vänder sig ifrån vänstern och röstar på Sd, i enlighet med deras egna intressen, skäller man den för att va rasistisk.

    Man kan definitivt använda Grasmciliknande analyser på PK-maffians behandling av arbetarklassen idag. Det falska medvetandet skapas på samma sätt idag, bara det att det idag handlar om att skapa acceptans för det multikulturella samhället snarare än om en orättvis ekonomisk fördelning.

    Serien var f ö överskattad – snygg men karaktärerna var inte särskilt intressanta.


  26. Grue skriver:
    -68-orna var och är genuint ointresserade av arbetarklassen och öht av verklig politisk handling. -68 handlade om fraspolitik och deras syn på politik var snarare den av en inåtvänd andlig övning än av konkret handling

    Det tror jag är helt riktigt – på ett sätt, men inte på ett annat sätt. Då som nu var det överklassen, och dess ungdomar, som drev politikerna framför sig. Jag tror att det förde en hel del gott med sig, trots att de som drev politikerna inte hade så mycket kontakt med arbetarklassen och dess verklighet.

    Jag var gift med en vägarbetare när jag var student och minns ett samtal på ett kafé under en rast, då jag studerade statskunskap. Vi var fyra tjejer och de andra var väldigt vänster. Jag lyssnade en stund på dem och tyckte att de talade om saker som de inte hade en aning om och till slut frågade jag dem vad deras män gjorde. Jo den ene var gift med en psykolodoktorand, den andre med en arkitekt och den tredje var ensamståndet. De tillfrågade tjejerna, som talade i arbetarsklassens namn, vände så frågan mot mig. ”Jaha, och vad är din man då?”. – ”Vägbetare”, sade jag, och fick en skur av ilskna kommentarer till svar: Bara för att jag var gift med en arbetare skulle jag ju inte tro att jag visste mer än de, eller att jag var märkvärdigare än de.

    Saken var bara den, att jag visste mer än de, att det inte fanns så många arbetare som var så där revolutionära som de ansåg att arbetarklassen var. Jag hade rätt eftersom borgarna vann valet några år senare.

    Men lika fullt, 68-vänstern hade ett inflytande och de åstadkom en hel del som vi hade anledning att vara tacksamma för. Desto dystrare när de idag ber om ursäkt för sina insatser och skäms för sin ungdom.

    Själv är jag mycket mer vänster idag än jag var då!


  27. PS:
    Läser just nu Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende och tycker att han fångar 60-och 70-talen fantastiskt, sannolikt mycket bättre än Birros serie. Och han gör det på ett rent genialt sätt.


  28. På vilket sätt var det bra för arbetarklassen att man förstörde deras skolor med en låtgå-mentalitet som går helt emot klassisk arbetarmoral och fyllder deras bostadsområden med invandrare?

    Vänstern odlade också en ganska osmaklig arbetarromantik där arbetaren blev ett objekt som den intellektuelle tittade på med voyeuristens blick (inte olik den diverse vänsterbackpackers använder när dom turistar i Tredje Världen). Man romantiserade honom och satte honom på piedestal men var egentligen ointresserad av honom på ett djupare plan: man älskade (och älskar) en bild som man satt upp. Det är en förnedrande relation både för åskådare och åskådad.


  29. Grue:
    Nu kan man ju knappast påstå att det var ”vänstern” som förstörde skolan, vad som nu avses med den saken. Består förstörelsen, enligt dig, i friskoleeländet och segregeringen av skolor, eller i det som många kallat ”flumskolan” alltså?

    Dessutom var det den förra borgerliga regeringen som bestämde att asylsökande skulle få bosätta sig var de ville, och det, tillsammans med den skapade arbetslösheten under början av 90-talet, innebar att vi ganska snabbt fick ett antal ordentligt segregerade invandrarområden i de stora städerna – en helt förutsägbar konsekvens av detta beslut. Tidigare politik på området hade handlat om att försöka undvika den utvecklingen.

    Det som hände under 80- och 90-talen var att ett antal kända ”vänstermänniskor” lät omvända sig till nyliberalismen (Skytte, Karlberg m. många fl.) och att socialdemokraterna (de s.k. förnyarna) övergav traditionell socialdemokratisk ideologi och därmed också traditionell socialdemokratisk politik, till förmån för just nyliberal låt-gå-politik.

    Vänster är man bara så länge man anser att alla medborgare i landet ska få ta del av landets tillgångar på tämligen rättvisa grunder. Det föds man inte till och den dagen man börjar tala för och förespråka något annat, ohejdad konkurrens och eliternas rätt att berika sig ofantligt på den övriga befolkningens bekostnad, som i det här fallet, så är man inte längre vänster. Då har man låtit sig omvändas till nyliberalism eller försvurit sig åt den moderna högerns ideologi. Då ska det man åstadkommer eller talar för inte skyllas på ”vänstern”.


  30. Denna epok som beskrivs i serien är ju sjuk! Det var så otroligt extremt tänkande som rådde. Jag har så svårt att förlika mig med sådant tänkande, jag får bara ett djupt förakt för den extrema vänstern.

    För de som inte är så insatta i denna tid skulle väl också tycka att denna tid var extrem: bara en sådan sak som ”velourmannen”. Stackars karlar på 70-talet som skulle leva upp till ett sådant ideal!

    Vem skulle vilja ha löntagarfonder, kollektiv anslutning till facket och statligt övertagande av de privata företagen idag? Tur så är den tiden förbi!

    Jag bara skakade på huvudet när jag såg på TV om en vänstersekt på 60-talet som till och med kunde offra barn för en kommunistisk revolution! Vidrigt! Tyvärr kommer jag inte ihåg vad sekten och serien hette.

    I början på 90-talet gick jag på Brunnsviks folkhögskola. Redan då hade jag svårt att förlika mig med prat om proletariatets diktatur och beskrivningen att Kuba var ”socialismens paradis”, ett mönsterland där kommunismen var så lyckad.

    Nu var jag ju barn under 70-talet, skulle ha varit intressant att varit med då som vuxen. Men min pappa var ju med, så han har kunnat berätta om hur stämningen var. När jag var barn så kommer jag ihåg att han ofta skällde på sossarna. Då förstod jag inte varför, men idag förstår jag.

    Detta extrema tänkande i svart och vitt har ju inte med verkligheten att göra! Vi har ju lärt oss av historien i samband med kommunismens fall i Europa. Hade socialismen och kommunismen kunnat genomförts i en lyckad form hade vi nog haft det idag!

    Kerstin: det var väl inte vänstern som förstörde skolan, det var väl vänstertänkandet som förstörde det hela?! Alla skulle ju stöpas i samma form. Det kollektiva tänkandet att alla är på samma nivå. Jag kommer ihåg själv när jag gick i skolan, jag halkade efter alla andra. Är det inte meningen att alla ska få studera i sin egen takt? Sen detta med friskolor, Finland har inte friskolor! Är det inte dags att studera Finland i det avseendet?


  31. Monika:
    Nu var jag som sagt aldrig med i det där vanvettet du talar om, och det var heller inte de allra flesta svenskar. Så vi vanliga dödliga visste inte ens vilka vridna idéer somliga inom den värsta extremvänstern hade.
    Jag har häpnat de senaste åren över vad som har berättats från en del av de extrema vänstersekterna, för den värsta vänstergalenskapen inom bokstavsvänstern såg och hörde man inte något om då. Dessa grupper präglade bara tidsandan för sig själva, inte för oss andra. De var då ungefär vad Knutbysekten är idag, sekter som var mycket slutna och totalt världsfrånvända.

    Däremot hade vi en allmän och ”mer oideologisk” vänstervridning (alltså inte Marxism/Leninism/Maoism/Trotskism- tugg etc., som inte en själ utom de små frälsta kretsarna brydde sig om), såtillvida som att de flesta fördömde USA:s krig i Vietnam, att de flesta ställde sig bakom krav på daghem åt alla, ökad jämlikhet och jämställdhet mellan könen, var emot dödsstraff mm – och det kan ju också tyckas extremt idag, men var det alltså inte då.

    Så skriver du:Är det inte meningen att alla ska få studera i sin egen takt? och tänk, det har jag ett alldeles bestämt minne av som den tidens verkliga skolmantra :-). Det har senare kallats Flum och är nog helt ute i skoldebatten idag när skamvrån och ordningsbetyg åter tas fram som goda, ja bättre pedagogiska metoder/verktyg.

    Vad som sägs och skrivs i lagar och förordningar, och de fina intentioner som uttrycks där, är inte alltid detsamma som det som praktiseras i verkligheten dessutom.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: