h1

Bräcklig och aggressiv

lördag, 29 september 2007

Vinden går i mäktiga skov genom de gulnande lönnarna, jag ser löven ”resa en smula, från grenen till fasta marken”. Ett av dem seglar svängande, gungande mot mig. Jag sträcker ut min arm rakt över huvudet, och det landar rakt i min handflata. Lövet känns inte torrt alls, nästan som vore det ännu levande. Vilket det kanske också är. Jag sparar det.

På uthusets ena kortsida växer några björnbärsbuskar vi planterade där för en tio år sedan. Bären mognar i vanlig ordning sent, kanske tillochmed alltför mycket så. De är svarta och blänkande vackra men också syrliga på gränsen till beska. Jag tar på mig dubbla grova handskar för att lyfta upp några av de långa skotten och fläta in dem i den vita spaljén.

Man måste vara dubbelt försiktig. Dels är buskens törnen extremt långa och vassa, och sargar svårt givet minsta chans. Dels är grenarna och skotten så utomordentligt sköra, att de bryts och vissnar om de böjs bara en smula klumpigt. Försiktigt, försiktigt lirkar jag fast ett långt skott.

Föreningen av dessa två egenskaper känns paradoxal. Samtidigt är den logisk. Jag känner rader med människor som är sammansatta på exakt det här viset.

13 kommentarer

  1. Det där var fint skrivet. Att du fångar lövet i din hand. Att det känns som att det lever, du vill spara det. Att björnbärsgrenarna är taggiga… men ändå sköra och bryts lätt…Precis som en del människor…
    mabn försöker fånga tiden – man vill spara löv, blommor från en sommar…men sommaren flyr, tiden flyr alltid…Tiden ska man försonas med, men den är ens värsta fiende…Var tid har sin tjusning… sägs det…Dessa dystra ord till trots så älskar jag alla årstider…november; tag hjälp av Vilhelm Ekelund, Bo Bergman…🙂 Mohikanen.


  2. Naturens sätt att lösa dilemmat att vara sårbar i en hård värld. Försedda med några avskräckande taggar kan vi klara oss mot angrepp från dem som noterat risken att skadas om de försöker. Men som björnbärssnår har de flesta av oss också seghet och förmåga att klara svårigheterna. Varifrån kommer energin och uppslagen i de stunder när livets hårda skola ställer oss inför en examination vi inte önskade och knappast tror oss mäkta med? En närståendes plötsliga död sparkar ut oss över kanten till avgrunden, vi hänger fast i den spädaste av grenar och tänker att det inte ska hålla. Men armstyrkan växer och vi tar oss upp igen.
    Hela björnbärssnåret dör inte om en kvist går av.


  3. …är det inte tur att höstens kulmen är så vacker? Lönnelöven som konstverk, björnbärens blodiga svärta, nyponens flamrödma och slånbärens daggade blåviolett i det gröna.
    Igen tror jag att hösten ger oss detta tillika med smakerna ( vaniljglass med varma björnbär, nyponteet eller -soppan, slånbärlikören ) för att vi skall stå ut med förfallet.
    Det finns skönhet i ruttnande lövdyngor och vissnande blommor också.
    Väl skrivet, Peter.


  4. Bräcklig och agressiv… osökt kom jag att tänka på Nils Ferlin.


  5. Detta är enligt mej ett av världens största problem.
    Rädda människor med låg självkänsla som döljer sina tillkortakommanden genom att angripa andra verbalt i tid och otid. Men de klarar sällan av liknande behandling sjävla.


  6. ”Den mänskliga björnbärsbuskens” törnen är väl bl a ironi och sarkasm, som, om de odlas alltför mycket, också har en märklig förmåga att vändas inåt, börja sticka den som använder sig av dem. Samtidigt är ju t ex ironi, som bl a kulturforskaren Linda Hutcheon skrivit om, på ett märkligt, ”underjordiskt sätt” besläktad med nostalgi av alla känslor eller känslokomplex. Det ironin och nostalgin delar är affekten, detta att de väcker starka känslor hos mottagaren, om än innehållet i affekten självfallet har helt olika karaktär. Det besläktade draget hos ironi och nostalgi har väl gjort att båda strategierna kommit att uppfattas som oerhört centrala i den postmoderna ordning vi i dag enligt många betraktare kulturellt ingår i. Fast endel menar ju att den postmoderna ordningen redan har passerats. Vad den i så fall ersatts med är kanske svårare att fixera. Med tanke på post 9/11, dokusåpor, terror i verkligheten, på tv, i datavärlden m m är kanske nybrutalism en möjlig beteckning.


  7. Även länder är mer eller mindre sammansatta så här där livet och vardagen har en ovanlig myckenhet av egenskapsord, motpolsord att uttrycka/erbjuda.
    Just nu – B U R M A –
    bön, andakt, liv – brutalitet, aggressivitet, död.
    Människa MOT Människa.
    Var och en för ”sin sak”.
    Det är paradoxen.


  8. Harry Martinson skrev om gräsen i Thule.
    De kan trampas ner hur många gånger som helst, men de reser sig alltid på nytt.


  9. Juhani Aho jämförde finnarna med enbusken på samma sätt som Martinsson skrev om gräsen i Thule


  10. Tack vare lammet uppenbarades ännu en hemlighet i Lille prinsens liv. Det var femte dagen. Han frågade mig plötsligt rakt på sak, som om han länge hade funderat på problemet i tysthet:
    – Ett lamm som äter buskar äter väl blommor också?
    – Ett lamm äter allting som det råkar hitta.
    – Till och med blommor med taggar?
    – Ja till och med blommor med taggar.
    – Men vad gör taggarna då för nytta?

    Det visste inte flygaren – men eftersom prinsen inte gav sig förrän han fick svar så svarade flygaren:
    – Taggar gör ingen nytta alls. Dem har blommorna bara för att vara elaka.

    Prinsen svarar flygaren efter att ha tänkt en stund:

    – Jag tror dig inte. Blommorna är svaga. De är så barnsliga. De skyddar sig så gott de kan. De tror att de är hemskt farliga med sina taggar.

    När prinsen beskriver hur han älskade rosen på fel sätt säger han:
    – Jag förstod ingenting då. Jag borde ha bedömt henne efter vad hon gjorde och inte efter vad hon sade. Hon svepte in mig i sin doft och hon lyste upp min tillvaro. Jag borde aldrig ha flytt min väg. Jag borde ha anat den ömhet hon dolde bakom sina stackars knep. Blommor är så fulla av motsägelser. Men jag var för liten för att veta hur jag skulle hålla av henne.

    Jag vet inte hur många gånger jag läst Antoine de Saint-Exupéry.
    Min mamma läste Lille Prinsen för mig när jag var barn. Hon tyckte bäst om historien med räven.
    Sen läste jag den själv när jag blev äldre, samt andra böcker av Saint-Exupéry – Postflyg syd bland annat.
    Och nyligen läste jag Lille Prinsen för barnen.
    Nu när jag läser den kommer jag att tänka på att Saint-Exupéry kanske inspirerats av Roman de la Rose. Den har jag inte läst – men precis beställt på Adlibris. Mest för Christine de Pisans skull. Jag vill veta vad det var hon reagerade på i andra delen – den misogyna delen.

    Om Christine de Pisan
    http://en.wikipedia.org/wiki/Christine_de_Pizan

    Om Roman de la Rose
    http://en.wikipedia.org/wiki/Roman_de_la_Rose

    Såg också en parallell mellan dina björnbärsskott och den lille prinsens ros. De har taggar att försvara sig med – men är ändå så bräckliga.
    Rosen talar om för den lille prinsen att hon är ömtålig och att hon inte tål drag. Han måste skydda henne hela tiden – vilket han också kärleksfullt gör.
    Och du vårdar ömt dina taggiga björnbärsskott.


  11. Tänk att jag haft föremånen att en sommar ( 1979, kanske, eller -80) tillsammans med människor med medeltidsmusik-intresse sätta ihop en föreställning i kyrkoruinerna i Ystad.

    Ledare för hela händelsen var den oförlikneliga Andrea von Ramm.

    http://www.accademiajr.it/unicorno/articoli/uni006.htm
    http://www.bach-cantatas.com/Bio/SCB.htm

    Rubriken för workshopen var just Sången om rosen.
    Två av deltagarna var Isa Quenzel och Qvitt Holmgren, föreställningen spelades strax innan midnatt i de flombelysta ruinerna.
    Erik Stenstadvold ( numera professor vid Norges musikhögskola i Oslo) och jag kom från Norge, det var annars musiker från stora delar av Sverige som spelade med i denna magiska pjäs.
    Denna musiken och texterna verkade som en brygga mellan det gångna, vår tid och det tidlösa. Ingen av oss som tog del i händelsen kan glömma den….
    Jag kan höra lutackorden just nu.


  12. Bäste Herr Englund…
    Jag har gjort en logga för Burmas folk… jag ber dig gå in och titta… den är till alla… för demokratin. Syns i min blogg. Så kika in…och om ifall att…ta och sprid vidare. Anne-Marie Körling


  13. Hanne Kjersti: Jag hade gärna rest i tiden för att få uppleva den föreställningen…

    Nu får jag nöja mig med att läsa boken – som skall vara på väg i ett välfyllt paket.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: