Archive for september, 2007

h1

Tony och historiens slut

lördag, 8 september 2007

Så har sista säsongen av ”Sopranos” inletts. Det är en TV-serie jag följt ända från början, och på ett sätt är det trist att den skall sluta. Samtidigt så är det faktum att den HAR en ände talande för dess kvalitet.

tony_soprano.jpg

Det har länge gått att se en intressant skillnad mellan europeiska och amerikanska TV-serier. Alla de bästa europeiska har alltid haft en riktning, och har alltid haft ett tydligt och slutgiltigt slut. Som gamla favoriter som ”Familjen Ashton”, ”Heimat” eller ”Herrskap och tjänstefolk”. Medan huvuddelen av amerikanska serier jag någon gång försökt följa (och här talar vi om sådana skapelser som ”Dallas”) bara maler på och på, i evigheters evighet, som tjatiga fyllon.

Den här avsaknaden av narrativ kurva gjorde till slut att tittandet kändes meningslöst, och jag gav upp.

Jag skall inte pressa det här argumentet för hårt. Det finns förvisso europeiska evighetsserier – som exempelvis den underbart stillastående ”Emmerdale Farm” – och det finns amerikanska serier som HAR ett slut.

Dock så tycks det mig att när amerikanska serier har ett slut, så är det i regel inte ett slut som springer ur berättelsens egen logik, utan det kommer plötsligt och minst lika påklistrat som alla de batterier av konstlade förvecklingar som tidigare används för att hålla den vid liv. Och detta för att de saknar en känsla av TID, av att åren går och något avgörande och oåterkalleligt händer. ”Sopranos” tvärtom, har verkligen haft den där känslan, inte minst för att viktiga karaktärer dött, och andra har vuxit upp.

Jag vill tro att allt detta kan ha något att göra med skillnader mellan det amerikanska och det europeiska historiemedvetandet. I Europa har vi sett en rad Stora Berättelser, ja man kan tillochmed säga att dramatiska historier med tydlig början, mitt och SLUT länge var grundmaterialet i vårt historiemedvetande: Romarriket, Karolingerna, Korstågen, Hundraårskriget, Napoleon, etc. USA har ännu inte upplevt en sådan ände som vår europeiska historia är fylld av.

Snart är det sex år sedan 11 september-attentaten. Det var alls inget slut för USA, men det gav amerikanarna en smak av den apokalyps som så länge varit en given del av den europeiska erfarenheten. Så när ”Sopranos” snart skall nå sin ände så förnimmer vi i detta kanske det långa ekot från två fallande torn?

h1

Irak och Vietnam

tisdag, 4 september 2007

I gårdagens DN fanns en artikel av mig om de allt oftare luftade parallellerna mellan kriget i Irak och det i Vietnam:

”Politiska generationer blir ofta till under trycket av starka, gemensamma erfarenheter gjorda under de tidiga vuxenåren. Det nära förflutna utövar på så vis en nästan magisk makt över sinnena. Den stämmer inte, Hegels gamla kvickhet, att det enda man kan lära av historien är att ingen lär av historien. Problemet är att veta vilken historia man skall lära av.

När makthavarna i Vita huset drömde ihop Irakkriget tänkte de väl närmast i termer av 1944 års berättelse (tyranniet drivs på flykten till jublet från tacksamma folkmassor och friheten sprider sig över världen) men undvek givetvis noga att tänka 1914 (ett onödigt, retorikdrivet och blodigt storkrig startas och förändrar världen oåterkalleligt till det sämre). För att inte tala om 1965 (övermodig stormakt dras med i ett onödigt och ovinnbart krig i ett fjärran, obegripligt land).”

Hela texten går att läsa här.

h1

Författarskolan: 2. Mattan

måndag, 3 september 2007

Det där gapet mellan kropp och själ, mellan sinne och kött, suddas ut ibland när man sitter där vid skrivbordet. Och man kan bara inte sitta längre.

Hjärnan sprakar och brakar, oavsett vad kroppen gör – när vi sover och kroppen nästan helt stängs av, är nedgången i hjärnans aktivitet marginell. Så den ena kan röra sig utan att den andra gör det. Det vet vi alla.

150px-matta.jpg

Men så infinner sig ett sådant där välsignat ögonblick när man sitter där och mal och mal. En gnista. Och gnistan kränger och far, växer, verkar liksom studsa runt inne i skallen, rickoschettera vidare i kroppen, ut i armar, och ben. För så är det. När det verkligen händer något där uppe, så är det nära nog omöjligt att sitta still. Och jag störtar upp.

Då är det viktigt att ha en bra matta.

Visst kan man ta sig en promenad för att kunna tänka, men då förflyttar man sig bort från tangentbordet. Nej, i sådana lägen är det bäst att promenera hemma, runt, runt, runt, på en matta. Det gör jag. Runt, runt, runt.

Formen är viktig men inte avgörande. Jag har prövat runda mattor, men personligen föredrar jag vanliga rektangulära. (Jag gillar den där knycken man tvingas göra i hörnen: det känns som om något händer.) Mönstret däremot, är helt avgörande: det måste vara symmetriskt, så att ens fötter kan följa det, i all oändlighet.

Och man går och går där i rummet, och någonstans där under promenaden kommer idén en till mötes. Och man sätter sig ned, tillsammans.