Archive for 2 oktober, 2007

h1

Detta har hänt

tisdag, 2 oktober 2007

Jag tar ned en bok ur hyllan och bläddrar, då ett litet gulnat postkort trillar ut. Boken är Patrick Macgills ”The Great Push”, en skildring av slaget vid Loos 1915, skriven av ett ögonvittne och tryckt två år senare, medan kriget ännu pågick. ”The guilty secrecy of war is shrouded in lies, and shielded by bloodstained swords; to know it you must be one of those who wage it, a party to dark and mysterious orgies of carnage. War is the purge of repleted king­doms, needing a close place for its operations” – skriver Macgill i förordet.

post_card_ww1.JPG

Det är postkortet, tryckt på dåligt papper, som fångar min uppmärksamhet. Jag har läst om dem. De delades ut i tiotals miljoner exemplar till soldater i den brittiska krigsmakten under första världskriget, och fyllde en dubbel funktion. Dels underlättade de för trögskrivande att meddela sig med nära och kära: det mesta handlade bara om att stryka ut ej aktuella påståenden och sedan underteckna, det var allt. Dels gjorde formen det lätt för censuren att kontrollera informationsflödet. (”If anything else is added the post card will be destroyed”.) Det känns aningen absurt, det lilla kortet med sin färdiga berättelse, som väntar där på att snickras ihop med en tre, fyra pennstreck.

Samtidigt så går det inte att komma ifrån att det mesta vi berättar följer en mall. Kanske inte så tydlig som denna, men ändå. Narratologerna är ense om att det bara finns ett visst antal grundberättelser, debatten gäller närmast hur många de är. Det finns i alla fall fem grundformer som kanske täcker 90% av romanerna vi läser eller filmerna vi ser: Sökandet efter Graalen, Återfödelsen, Resan och återkomsten, Från fattig till rik, Besegrandet av odjuret. Många gånger verkar det vara inte trots, utan just tack vare att berättelsen känns igen som vi dras till den.

Men ändå. Vilka oerhörda upplevelser har inte komprimerats till en fras av dessa små kort, vilka väldshistoriska vittnesmål har inte förkortats till ett ”I have been admitted into hospital… wounded… and am going on well.” Och sedan den skakande avslutningen: ”I have received no letter from you… for a long time”.