h1

Detta har hänt

tisdag, 2 oktober 2007

Jag tar ned en bok ur hyllan och bläddrar, då ett litet gulnat postkort trillar ut. Boken är Patrick Macgills ”The Great Push”, en skildring av slaget vid Loos 1915, skriven av ett ögonvittne och tryckt två år senare, medan kriget ännu pågick. ”The guilty secrecy of war is shrouded in lies, and shielded by bloodstained swords; to know it you must be one of those who wage it, a party to dark and mysterious orgies of carnage. War is the purge of repleted king­doms, needing a close place for its operations” – skriver Macgill i förordet.

post_card_ww1.JPG

Det är postkortet, tryckt på dåligt papper, som fångar min uppmärksamhet. Jag har läst om dem. De delades ut i tiotals miljoner exemplar till soldater i den brittiska krigsmakten under första världskriget, och fyllde en dubbel funktion. Dels underlättade de för trögskrivande att meddela sig med nära och kära: det mesta handlade bara om att stryka ut ej aktuella påståenden och sedan underteckna, det var allt. Dels gjorde formen det lätt för censuren att kontrollera informationsflödet. (”If anything else is added the post card will be destroyed”.) Det känns aningen absurt, det lilla kortet med sin färdiga berättelse, som väntar där på att snickras ihop med en tre, fyra pennstreck.

Samtidigt så går det inte att komma ifrån att det mesta vi berättar följer en mall. Kanske inte så tydlig som denna, men ändå. Narratologerna är ense om att det bara finns ett visst antal grundberättelser, debatten gäller närmast hur många de är. Det finns i alla fall fem grundformer som kanske täcker 90% av romanerna vi läser eller filmerna vi ser: Sökandet efter Graalen, Återfödelsen, Resan och återkomsten, Från fattig till rik, Besegrandet av odjuret. Många gånger verkar det vara inte trots, utan just tack vare att berättelsen känns igen som vi dras till den.

Men ändå. Vilka oerhörda upplevelser har inte komprimerats till en fras av dessa små kort, vilka väldshistoriska vittnesmål har inte förkortats till ett ”I have been admitted into hospital… wounded… and am going on well.” Och sedan den skakande avslutningen: ”I have received no letter from you… for a long time”.

28 kommentarer

  1. Javisst, och till och med en fotbollsbuckla kan fungera som en sådan berättelsemall: när Cafu, den brasilianske lagkaptenen, vid den stora segerceremonin/festen på fotbolls-stadion i Yokohama den 30 juni 2002 i samband med fotbolls-VM höjer bucklan mot skyn är det ett Graal-tecken. Och samtidigt en segergesternas segergest, en segerstundernas segerstund. För Cafu är det antagligen hans största ögonblick som fotbollsspelare.

    Men för att någon ska kunna höja bucklan måste många andra av dem som sökt Graal ha stupat eller fallit, om inte bokstavligt så symboliskt. Bland alla de ’riddare’ eller ’musketörer’ eller ’gladiatorer’ som fallit i sitt sökande efter Graal finns storheter som Zidane, Figo, David Beckham, Oliver Kahn, Raúl, Batistuta, Vieri. Trots sin dokumenterade storhet som spelare, trots sin aura, sin lyskraft, råkade de tillhöra lag som av någon anledning inte klarade sig ända fram, lag som spelade för fegt, som var ur form, som inte hade tur med domsluten, som hade ödets gudar emot sig. Och vad är detta som utgör innehållet i Graal, det vill säga VM-pokalen? Jo, innehållet i Graal är naturligtvis ingenting. Det är någonting som är ouppnåeligt, någonting som när det uppnås är liktydigt med döden.


  2. Menar du Sven-Erik den första döden eller den andra, som det står i Bibeln? Och är i så fall föraktet för livet före den första döden (utifrån hypotesen att alla förändringar har såväl plus- som minussidor bortsett från att majoriteten aldrig kan ha fel) något som förhindrar all form av kritik av dem som väntar på den andra döden? I så fall måste jag erkänna att Anders & Måns humor är överlägsen den humor jag tråkade ut mina klasskamrater med i roliga timmen i småskolan…


  3. Det förtryckta engelska brevkortet är i sin enkla och praktiska utformning långt värre, om det nu är rätt ord, än den mest livfulla ögonvittnesskildring jag kan tänka mig. Jag blir berörd på ett helt annat sätt än av vad Fänrik Robert Mabry, sjukvårdare, som deltog vid slaget i Mogadishu 3 oktober 1993 skrev hem;

    Jag vill att ni blundar och känner lukten av flygbränsle blandad med stanken av mänskligt avfall, träkolsrök och rutten frukt.
    – Jag vill att ni känner stanken av svett och blod blandad med krutrök och brinnande däck. Jag vill att ni hör dånet av helikoptrar, blandat med det typiska ljudet av Kalasjnikovskott och svischandet av raketgevärens projektiler. Jag vill att ni hör det öronbedövande ljudet av ständig skottlossning längs smala och stängda gränder.
    – Jag vill att ni hör skriken ”sjukvårdare”, och ”jag är träffad” från sårade och döende.

    Det blir så tydligt att jag inte får utrymme att skapa mina egna bilder. Jag behöver inte gå ner i min mörka källare och frammana det som skrämmer mig, jag konsumerar en text. Att berätta allt, eller att försöka berätta allt är oftast kontraproduktivt. Hos mig ger de fåtagliga valmöjligheterna i det engelska brevkortet mer långtgående och djupa associationer än färik Mabrys text.

    Hos mig luktar kortet senapsgas, kallbrand, amputation, granatchock och ängslan över dem där hemma. Hos någon annan bär det andra lukter.


  4. Mitt favoritbrev är det som Yossarian författar från sjuksängen när han har tröttnat på att skriva brev. Jag kommer inte ihåg det ordagrant, trots att det inte är så långt men det är något i stilen med: ”De behöver frivilliga till ett farligt uppdrag. Jag skriver mer när jag kommer tillbaka.”. Sen skriver han inte fler brev.


  5. Man förstår ju samtidigt när man ser postkortet varför engelsmännen vann propagandakriget – snacka om åsiktskontroll! Slaget vid Ypres eller slaget vid Somme eller helvetet i Flandern – ett postkort, en berättelse! One size fits all! Det fanns förmodligen ett stort tomrum att fylla – vilket senare också visade sig i det genomslag som de engelska krigspoeterna fick.


  6. Det som gör att jag kopplar samman sökandet efter Graalen – till exempel i form av VM-bucklan i Yokohama 2002 – med döden är min tanke att i en berättelsemall där sökandet efter perfektionen, fulländningen i form av Graal är målet för berättelsen finns det egentligen ingenting annat än tomheten, nollpunkten, utslocknandet som kan förverkliga detta mål. Att den formen av död inte med nödvändighet behöver vara fysisk, men däremot nog en symbolisk död stämmer väl överens med urgamla tankar i myter och ritualer av olika slag.

    Franske etnologen Marc Augé har skrivit om tre former av glömska, tre glömskefigurer, i mängder av afrikanska riter. Han talar om riter för ett återvändande, för ett upphävande av tiden och för en ny början. I samtliga fall handlar riterna om olika sätt att nollställa tiden, få gårdagen, morgondagen och nuet att ”ordna upp sina inbördes relationer” på ett nytt sätt.

    En liknande tanke uttrycks av etnologen Gösta Arvastson som talar om ett nollställande, zero-making, som ett dubbelt moment av kulturell närvaro i form av ett antingen/eller. Allt spelas upp som som dubbleringar av kulturen, säger han: tecken mot tecken, symbol mot symbol, allt det som inte längre är relaterat till något annat: slutet på all början, accelerationen av traditioner, det nyas tyngd, konsumtionen av tecken. Det hela blir, som jag ser det, också ett slags Graal-sökande. Eller som Arvastson skriver, ”setting time to zero, the generation of time and space, invokes a detour from the inscription of modern visions”. Gravitationscentret söker sig in mot subjektet självt, varken gårdagens eller morgondagens modeller gäller längre i denna nollpunkt, enligt Arvastson. I Graalfiguren som berättartekniskt grepp är det helt enkelt som om död skulle bli liv och liv bli död, ständigt på nytt och på nytt.


  7. Det ovan låter teoretiskt övertygande men problemen med litteraturens graaltema är frågan om utveckling till något bättre eller mer högtstående i
    idealistisk mening, att det ”gröna” stadiet lämnas som något mindervärdigt och föraktfullt tillhörande det förflutna, att utvecklingen sällan går i motsatt riktning även om Rimbauds Nej i efterhand har ändrats till ett Ja eller Kanske.

    I Den gudomliga komedin går Dantes färd som bekant ner genom helvetet, uppför skärseldsberget till himmelriket; i Don Quijote, som är en parodi på riddarromanernas sökande efter den heliga graal, är utvecklingen densamma, uppvaknandet från galenskapen följs av döden. En av få författare jag kommer på som tangerar skuldfrågan kring tystnaden är Goethe i Den unge Werters lidanden där huvudpersonen föregriper den symboliska eller verkliga döden genom att begå självmord. Det gemensamma för graaltemat tycks vara en vilja att förneka och överföra skammen över det förflutna på omvärlden.


  8. Hon skrattade alltid och var glad. Alla tyckte om henne. Emily som brukade vissla så vackert – kanariefågeln brukade rektorn kalla henne.

    Emily visslade fortfarande glatt då hon gjorde sina dagliga rundor på cykel, med bunten av sorgkantade kuvert som stack ut ur skinnväskan som hon hade fastspänd runt midjan.

    Hon hade blivit telegramflicka, andra världskriget hade brutit ut. Emily cyklade glatt visslande från dörr till dörr med dödsbuden från telegrambyrån.
    Kvällen var vacker. Allt blev dödstyst. Människorna på gatan stirrade – vems hus skulle det bli? Vem skulle få ett dödsbud från krigsministeriet?

    Den osynliga väggen av Harry Bernstein går som följetong på P1 just nu. Detta var ur del 16.
    Sorgen och skräcken känns stark när kontrasten mellan den glada Emily och hennes dödsbud skildras så skarpt.


  9. Ger inte denna lilla bruna lapp i all sin schematiserade korthet ändå inte en isande konkret bild av vad ett krig faktiskt innebär?


  10. Blir lite nyfiken på just det kortet i Peters bok. Några idéer om hur det kan ha hamnat där?

    Har en förstaupplaga av ”The War That Will End War”, från 1914 alltså – måtte vara H. G. Wells överlägset mest berömda titel, om det nu var han som myntade begreppet. I den volymen har en tidigare ägare klottrat enstaka korta kommentarer i marginalerna, på engelska… Det är nog enda gången jag önskat att en klottrare skrivit fler och längre kommentarer, och gärna daterat dem.


  11. Ett sällsynt starkt litet dokument!


  12. Korten delades ut till soldater, så jag vill tro att det är en veteran som brukat den som bokmärke – kanske för att läsa om något han jälv varit med om – spekulation, spekulation…


  13. De tre sista förstavärldskrigsveteranerna i England träffades för någon månad sen enligt artikeln här: http://www.henleystandard.co.uk/districtarchives/archivewat.php (scrolla ner till till arkiv från den 7 september)
    Sammanlagd ålder på gubbarna 327 år(!)

    Finns några till kvar runt jorden..
    http://en.wikipedia.org/wiki/Surviving_veterans_of_World_War_I


  14. När man som granskare upptäcker något, hitter en artefakt som har sitt ursprung i materialet man arbetar med, då uppträr något som gralletare alltid sökt, tror jag.

    Känslan av att hålla målet för strävan i sina händer.

    Beviset.
    Hälsningen från den andra sidan, det gömda, det hemliga.
    En bekräftelse av att det finns en gryta full med gullmynt vid regnbågens ändar. Eller fanns. Och att en medmänniska plasserat dem där.

    Någon har hållit i genstanden, skrivit bokstäverna, andats på papperet, vävt med brickorna, sytt tyget, trått stigen, sjungit sångerna.
    Hur skulle vi leva utan att uppfinna syften med våra liv, göra våra vyer till vägmärken och landmärken?

    Vi berörs av varandras livstecken. Och laddar dem med betydelse, magi som säkrar att även våra avtryck skall synas i eftertiden, inte bara försvinna.

    Innerst inne verkar vi vara som ensamma jägare, alltid på jakt efter värmen från någon annan levande.


  15. Hanne! Det var vackert tänkt och skrivet.


  16. När jag ser dessa kort om skador i krig kommer jag att tänka på att lidandet enligt kognitiv psykologi blir mindre om det är förväntat eller man är
    medveten om riskerna. Hur mäter man lidande? Och vad är det värt att undvika lidande? Två panikångestattacker i fjorton år blir ungefär 1400.


  17. Det sistnämnda stämmer rätt väl överens med min egen erfarhenhet.


  18. Hemma i Norge, i lokalmiljöerna såg vi hur de vuxna, Milorgmän och motstånsfolk krakelerade när de blev äldre.
    De flesta ville inte snacka om sina upplevelser, men de som gjorde det berättade om mardrömmar, ångest, oro och obefogatde utbrott. En sa humoristiskt att:

    K….säger att jag skriker på nätterna så hon inte får sova. Dessutom har hon klippt tånaglarna mina därför att jag inte skall försöka klättra på väggarna när jag sover. Lakanen ligger i driver runt mig, och K…får brotta mig loss, så hårdt håller jag mig fast i madrassen…
    Det var skoj, men sant.
    I Norsk krigsleksikon står följande om sen- skador:

    senskader, krigspåkjenninger som slår ut på helsen en tid etter opplevelsene. Senskader etter 2. verdenskrig rammet både tidligere konsentrasjonsfanger og krigsseilere. Danske leger foretok i 1951 en undersøkelse av 1300 konsentrasjonsleirfangers sykdomsforhold og deres etterkrigsproblemer. Undersøkelsen var inspirert av det faktum at hjemvendte fanger ikke helt hadde greid å tilpasse seg sosialt. Franske undersøkelser viste det samme.

    KZ-syndromet (KZ for konsentrasjonsleirene) ble et medisinsk begrep, og i Danmark ble det lettere for eksfanger og motstandsfolk å få godtatt sykdomsbildet som krigsskade. Syndromets viktigste kjennetegn er en kronisk trøtthetstilstand, hukommelsesforstyrrelser, sammen med fremtredende nerveproblemer og kraftløshet.

    I Norge gjennomførte Legekommisjonen av 1957 en helseundersøkelse av tidligere politiske fanger og motstandsfolk. I kommisjonen deltok professor Axel Strøm, legene Bjørn Rogan, Arve Lønnum, Halvard Vislie, Leo Eitinger og Odd Grønvik, og i løpet av 4 år ble 300 pasienter undersøkt. Legene fant en rekke psykiatriske symptomer som inngikk i det internasjonale medisinske begrepet KZ-syndromet.

    Det samme sykdomsbildet ble noe senere definert hos tidligere krigsseilere. Især var den totale påkjenningen ved ventetiden karakteristisk for dem. Sjøfolkene seilte i årevis i påvente av at noe kunne skje, i konvoifart med stadige angrep fra tyske fly, u-båter og miner. De opplevde voldsomme sjokk og grusomme scener: torpedoer og bombing av naboskip, drepte, lemlestede, brennende, skrikende mennesker. Senskadene som gikk igjen fra den ene krigsseiler til den andre var: angst, kraftløshet, søvnforstyrrelser og et ustabilt følelsesliv.

    De medisinske erkjennelser om senskader tvang frem tilføyelser i krigspensjoneringsordningene. 20 år etter krigen økte antallet tidligere krigsfanger, krigsseilere og andre som hadde helseproblemer pga. sin krigsinnsats, snarere enn å avta. En ny legekommisjon presenterte sine resultater i 1968. S.å. kom omfattende endringer i krigspensjoneringslovene. Denne Tilleggsloven av 1968 var et sosialpolitisk nybrottsarbeid som brøt med vesentlige prinsipper i all trygdelovgivning — at søkeren selv skulle bevise behov og rettigheter. Det var en bred folkeopinion som la grunnlaget — først kjempet frem gjennom mange år av Krigsinvalideforbundet. Per Hanssons bok Hver tiende mann måtte dø (1967) skapte debatt. NRK Fjernsynets fokus på krigsseilere og krigsinvalider midt i 1960- årene, bl.a. programmet «Åpen post», og dagspressens oppfølging, la et sterkt press på politikerne.

    Jag mötte själv Shetlands Larsen i Oslo på sextiotalet. Det finns att läsa i min blogg just nu.


  19. … Jämfört med två panikångestattacker i veckan i fjorton år trots terapi och medicin hamnar det mesta hos en själv i bakgrunden. Fast ändå inte eftersom jobb, käresta och inkomst lindrar lidandet. Hur upplevs en attack? Som urladdning eller kortslutning i hjärnan. Man vill fly av rädsla att bli tokig eller dö men det finns ingenstans att fly dit rädslan inte följer efter och rentav förstärks, vågor av illamående kommer över en, man tänker ”klarar jag det här så klarar jag allt” varje gång. Samma mardröm spelas upp med smärre variation. Efter några timmar ebbar ångesten ut. Ibland kommer ångesten dagligen i veckor. Oron smittar så därför behåller man det mesta för sig själv. Man försvinner på långa planlösa promenader, tänker att man alltid kan hoppa i vattnet med kläderna på om det kniper, låsa in sig på toaletten, uppsöka ensliga platser, pilla på saker, undvika folksamlingar, irra runt som ett spöke, besöka apotek utomlands i jakt på lugnande, hoppa av bussen och knata hem, dricka sig berusad till vardags (det mest effektiva i stunden), resa sig och gå mitt i filmen, byta vagn när spädbarnet gråter, springa från restaurangen trots att man väntar på maten, lämna sällskap utan förklaring. Värst när man flyger för då finns ingen flyktväg i nödfall. Man biter ihop och förtärs inifrån utan att det syns mycket. Blicken verkar bara lite plågad. Man minns dagen för första attacken varefter livet aldrig mer blev sig likt. Plötsligt fanns där ett återkommande specifikt lidande, som man inte har kontroll över och inte skulle önska att den man tycker minst om led av. Kanske är meningen med livet frånvaro av ångest. Dessemellan är det lätt tycka att man överdriver och är patetisk. Har jag verkligen upplevt det där eller förstorar jag i efterhand för att få uppmärksamhet? Alltihop är väldigt genant och självupptaget. Men sjukdomen är ett faktum.


  20. …en sjukdom du fått av dem som stilla sitter och tar besluten om att några skall genomföra deras beslut om krig.
    De har oftast slips. Klär ut sig ibland i uniformer.

    Du har min sympati, Kaspar!


  21. Tack Hanne Kjersti! Ja, krig är ett elände där soldater som drabbas av posttraumatisk stress förmodligen lider mer långt efteråt än de gjorde i den utlösande situationen. Problemet med ångestrelaterade sjukdomar är att de är relativt lätta att drabbas av men mycket svåra att bli av med. Vilket kan vara värt att tänka på i förebyggande syfte.


  22. Jag har sett en hel del obehagligheter under mina olika krigsjobb, men jag har faktiskt känt av väldigt lite av detta, en del mardrömmar, några blixtminnen, en viss ljudöverkänslighet som dock gick över efter ett tag, etc. Kan vara att jag föregripit somt i fantasin, samtidigt som skrivandet gett mig hjälp att bearbeta annat.


  23. I min lilla familj ser/såg krigets märken ut såhär, jag gissar den kan representera ett genomsnitt från Östlandet, Norge:
    Pappa, milorgman, landsatt sjöman under hela kriget, gömde vapen, sprängmedel och ammunisjon i en metallåda ”för säkerhets skull”, vi hittade den vid hans död 2002.

    Morbror 1, ute under hela kriget ( sjömän kunde inte återvända till det ockuperade hemlandet, utan tjänstgjorde oftast i UK) gick i konvoifart mellan UK och Murmansk. Avvek från en tur, stannade i land efter en ingivelse. Den gången torpederades båten och gick ner med mann och möss. Han hade skuldkänslor för att han överlevde, med ansåg att det var ett mirakel.

    Morbror 2 var steward på konvoierna, befann sig i land i London under en bombnatt. Träffades och fann sig själv på en kyrkogård med bombsplint i bakhuvudet. Hade ingen vetskap om hur han kom dit. Led av det som kallades granatchock, var periodvis helt handikappad av mental sjukdom. Fullständigt medveten om sammanhanget mellan kriget och sina skador.

    Fars bästa vän ( min så kallade onkel, vi räknade honom som familj, han lever förrästen fortfarande)i Milorg var 17 år vid krigets början, med fem syskon, varav en äldre syster, döv och stum. Pappan var till sjös vid krigsutbrottet, därmed blev onkel familjöverhuvud med ansvar för mor och syskon förutom att nattetid ägna sig åt vad Milorggänget nu hade för sig.
    De hörde aldrig från fadern i familjen, han kom inte hem som många andra efter krigsslutet. Det skulle gå två år innan han en dag stod i köksdörren 1947. Kan ni tänka er? De trodde han omkommit.
    Han var inte den ända som höll sig undan efter freden kom. Åtskilliga blev det vi kallar utesäglare, killar som inte tyckte sig kunna platsa i sin hemmiljö efter vad de gått igenom, som den de hade blivit.
    Denna mannen satt mest i kammaren sedan. Vattenkammat, i rutig skjorta och pullover. Det var en annan människa som kom hem till de sina, jag kommer i håg honom.
    Så såg vi kriget i människorna omkring oss.
    För dem tog kriget aldrig slut, och de ville inte prata om det.
    Bestulna på sina liv.


  24. För att fortsätta på graaltemat så vände Rimbaud upp och ner på alltsammans i En tid i helvetet. Han fann graalen och avfärdade den som ond. Det var ganska kul och modigt gjort, ungefär som en spegling eller motöverföring på en patient som lider av omåttlig självgodhet kopplad till framgång och följaktligen
    tror att det bara finns en sida.

    Särskilt modigt var det med tanke på de taskiga oddsen. Ungefär som en myggas bett skulle kunna starta revolution bland människorna.

    I andra avseenden brukar det som kallas för tystnadsspiralen framhållas som något negativt för demokrati och yttrandefrihet.


  25. Det där var väldigt själviskt skrivet Niclas, tycker jag. Man måste alltid kunna förlåta. Vad man än varit med om. Hur mycket man än har utnyttjats för andras syften. När folk behandlar en som luft är det bara att bita ihop och vända andra kinden till.


  26. Kaspar, du låter som furst Mysjkin. Och det är okej om det är en sida av din personlighet, bara du inte
    tror att du endast är furst Mysjkin lika lite som läsaren av Dostojevskij må tro att författaren var identisk med denna romangestalt. För det vill åtminstone inte jag tro att någon endast är furst
    Mysjkin utan att vara förtryckt, framförallt i socioekonomiskt hänseende. Du missförstår mig. Vad jag talar om är den outtalade konflikten mellan minoritetens rättigheter och majoritetens krav för att bli delaktig i samhället. Vi kan illustrera en handlingssituation, till exempel urvalsprocessen vid anställning, med ett fysiskt experiment. Antag att vi har tio kulor, sju röda av olika nyanser, en gul och två gröna. (Huruvida dessa proportioner överensstämmer med verkligheten vet jag inte). Kulorna deltar i en formell tävling utifrån den informella regeln att de gröna och gula kulorna är diskvalificerade från första början för att de är just gröna eller gula men får ändå delta som om de inte vore diskvalificerade. Föreställ er den absurda situationen att kulorna släpps utför en ramp på tid, att en av de gröna som är tyngst kommer fortast i mål men den som är mest mörkröd och i detta fall väger lättast och kommer sist utses till vinnare. Att detta sker gång på gång på olika områden i livet trots att färgen är irrelevant för resultatet givet sakfrågan, nämligen tävlingsmomentet, skapar problem. Visst kan man låtsas som om inga tävlingar existerar om man lever i en kommunistisk värld där alla är tillmötesgående mot varandra och delar belöningar och bördor jämlikt men det verkar tyvärr vara en utopi. För de gröna och gula kulorna upplevs den kapitalistiska världen i så fall som irrationell och med snedvriden konkurrens, rentav sadistisk. Men framförallt skapar det meningslöst lidande, som du ju själv kan vittna om Kaspar Hauser, i synnerhet för de gröna kulorna som är helt omedvetna om orsaken till detta förtryck av minoriteten de utgör. De enda som har möjlighet att påtala orättvisor är de stackars gula kulorna som ofta är så rädda att utsättas för repressalier att de hellre håller tyst än stöter sig med majoriteten. Eller också så desperata att de måste yttra sin mening. Dessutom befinner de sig i absolut minoritet. Mot sig har de en hånflinande majoritet som vill slita dem i stycken. Så kan det tidvis kännas vare sig det är inbillning eller verklighet. Detta är de taskiga oddsen. Gult medlar mellan två oförenliga tillstånd, mellan det förflutna och framtiden för att tala med Hanna Arendt. Utan att ha erfarenhet om framtiden bör påpekas. Exemplet är förenklat och målrationellt på ett sätt som kanske inte är helt gängse i verkligheten, men ändå… Vad jag vill få sagt är att om gröna kulor alls ska få finnas till borde diskrimineringen lätta. Det går inte att köra över minoriteten fullständigt, överösa pianisten med hot och projektioner, slå mynt av dennes idéer och strunta i följderna och samtidigt tro att vi lever i en modern och någorlunda rättvis eller konsekvensetisk demokrati. Ty annars lever vissa människor inte bättre liv än slavarna under antiken eller som djur. Må Gud förlåta mig för dessa hädiska tankar. Jag kan bara se saken ur två perspektiv men inte det tredje. Det får finnas gränser för hur man rättfärdigar diskriminering till majoritetens fördel. Det är en dubbel fördömelse. Man kan sparka på dem som ligger ner, kanske är det till och med i vissa fall befogat, men inte ta ifrån dem deras elementära existensvillkor – rätten till arbete och konkurrens på hyfsat lika villkor. Det första är mobbning, det senare utdragen tortyr. Detta är nu min syn på saken utifrån mina egna erfarenheter och dessa åsikter står jag för.


  27. … Och eventuell ekonomisk kompensation efteråt, när det redan är för sent och de plågsamma åren är över, är som att bli erbjuden belöning för att inte ha
    fått göra rätt för sig medan tid var. Sanna mina ord: då behöver man verkligen bli surrad runt masten. Då lär allt komma som i en ketchupflaska man vänder upp och ner på – raka motsatsen till allt Kaspar strävat efter, ett normalt liv med jobb och lagom utportionerade sorger och glädjeämnen i medelklass. Nej, i så fall blir det till att ge tillbaka alltsammans eller skänka pengarna till statskassan för amorteringar av statsskulden. Det blir till att börja om från början.


  28. nu har jag bara ströläst kommentarerna och vill hålla mitt sinne relativt fritt från andras påverkan, lika fritt o öppet som denna bildlapp förmedlar sin känsla av instänghet i, som du säger en mall.

    det jag fann mest instängande med den är inte att i princip allt är förtryckt o att man därmed kontrollerar att parter inte för hemlig el. skadlig information utomkring, utan att det mest essentiella i förhållande från en man till sin familj är helt uteblivet, utifall sådan situation är i dager. D.v.s. det finns ingen markering ‘jag är inte bra, o.s.v.’, även om nedsändningen till basen indikerar att sjukhusvistelsen inte är till förnöjs

    detta, samt att det inte vid någon omständighet finns möjlighet att tillge mallen en extrarad som ‘jag älskar dig’, ‘ta hand om barnen’, eller något liknande, är en extra tragik för parterna, samt klaffande väl illustrerande för det mallsystematiska tänkandets ofta totala avsaknad av humanitet.

    inte nog att det är krig, inte nog att allvarlig åkomma kanske skett, kanske resulterandes i död, ävenså plockar man bort möjligheten för ens en mindre emotionell förmedling, som kan va de sista förmedlade orden o därmed bärandes av stor styrka.

    en illustrerad fullblodad kyla.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: