h1

Äntligen!

lördag, 6 oktober 2007

Johan Huizinga är en av de historiker som betytt allra mest för mig. Bland annat så var det han som myntade begreppet ”Homo Ludens”, Den Lekande Människan, som ett slags komplettering av de andra två andra, mer kända bestämningarna av mäniskan som art: Homo Sapiens: Den tänkande, samt Homo Faber: Den skapande. Hans huvudtes var att leken haft en avgörande roll i framväxten av den mänskliga kulturen. (Missförståndet är annars att Huizinga skulle menat att leken var en egenskap som definierade henne som människa, vilket han självklart inte avsåg. Mängder med djur leker också. Som vår kattunge. Just nu. Runt mina ben.)

medtot2_americas1.jpg

Både som historiker och som en i grund mycket barnslig person har jag lätt att hålla med Huizinga. (Dessutom: ofta är det avsaknaden av lekens lätthet som förpassar vissa författare i ett slags allvarsamhetens kramp.)

Jag har spelat dataspel så länge som de funnits, och jag minns ännu den känsla av under som grep mig när jag för första gången spelade ”Pong” – det var i Blackpool 1975. På denna semesterort vid Irländska sjön var strandpromenaden överströdd av av spelarkader, men nästan alla maskiner däruti var ännu av den mekaniska varianten, där exempelvis ett ubåtsspel var uppbyggt med hävstänger och kugghjul och siluetter i papp, och torpedernas färd mot målet utmärktes av små rader av lampor som tändes under en korrugerad havsyta av blåmålad plast.

Under en längre tid har jag spelat IL-2, en rysk flygsimulator som visserligen är över sju år gammal, men som fortfarande håller, inte minst för den har något jag efterlyser hos alla bra dataspel, nämligen möjligheten att göra egna banor, kampanjer, skins, etc. Nu har jag dock gått över till en av förra höstens preskriberade romanser, nämligen Medieval Total War II, som nyligen begåvats med en expansion: Kingdoms. Och där kan man äntligen spela det jag så länge hoppats på: som aztek.

Det är givetvis det kontrafaktiska som lockar. Tycker faktiskt att kontrafaktiska resonemang gör sig bäst som dataspel, och det jag vill pröva – på ett helt ovetenskapligt och lekfullt vis – är givetvis frågan om det skulle varit möjligt för aztekerna att besegra de spanska inkräktarna, något som självklart skulle ha påverkat hela världshistorien.

Jag har inte kommit alltför långt, men när man spelar som aztek får man verkligen känslan av att ställas inför en annan civilisation. I städerna byggs sådant som pyramider, bollbanor, kanaler och huvudskalleställningar, och ens soldater representerar de olika klanerna: jaguarkrigare, örnmän, och så vidare. Spelet öppnar med de järtecken som gick genom aztekriket vid tiden för spanjorernas uppdykande, och stämningen är lagomt ominös.

Bäst av allt är dock att den strategiska situationen faktiskt är utomordentligt väl fångad. Som aztek besitter du ett betydande imperium, aggressivt och fyllt av vapenföra män, och du är omgiven av fiender (Tlaxcallan) eller potentiella rebeller (Tolocan). Knappt har du börjat reducera dessa med sedvanlig imperialistisk iver, så dyker några underligt klädda främlingar upp från ingenstans. Och vem skall man nu ge sig på? Och med vem kommer ens gamla fiender alliera sig?

Jag har redan tagit fram några böcker, för att färska upp mina kunskaper, bland annat Hugh Thomas monumentala ”The Conquest of Mexico”. Och spelar ivrigt vidare.

Det är inte så att vi slutar leka för att vi blir gamla. Vi blir gamla för att vi slutar leka.

23 kommentarer

  1. Åh vilken skön hyllning till dataspelandet. För egen del håller jag Civ IV som världens bästa spel. Det går att spela om och om och om och om igen.

    Förresten, är det inte Hugh Thomas du avser?


  2. Självklart. Två helt olika historiker. Om än båda av tyngd och betydelse.


  3. Jag har inte spelat dataspel på länge, men jag tycker om de riktigt gamla spelen, de som fanns innan datagrafiken nådde upp till dagens höjder, det vill säga text adventure games. En intressant aspekt är att spelen ofta fungerar så att datorn programmerar spelaren utan att han alltid inser det.

    För att klara av spelet måste man ge en viss sekvens av kommandon i en lång, lång rad. När han har lärt sig rätt sekvens så vinner han. Och hast du mir gesehen du har blivit programmerad av datorn att handla på ett viss sätt. Är detta ett embryo till en framtida dystopi där samhället programmerar medborgaren? eller är vi redan där?


  4. Jag har också läst Huizingas bok om den lekande människan. Det som jag mest ‘tog in’ var den av honom beskrivna uppdelning i två motsatta delar inom tex en by. De två klanerna, övre byn och nedre byn, sas. Den arkaiska motsättningen som präglade livet förr. Och som fortfarande avspeglar sig i mycket vi människor tar oss för att göra. Jag såg inte hans lek som ett sätt att roa sig utan snarare som något inbyggt i det mesta, en i princip hemsk(!) och allvarsam ‘lek’.
    Kanske bör jag läsa om boken?


  5. ”Kingdoms” är verkligen en fullpackad expansion. Själv så spelar jag som Tyska orden just nu. Kanske värt att nämna är den nya delen av Total war serien som kommer att utspela sig vid 1700-talet. Empire: Total War.
    Här är länk för intresserade
    http://www.totalwar.com/index.html?page=/en/communityandforums/empire.html&nav=/en/6/8/
    Notera de historiska karaktärerna som kommer finnas med vilka är ”Peter The Great, Malborough and Charles XII of Sweden”.


  6. Att leka är en lustfylld del av livet, precis som gott sällskap, god mat, humor, musik, läsning, resor och mycket mera. Njutning!

    Snacka om att jag blir sugen att spela brännboll! Det var spel som jag förknippar med barndomen. Det spelade vi ofta i skolan.

    Fast det första som poppar upp i huvudet när det gäller barndomen och lek är att åka pulka! Det är ju så himla kul. Blir mycket sugen när jag ser ungarna åka pulka i backen!

    Var in i en leksaksaffär härom dagen. Det är otroligt vad mycket olika leksaker det finns! Måste ju vara tredubbelt så mycket olika leksaker idag jämförelse med hur det var när jag var barn på 70-talet. Då dyker tanken upp; visst klarar sig barnen egentligen utan alla dessa avancerade leksaker? Att låta barnen använda fantasin istället. Tex leka med kottar i skogen; fast då ska man ju inte vara som mig när jag var i 3-årsåldern: jag grinade och skrek när vi gick i skogen. Jag var livrädd för kottar! Ha ha ha!

    Förresten, vad heter kattungen? Snart får vi väl se en bild på den?

    Det är ju himla roande att titta på när en katt leker, speciellt kattungar! Det är full fart hela tiden.

    Oj oj, om jag har något som råkar ligga på golvet, senast var det en tom toarulle. Då var min katt där och lekte som en galning med den! Men det kan ligga andra kattleksaker på golvet, men de är inte lika intressanta tydligen.


  7. Medieval II är verkligen ett fängslande spel, det finns inget strategispel som ger mig gåshud på samma sätt(att se sina ryttare storma fram i ryggen på motståndarens fotfolk i tidigt gryningsljus, underbart!). Jag har dock stött på en (hel) del buggar vilka brutit illusionen och gjort det hela till en rätt frustrerande upplevelse. Har dessa måhända åtgärdats i senare patchar(eller i expansionen)?


  8. Känner mig rasande omodern. Har aldrig spelat ett enda dataspel.
    M v h Mohikanen.


  9. Bloggens utgång, dina två sista meningar – de snor jag!😉


  10. ”Det är givetvis det kontrafaktiska som lockar”, skriver du, Peter. Jag trodde att kontrafaktualitet var liktydigt med krimtänk för historiker…

    Tänk om Hitler hade blivit skjuten den där gången på Hofbräuhaus i München 1923… o.s.v.


  11. Tvermose Thyregod hette en dansk som samlade sånglekar och sammenliknade former från hela Europa. Han säger i sin utgåva Danske sanglege att vad som är allvar för en generation blir lek två generationer därefter.

    Tänk på hästar.

    Innan andra världskriget var hästarna karlagöra, kossor och småfä var kvinnornas ämbete.
    Det var i bondesamhället en strikt gräns mellan kvinnors, mäns och barns tillåtna arbetsområden.

    Där det fanns en karl var det han som skötte hästen.

    Min grandtant Constance körde själv trillan till kyrkan, sleden på vintern, hennes man satt i.
    Men hon räknades manhaftig och lät inte ens mannen sätta potatisen; då kom det färre upp än som var satt i jorden, skojade hon….Det var undantaget.

    Nu är hästar leksaker åt barnen, tjejer, dessutom.

    Vi lär oss våra kroppars utsträckning som babisar vid hjälp av vuxna som leker med oss.
    Det första som sägs i en bygd i fjällnorge till en nyfödd är ( samtidigt som den vuxna rör med ett finger på bröstkorgen till den lilla):
    Där är du!
    Sem kommer alla ljud, höger/vänsterträning av fötter och armar, namn på tår och fingrar samtidigt som man håller i dem, ramsor, rytmiska rörelser till ord och rim…..Språket leks in med rägglor och sånger
    Steg för steg leker barnet sig igenom sin utveckling. Lär sig att vänta på sin tur, att förlora och få en ny chanse, attack och reträtt, följa spelets regler…

    Lek är mental träning i hela det mänskliga registret av fenomen som livet innehåller, lika till: du är död!

    Därför gillar jag lite den möjlige aspekten vid militärspelen där man riktar vapen och trycker av för att få belöning vid fullträff, som går ut på att detta mönster kan framkallas i det verkliga livet senare.
    Jag skrev en dikt engång som slutade så:

    Fruktar inte vapnet i dina händer, yngling
    utan glädjen över skottet
    fullträffen.


  12. Inget är perfekt, allt som skapas genom mänsklig tankeverksamhet är möjligt att ifrågasätta, problematisera, relativisera, kritisera,
    förbättra, är subjektivt, så liknelsen att skjuta mitt i prick förefaller vara svår att överföra från
    dataspelens grafik eller prickskyttet till andra områden av livet. Men det är bara min uppfattning. Jag tror på det pluralistiska samhället där man
    inte ska behöva gå och vara rädd för att gå upp i
    rök om man trampar på fel ruta.


  13. Jag håller fullständigt med, men tycker att det är svårare att som kvinna bibehålla leklusten. Inte minst i datorspelens och fantasyfilmernas värld, där det handlar så mycket om strider.

    Sonen kastar sig in i striderna, själv klarar jag inte av dem. Jag kan inte finna något nöje i att slåss (även om jag inte förbjuder sonen att göra det – på datorn), hur fånigt superstereotypt det än låter.

    Ibland undrar jag var den lekande kvinnan får plats. Att hålla fast vid dockorna gör inte så många i min ålder, alltmedan männen verkar kunna hålla fast vid striderna. Är det inte lite av ett problem eller är det bara jag som är tråkig? Vad säger Huizinga?


  14. Vad jag vet var det inom militären de första simulans dataprogrammen utvecklades, kostbara var de och tänkta att lära flygare/piloter sina jobb, skyttarna sina.
    Idag är dessa program än mer avanserade, gränssnitten naturtrogna, ljud och andra effekter verklighetsnära.
    De var och är träningsprogram för yrkesmän/soldater/förare av fordon, tanks, robotar mm.
    Som Sune P sa, användaren programmeras av programmen, det är deras syfte.
    De innebär också en omänskliggöring av bytet/offeret, det skall vara enkelt att ta liv, och ge en positiv feedback vid just fullträffen.

    Att det är bättre att spela krig än att deltaga i ett riktigt krig håller jag med om.

    Men att impulserna, sensationerna, upplevelsen av fullfillment krigsspelen skapar är snärjande och kanske etablerar stigar i hjärnans snår som kunde varit oröjda med fördel,det tror jag lika fullt.

    Vi är bin som vill åt nektar, där vi hittar den dit går vi.

    Ungdomens våldsamhet i åtanke.

    ( det finns nu en intressant paralell i innehållet mellan ditt blogginlägg Äntligen och Detta har händt, Peter…)


  15. Hanne Kjersti, det var inte bara militären som stod för de första simulatorerna. Jag besökte en gång i början av 1980-talet ett företag i Norge (jag kommer inte längre ihåg vad det hette, men det låg söder om Kongsberg någonstans). Där fanns en simulator för ett fartygs kommandobrygga där man kunde träna att navigera genom Engelska kanalen under natten. Det var mycket naturtroget. Man såg fyrarna blinka och kunde ta ut bäringar och radarbilden visade precis var man befann sig på sjökortet. Där fanns radiotrafiken till trafikkontrollen och allt. I rummet bredvid fanns en maskinrumssimulator som var kopplad till bryggan.

    Redan på 1970-talet utbildade man trafikpiloter i mycket naturtrogna simulatorer.

    De första dragons and dungeons spelen gjordes av datanördar som jobbade med minidatorer som IBM, DEC, Data General och Norsk Data. Detta hände flera år innan persondatorn fanns.

    Men jag håller med dig i princip, det mesta vi har av avancerad IT i dag har sitt ursrprung i Pentagon och Nasa.


  16. Blir varm i kroppen när jag läser en akademiledamot skriva så lustfullt om dataspel. Osäker på varför men kanske är det för att det genast känns mer legitimt för en annan att ägna några timmar åt ”Age of Empires”. Sedan var det roligt att ledamoten fann anledning att plocka fram böcker i samband med spelandet. Ska jag berätta för tonårssonen.


  17. Vem och var säger inte jag ett ord om.

    Du för din del kanske tänker på Kjeller, där Norges första kärnreaktor fanns/finns? Tillsammans med Forsvarets Forsknings Institut ( FFI)?
    Inget som har med det militära i Norge i efterkrigstid står utan åvärkan av USA´s eller NATO´s närvaro.
    Det vet väl alla.


  18. Det måste ligga en enorm massa detaljkunskap bakom, inte minst, de historiska spelen? Vilka är det som står för allt faktainhämtande? Doktorander som behöver extrapengar? Och hur vanligt är det med faktafel i de historiska spelen?


  19. Korsord och dataspel är för mig nånting man sysselsätter sig med för att aktivt ”inte tänka” Båda är en slags aktiviteter som sysselsätter en så pass att obehagliga tankar eller oro inte kan tränga igenom. Det är ju självfallet sånt man behöver ibland och jag kan erkänna att vissa dataspel är mer intressanta och varierande än andra- men allvarligt talat, det har för mig, inte ens med lite god vilja, så mycket att göra med den ”kreativa leken”- lek kan förstås ha att göra med behov att bearbeta rädsla för våld-krig (och därför vara nyttig) Därför leker så många småpojksr krig-de behöver bearbeta sin egen relation till det de ska bli -män- någon som krigar eller slåss. Men till vilken grad är det kopplat till fantasi och den svågreppbara kreativiteten? Ja, jag kanske har fel- lite säkert. Dataspelens miljöer är så deprimerande förenklande, abstrakta och förutsägbara.
    I vilken mån är det på riktigt fantasieggande? Jag undrar? Med risk för att låta skitnödig, men hur komplex en dataspelsmiljö än är så är en vanlig myrstack 100 ggr mer överaskande och fascinerande.
    Nu tänker jag ändå paradoxalt nog rekommendera ett dataspel:”Grim Fandango”. Mexikanska spökfigurer på jakt efter en förlorad kärlek i en (art deco)30-tals artad New York miljö.
    Hola från Stina


  20. Vad är komplexitet? – Schack är ofantligt förenklat och abstrakt, långt mer än de allra flesta dataspel, men den som påstår att det därmed är förutsägbart är välkommen att visa det.


  21. ”Reife des Mannes: das heisst den Ernst wiedergefunden haben, den man als Kind hatte beim Spiel.” – Nietzsche


  22. Ja, att ha ett barnsligt sinne är inte som välkommet alltid. Och det är sant, den dagen jag slutar fantisera eller vara barnslig, då är det dags att skriva testamente.


  23. På tal om Total War-serien, kommer du att recensera ‘Empire: Total War’ när det kommer ut i februari? (spelet utspelar sig mellan år 1700-1800).



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: