Archive for 11 oktober, 2007

h1

Desillusionens kartograf

torsdag, 11 oktober 2007

Tillkännagivandet av priset möttes i år av den längsta applåd jag varit med om. Man kan ana att allt inte bara var jubel, utan också lättnad, över att man slapp att stå där med okunskap. För alla vet förvisso vem Doris Lessing är.

Några egna reflektioner. Att som historiker läsa Lessing är att skåda 1900-talet snett från sidan, genom en optik som förenar det oväntade med det uppenbara, och bygger en bild som klarar av att vara både igenkännelig och på samma gång ny. Både i sin varelse och sin författargärning spänner hon från århundradets egentliga början – för henne är Första världskriget fortfarande ”THE war” – ända till dess slut.

lessing.jpg

I hennes verk får vi gång på gång följa den enskilda människans ofta fåfänga strävan att finna nya sammanhang och ny helhet i ett sammanhang och ett sekel präglat av genombrott, avbrott, sammanbrott. Vi kan där förnimma historien både i form av dess rörliga, metamorfiska nu, och i dess form av arv, som lägger sig på de levande med tyngden från geologiska lager. Det är svårt att avhålla sig från tanken, att det är just hennes bakgrund som gjort henne så utomordentligt skicklig att fånga det splittrade och motsägelsefulla i både samhällen och människor: uppvuxen som hon är vit på en svart kontinent, fattig i en välbärgad kultur, kvinna i en värld av män.

Dock: trots att hon gjort så mycket för att demaskera samtida förtryck i dess skiftande dimensioner, och trots att hon i både liv och verk visat dragning till system med stora förklaringsanspråk – marxismen, psykoanalysen, sufismen – finns inga enkla lösningar att fiska fram ur hennes böcker. Snarare tvärtom. Ett centralt tema i många av hennes böcker är istället det, som med ett citat från Aragon – mottot till en av böckerna i Marta Quest-serien – kan kallas lidelsen för det absoluta, och vad denna lidelse gör med de människor som drabbas av den. (Hennes satir har också ofta riktats mot fyrkantiga och svärmiska världsförbättrare.) Man kan nog kalla henne en av våra mest konsekventa dystopiker, som i sina verk ständigt återkommer till sammanbrottet som erfarenhet och undergången som öde. I mina ögon är Doris Lessing en av den moderna desillusionens stora kartografer.

Om man nu är nyfiken på Lessing, men inte läst något av henne förut, finns det något bra verk att börja med? Ja, först måste det sägas, att om en författare har en produktion som spänner över ett halvt sekel så finns det självfallet mycket att välja av; och allt faller inte alla på läppen. Även om hon gjort sig känd för några högst välmatade episka pjäser – den nyss nämnda Marta Quest-serien, de fem böckerna ”Canopus i Argo” – är jag personligen mest svag för hennes kortare verk. Så varför inte börja med Lessings egen början, debutverket ”Gräset sjunger”, en studie, inte bara i misslyckande och undergång, på afrikansk botten, utan även i det märkliga konfliktsystem som uppstår när faktorerna klass, kön och ras gnisslande skär in i varandra. ”Femte sanningen” är en feministisk klassiker som imponerar med sin rikedom och komplexitet: hade jag läst den som ung man, hade det besparat mig många missförstånd och kanske tillochmed en del sorg.

Dessutom vill jag gärna påpeka att hon skrivit några av de bästa böcker om katter som står att finna på den här sidan om TS Eliot, nämligen ”Particularly Cats” och ”The Old Age of El Magnifico”.

Annonser