h1

Desillusionens kartograf

torsdag, 11 oktober 2007

Tillkännagivandet av priset möttes i år av den längsta applåd jag varit med om. Man kan ana att allt inte bara var jubel, utan också lättnad, över att man slapp att stå där med okunskap. För alla vet förvisso vem Doris Lessing är.

Några egna reflektioner. Att som historiker läsa Lessing är att skåda 1900-talet snett från sidan, genom en optik som förenar det oväntade med det uppenbara, och bygger en bild som klarar av att vara både igenkännelig och på samma gång ny. Både i sin varelse och sin författargärning spänner hon från århundradets egentliga början – för henne är Första världskriget fortfarande ”THE war” – ända till dess slut.

lessing.jpg

I hennes verk får vi gång på gång följa den enskilda människans ofta fåfänga strävan att finna nya sammanhang och ny helhet i ett sammanhang och ett sekel präglat av genombrott, avbrott, sammanbrott. Vi kan där förnimma historien både i form av dess rörliga, metamorfiska nu, och i dess form av arv, som lägger sig på de levande med tyngden från geologiska lager. Det är svårt att avhålla sig från tanken, att det är just hennes bakgrund som gjort henne så utomordentligt skicklig att fånga det splittrade och motsägelsefulla i både samhällen och människor: uppvuxen som hon är vit på en svart kontinent, fattig i en välbärgad kultur, kvinna i en värld av män.

Dock: trots att hon gjort så mycket för att demaskera samtida förtryck i dess skiftande dimensioner, och trots att hon i både liv och verk visat dragning till system med stora förklaringsanspråk – marxismen, psykoanalysen, sufismen – finns inga enkla lösningar att fiska fram ur hennes böcker. Snarare tvärtom. Ett centralt tema i många av hennes böcker är istället det, som med ett citat från Aragon – mottot till en av böckerna i Marta Quest-serien – kan kallas lidelsen för det absoluta, och vad denna lidelse gör med de människor som drabbas av den. (Hennes satir har också ofta riktats mot fyrkantiga och svärmiska världsförbättrare.) Man kan nog kalla henne en av våra mest konsekventa dystopiker, som i sina verk ständigt återkommer till sammanbrottet som erfarenhet och undergången som öde. I mina ögon är Doris Lessing en av den moderna desillusionens stora kartografer.

Om man nu är nyfiken på Lessing, men inte läst något av henne förut, finns det något bra verk att börja med? Ja, först måste det sägas, att om en författare har en produktion som spänner över ett halvt sekel så finns det självfallet mycket att välja av; och allt faller inte alla på läppen. Även om hon gjort sig känd för några högst välmatade episka pjäser – den nyss nämnda Marta Quest-serien, de fem böckerna ”Canopus i Argo” – är jag personligen mest svag för hennes kortare verk. Så varför inte börja med Lessings egen början, debutverket ”Gräset sjunger”, en studie, inte bara i misslyckande och undergång, på afrikansk botten, utan även i det märkliga konfliktsystem som uppstår när faktorerna klass, kön och ras gnisslande skär in i varandra. ”Femte sanningen” är en feministisk klassiker som imponerar med sin rikedom och komplexitet: hade jag läst den som ung man, hade det besparat mig många missförstånd och kanske tillochmed en del sorg.

Dessutom vill jag gärna påpeka att hon skrivit några av de bästa böcker om katter som står att finna på den här sidan om TS Eliot, nämligen ”Particularly Cats” och ”The Old Age of El Magnifico”.

37 kommentarer

  1. […] Akademiledamoten Peter Englund skriver om Doris Lessing på sin blogg. Surfa dit och läs. […]


  2. Det här är kanske lite ”off topic” men jag frapperades av hur snabb nyhetsförmedligen var. Jag stod tillsammans med restan av redaktionen framför en dator med Aftonbladets webbteve (vi har inte tillgång till svensk teve i vårt kabelnät på min hemort i Finland). Just när Horace Engdahl hade kommit så långt i sin presentation att han skulle säga namnet, så frös både ljud och bild, men när vi tog em refresh på Afronbladets webbplats, så visst fanns Lessing där med bild och motiveringar.

    Och Wikipedia publicerade informationen i sina artiklar om Lessing på flera språk i realtid. Till och med Nationalencyklopedins nätupplaga hängde med.

    Jag kan aldrig upphöra att förvåna mig. Men det beror kanske på att jag började som journalist på Gutenbergs tid när sidorna göts i bly…


  3. Tack för det!
    Även om jag rent ryggmärgs-mässigt vill se en kvinnlig pristagare bland alla pingviner på podiet, så avskyr jag när man får intrycket att pristagaren bara fick priset i egenskap av sitt kön.
    Doris Lessing kan inte på något plan beskyllas för detta. Och hennes livsverk genomsyras samtidigt av den sortens problematiserad feminism (utan kvinno-romantik) som verkligen ahr ändrat tankar och liv. Hon har rört, berört och skakat om generationer, vad mer kan man begära av en nobelpristagare.

    Att hon dessutom är näst intill den enda som också skrivit i sci-fi-genren, bespottad av mindre vetande, är ett superplus.

    Bra jobb hela gänget!!!!


  4. Jag undrar över en sak. Om ni som akademiledamöter ska läsa in er på tänkbara kandidater under sommaren, hur gör du när någon frågar vad du läser för tillfället? Jag gissar att många i din bekantskapskrets är nyfikna på din konsumtion och om du då läser exempelvis Lessing, hur gör du för att maskera det som vanlig läsning? Ni måste väl läsa flera alster av samma författare, blir det då inte lite avslöjande om du plöjer igenom en trave av hennes böcker med penna i hand? Några perifera frågor från Snaskeland.


  5. Jag blev förvånad när priset tillkännagavs – trodde att hon redan för längesedan fått det.
    Nu är det länge sedan jag läste något av henne – jag tror den första boken var Giftermålen mellan zonerna tre fyra och fem. Och nu för första gången ser jag att de ingår i en serie – den som du nämner Canopus i Argo. Varför visste jag inte det innan? Jag var helt tagen när jag läste den – pratade inte om annat – och det var 27 år sedan inser jag nu…
    Jag har sex böcker av henne som jag inte läst sen 1980-talet – bland annat Katter och Gräset sjunger.
    Funderar på om jag ska läsa om dem nu – eller om det är opportunt att läsa henne just för att hon fått Nobelpriset.
    Glad i alla fall att hon hann få priset och att man gav det till henne trots att hon snart ska fylla 88.
    Trodde att man hoppade över Astrid Lindgren på grund av hennes ålder.
    Egentligen har man kanske mest glädje av pengarna när man är ung – men då har man troligen inte hunnit slå igenom – och dessutom hunnit visa att man är en författare med många och stora kvalitéer.
    Det egna livet är så fantastiskt att varje människa skulle kunna skriva en stor roman (med hjälp av spökskrivare ibland).
    Men att åstadkomma tio bra historier, eller femtio, det kan vara värt ett Nobelpris.
    Frågan är om det måste vara skönlitterära historier riktade till vuxen publik?
    Harold Pinter skrev pjäser, poeter har fått priset – men egentligen ingen barnboksförfattare.
    Selma Lagerlöf skrev visserligen skolboken Nils Holgersson – men hon skrev mycket mer än så – och det var troligen inte Nils Holgersson man hade i åtanke när hon fick priset.

    Nu till något helt annat:
    En fråga till Peter Englund eller annan duktig historiker som läser detta:
    Vad är skillnaden mellan skrå och gille?
    På något ställe jämfördes skrået med dagens fackföreningar – men samtidigt har skrået till att bli ordenssällskap som Odd Fellow och frimurarordnar.

    Gillen är ett brödraskap kan jag läsa – för handelsmännen. Ett brödraskap som nästan liknar dagens motorcykelklubbar.

    Vad jag är ute efter är uttryck som målarskrået – samt Lukasgillet – målarnas gille.
    Kan det vara så att skrå och gille är samma sak?
    Var kan jag läsa mer om det?


  6. I vetskap om att vi snart liknar Astrid Lindgren-lobbyn, kan jag tyvärr bara en aning lakoniskt konstatera att ingen litteraturpristagare kommer att kännas riktigt förtjänt förrän Tomas Tranströmmer blivit det. Snart lär det vara för sent och långsamt sjunker insikten in att det nog aldrig blir av – förmodligen också hos poeten själv, som jag vet skulle skatta priset ofattbart högt. Det vore MYCKET intressant att en dag få veta anledningarna till att TT inte förlänats äran. Möjligen har han inte på allvar varit på tal, men jag tror inte det. Kan tyvärr inte frigöra mig från misstanken att hans värsta diskvalifikation är att vara svensk.


  7. Äntligen har Akademien modet att ge Nobelpriset i litteratur till en författare som alltjämt är i livet och som läses över hela världen. Modet att inte vara så knepigt originell som vi trogna bokläsare många gånger upplever att Akademien är. Mitt första knepigt originella minne är Kabawata, som ingen hade hört talas om. Och sedan detta minne från 1968 (69?) har den ena konstiga pristagaren efter den andra utsetts. Må nu detta modiga val lända till efterrättelse😉
    Grattis till ett bra val, Svenska Akademien! Grattis Doris Lessing! Grattis alla ni som nu ska läsa henne för första gången!


  8. Va bra att det blev en kvinna som fick priset! Det var ett muttrande om att det alltid är män som får priset i morse i SVT:s morgonsoffa. Nu lär väl de vara supernöjda!

    Roliga kommentarer Doris Lessing hade till journalisterna som överrumplade henne med att tala om att hon fått priset.

    Måste vara lite jobbigt att bli jagad av journalister så där!

    Letaguldkorn: har du läst på Wikipedia skillnaden mellan skrå och gille? Om inte, läs där.


  9. När jag blir stor ska jag bli så cool som Doris Lessing.


  10. Ärade Berndt! Måste ändå få säga att Kawabata är helt underbar! Kyoto, den gamla kejsarstaden… Länge sedan jag läste den , men i minnet är den ljuvligt vacker, poetisk…
    M V H Mohikanen.


  11. Hennes kommentar var nättopp värd ett pris i sig:

    ”I’m very pleased and now we’re going to have a lot of speeches and flowers and it will be very nice.”

    Liksom reaktionen på akademiens motivering:

    ”Oh goodness, well obviously they like me better now than they used to.”
    🙂

    Och vad ”knepigt originella” pristagare beträffar – alla har väl sett Berglins beskrivning, där standardkritiken ”det är aldrig någon man hört talas om” levereras av en personvars litterära kunskaper utgörs av Jan Guillou, Astrid Lindgren och Clas Ohlson.


  12. Monika:
    Ja jag har tittat på Wikipedia – både den svenska och den engelska – och jag kan verkligen inte se någon skillnad.
    Kan man vara med i både ett gille och ett skrå?
    När jag läser om kvinnliga konstnärer står det att de i praktiken hade yrkesförbud eftersom medlemskap i målargillet/målarskrået var obligatoriskt. Och endast män släpptes in i de flesta skrån/gillen.
    Det står alltså gillet ibland och skrået ibland.
    Och eftersom jag håller föredrag om kvinnliga konstnärer och alltid mumlat något ohörbart – om någon frågar mig om skillnaden – så tyckte jag det var dags att sluta vara så pinsamt okunnig.

    Peter Olausson:
    Vem är Clas Ohlsson? Låter som en butik för billiga elektronikprylar.
    Att människor från väst inte känner till författare från den icke-anglosaxiska världen är inte så konstigt. Vi är väldigt översköljda av litteratur från främst de länderna och till viss del resten av västeuropa.
    Men hur många kan på raka arm räkna upp albanska författare, vitryska författare eller författare från den asiatiska eller den afrikanska kontinenten – förutom Doris Lessing.


  13. PS till Monika:

    Det verkar som om jag hade rätt i mina förmodanden – det är ingen skillnad.
    Kom på att jag skulle söka på Lukasgillet – som är målarnas gille – och där står:
    ”Lukasgillet är namnet på konstnärernas traditionella skråsamfund.”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Lukasgillet


  14. Hej, den siste mohikanen! Visst, Kawabata var en god läsupplevelse. Men… äh, du vet vad jag menar: Ge priset oftare till kända författare som är lästa av många i nuet! Men för mig blev det blligt i år, hade ju sju Lesing i bokhyllan, varav en oläst😉


  15. ”Men hur många kan på raka arm räkna upp albanska författare, vitryska författare eller författare från den asiatiska eller den afrikanska kontinenten – förutom Doris Lessing.”

    Hur ofta är det så exotiska vinnare då? Berglin hade fan rätt, jamenar, om man är av åsikten att ”ingen man känner till får Nobelpriset i litteratur” så har man antagligen aldrig sett insidan på ett bibliotek förut.

    Kipling, Lagerlöf, Heidenstam, Hamsun, Yeats, Shaw, Mann, Eliot, Faulkner, Russell, Lagerkvist, Churchill, Hemingway, Camus, Steinbeck, Sartre, Beckett och Solzhenitsyn är några av de största namnen som vunnit som t.o.m jag känner igen!


  16. ”Ge priset oftare till kända författare som är lästa av många i nuet!”

    Varför skulle populära författare behöva extra marknadsföring? Nobelpriset i litteratur 2008 till Dan Brown..? *brrr*


  17. Givetvis håller jag med Johan N (och konstigt vore det annars, eller hur?) För som han antyder skulle det handla om att låta marknadens enkla princip styra, och säga att den som säljer mest också är bäst. Vilket vi alla vet är helt och fullständigt nys. Det vore som att ge medicinpriset till en läkemedelskoncern för att de kränger så många huvudvärkspiller.


  18. Vad pratar du om Berndt? Yasunari Kawabata var ju en av 1900-talets masterforfattare! I borjan av tjugoarsaldern plojde jag allt av honom som hade blivit oversatt till engelska. Last Snons rike, Sjon eller hans makalosa noveller?


  19. Hej alla kända och okända vänner!

    Om skrå och gille:

    I tio års tid bodde jag på 650 meters höjd över havet där två gårdar som låg lite lägre ner i backarna och, tja, hur många kunde det vara, kanske sex låg högre mot fjället till like till Juvstul som väl var den sista.
    Av namnet hörs att stället varit fäbod från början; annars sades det att gårdarna högst upp var de äldsta. Dalen var befolkat från toppen och neråt av jägare, fiskare och fångstmän; dyrgroparna låg fortfarande som sänkningar i marken däroppe, skyttarskydden var byggda som halvmånar av sten. Inte var det gevär som hade vilat i siktesskårorna.
    Gårdarna Nord- och Sud-Böen ( där ett av nordens äldsta trähus står som härbere med gulvita trämuskelfibrer hartsdränkt bland det grå; besegrande tidens tand sedan 1200-talet)Nord- och Sud-Gvåle, Greivjord, Uppigard- och Nigard Rui, och Juvstul, dessa gårdarna hör till ett gille.
    Gillet äger en bordskiva två och en halv tummar tjockt med barkräster på de ohyvlade sidorna som skrånade; ingen hade brytt sig om att göra dem rakare än graden trädets rundning gav.
    Bordet var två och en halv meter långt och, som de gamla sade: spröta vid bordsänden.
    Det vill säga att man såg hur stommen bräddade sig nederst vid roten. Bordet var åttio centimeter på det bredaste och tio centimeter smalare i andra änden. Det gick på lån inom gillet.

    Gillet hade i min tid fortfarande gemensamma förpliktelser. Det fanns en bedeman som gick med dödsbud och inviterade till gravöl. Han hade tidigare ävenbett till bröllops och dop, det var bytt ut med skriftliga invitationer. Tanken var att inom gillet hörde man samman, hjälpte med takläggning och andra större arbeten.
    Höstfisket var man tillsamman om, betesmarker i fjällen, vissa ställen renjakten.
    Om någon blev gammal och sjuk fanns en beredskap som skyddade dem som var utan när familj. Ett gäng med kvinnor tog på sig att tvätta håret på en gammal tant som nog inte varit i ån och badat på några år, utan däremot mycket i ladgården med djuren.
    Ni skulle bara veta vilket uppebåd av omtanke, fantasi och övertalelseförmågor som gjorde hårtvätten möjlig. Den gamle skulle flytta till åldersheimen, som det hette…..med rent hår tyckte kvinnorna! De använde fyra vatten och grönsåpa. Håret räckte i backen när gamle Gonhild stod upp. Och rent blev det.

    Vägarna mellan gårdarna hölls öppna vintertid med plikt inom gillet. Fast vägar, det var urgamla gång- och hästslepor som arbetsföra män mokade. Vissa sträckor trampades.
    Till jul hade gillet brukat köpa gemensam sprit, konjakker från Kongsberg, på ankare. Själv bryggde alla gårdar starkt öl av malt( grodd korn ) rostat i bastun på gården. Efter delningen fanns inte en nykter man inom gillet; det var alltid en slatt kvar och de måste smaka årgången, berättades det. Därefter drack de sig från gård till gård fram emot trettondagen. Kvinnorna fick fö julbockar i gruppor på opp till tjuge karlar mot slutet, sa Margit Nord-Gvåle till mig. Det var så lagom roligt…

    Så därför, gillet måste ha varit en organisationsmodul med bosättningsbakgrund i det gamla samhället. Gille betyder ju också fest, sammankomst med mat, knytkalas i gammal tid.

    Kan denna gamla organisationen fått annan betydelse, som till exempel förening?
    Medan skråen hade vad jag vet med yrkesgruppernas legitimering/lisencering att göra. En auktoritationsmektig organisation för att säkra lödig utbildning i yrkerna ( mästare, lärling)och förhindra svartjobbare, folk som stulit konst, att verka.
    I Norge heter skrå laug. Laug betyder att bada, tvätta sig. Slulle kunna stå för att man döptes när man kom in i ett laug?
    Ren spekulation, men jag har en gammal lekramsa från Västlandet som innehåller lite om hierarkin i laugen, en oldermanlek:

    Det var deg så stor ei skam
    att du måtte bera krakkjen fram
    för du ikkje ville segja ditt namn.
    Fyre fere Idia
    Adia Gadia
    etter Konferivines
    etter Konferansen
    Kolamus i dansen
    Olderman, Klossman
    og Bakman

    Förvriden latin?
    Laugen var redan etablerad under medeltiden. Mästare vandrade runt, de var väl diplomingeniörer…, svenner och lärlingar likaså. Katedralbyggen tillexempel hade inte kommit till stånd utan dessa.
    Blev vi något klokare?

    Tja…


  20. Doris Lessing? Jag har försökt. Men trots positiva förväntningar och uppriktigt god vilja så fungerade det inte mellan oss. Det berörde mig inte. Jag tyckte att det var tråkigt.
    Det kan för all del säga mer om mig än om Doris.

    Joyce Carol Oates!


  21. Till Lars. Då har du tagit dig an fel böcker. Läs ”Gräset sjunger”. Helt lysande. På alla vis. Unputdownable, etc.


  22. Doris Lessings kommentar till sitt ”omdöme” från akademin var -varför ska det tjatas om kvinnlig erfarenhet, duger inte mänsklig? Hurra för det, kloka människa! Jag kräks om jag måste läsa ordet kvinnlig författare och kvinnlig erfarenhet igen.Hon har som en av få förstått hur språket hjälper till att sortera hela tiden till så olyckligt resultat.

    En parentes från Stina som är glad över valet av vinnare.


  23. Johan N:
    Jag vet inte om du missförstod mig, men vad jag menar är att det är inte så konstigt om vi i Sverige inte känner till författare från andra länder än västeuropa och USA – bokförlagen översätter inte gärna annan litteratur – utan att vara försäkrade om att de verkligen säljs.
    Anglosaxiska förlag kan vara lite modigare – eftersom marknaden där är större.

    Jag menar absolut inte att det inte skulle finnas några bra albanska författare bara för att vi inte känner till dem – tvärtom – det finns troligen tusentals fantastiska verk som vi aldrig kommer att komma i kontakt med – på grund av att så få verk översätts – och på grund av att de inte alls marknadsförs i Sverige.

    Merparten av de verk du räknar upp kände du troligen inte till innan de blev Nobelpristagare.
    Och det är väl det diskussionen handlar om här – att Doris Lessing är en författare som många kände till innan hon blev Nobelpristagare.

    Jag tror nog att jag tycker de flesta Nobelpristagare har varit förtjänta av sitt pris – även om jag också tycker att många fantastiska författare som borde ha fått det, inte har fått det.

    Ja, gräset sjunger är en bra början till en Lessing-passion – spännande och lockande – redan från första raden.

    Hanne Kjersti:
    Tack för din fantastiska berättelse.
    Men när det gäller målarna så heter det Lukasgillet – inte Lukasskrået – och Lukasgillet var det som begränsade antalet målare i en stad och som hade det sociala ansvaret för sina ”målarbröder” – bröder eftersom kvinnor var ett undantag. Och kvinnor är helt utanför vad gäller det relativt nystartade Lukasgillet i Lund – ett gille endast för målande män.
    Fast Lukasgillet i Lund har inte laglig möjlighet att begränsa antalet målare i Lund – tack och lov.


  24. Peter, Johan m fl protestanter: Vadå bara låta marknaden styra?! Doris Lessing borde ju för tusan fått NP för flera år sedan. Bättre sent än aldrig. Men det ligger en död hund begraven här nånstans; Med tanke på att Lessing fått NP i år så kanske det betyder att Margareth Drabble blir dissad pga att hon är väl läst i nuet och för att hon är brittiska, i likhet med Pinter och Lessing. Men det kan väl inte vara så att Akademien har ”stor marknadsendel” som utgångspunkt för att man blir ratad?


  25. Lovar härmed dyrt och heligt att aldrig någonsin tala om kvinnliga författare mer!


  26. Bra parallell med att man knappast ger medicinpris till den som säljer huvudvärkstabletter.
    Ett av de bästa argumenten för varför nobelpriset verkligen inte måste tillfalla någon som alla känner till – kanske inte ens någon som är ”läsbar” som det av någon anledning verkar heta om nobelpristagare – fick jag faktiskt från en bekant som man verkligen inte kan kalla kulturelitist:
    – Man delar banne mig inte ut fysikpriset till populärvetenskapliga skribenter!

    Själva idén att man skulle behöva uppmärksamma väl säljande författare är egentligen ganska underlig, eftersom det redan görs. Minst fyra gånger om året kan man öppna senaste Svensk Bokhandel och se vilka böcker som sålt bäst det senaste kvartalet. Dessutom delas det ut guldpockets etc.
    Det är inte fel att sälja mycket men det borde väl kunna vara sin egen belöning?

    U.J.


  27. He, he, aldrig skall alla vara glada samstundes!

    Om skrå/laug/gillen, jag tittar alltid,om jag kan, efter ursprungsmening. Jag siktar inte på Lukas-gillet eller något befintligt.
    Min begreppsförståelse hänger självklart samman med egen erfarenhet, dens räckvidd är tyvärr begränsad.
    Men jag har nytta av tekniken: leta så långt tillbaka som möjligt.

    Varför skall man inte få vara, läsa och skriva om kvinnliga författare?

    Inte tror någon att vi har olika värden även för att vi har olika funktioner, historia, förutsättningar?
    Som inte bara är könsbestämda, beroende på ekonomiska olikheter, kulturella skillnader, traditions och tidsbegränsningar, utan individuella, så klart.

    Inte kan vi av avsmak för rasism låtsas att den inte finns?

    Eller trötta på en långsam jämlikhetsprocess vända ryggen åt misförhållanden som plågat kvinnor i århundraden?

    Jag vet saker som min bror inte har en aning om. Då pliktar jag i sanningens namn att berätta för släkten om detta.

    Är jag konstnär skall jag lyfta min verklighet fram till beskådning i överfört såväl som i bokstavlig mening.

    Min verklighet liknar inte männens ett dugg. Ialla fall inte många dugg….

    Kära nån, så glad jag var då jag hade läst Hamsuns Pan och förstod att även karlar kan bli galna av åtrå!

    Inte tror jag kvinnor står främmande för Kristins motsättningsfulla kärlek till sin Erlend i Undsets Kristin Lavrantsdatter.

    Att Laxness så genomskådande beskrivit den ursinniga Salka Valka berättar vilken förmåga han hade till inlevlelse.

    Genom åren har min sympati, som tydligtvis även Lessings, svängt flera grader om och närmat mig förståelsen för det andra könet.

    Vi behöver ju mest av allt vår största källa till kunskap utom egen erfarenhet: litteraturen. Som Peter kanske siktade till när han skulle vilja läst en specifik bok av Madame Lessing tidigare i livet.

    Varför blandar vi så lätt olikt innehåll med värde?
    Det tar mycket levd liv att lära sig av varandra och vi har båda könen rätt och skyldighet att meddela oss.


  28. Nä, Berndt! Vad har du nu ställt till med? Fy skäms på dig!

    Astrid Lindgren är en författare som många människor tycker skulle ha fått priset. Men nu är det försent eftersom hon är död. Men är det så viktigt egentligen med priser? Är det inte viktigare då att få ett erkännande, tycka att det är roligt att skriva och kunna försörja sig på det?

    Håller med dig Stina, det är MÄNNISKAN som skriver, inte i första hand kvinnan eller mannen.

    Jag har mer och mer lärt mig att uppskatta böcker och läsning, ju äldre jag har blivit. Älskar att gå i en bokhandel tex. Naturligtvis går jag till avdelningen historia. Där kan jag stå länge och bara titta på böckerna, och i böckerna då förstås. Jag handlar gladeligen historiska böcker på rea.

    Vad vore livet utan böcker och författare? Trist naturligtvis!


  29. Jag tycker att Dan Brown är underskattad som författare sett utifrån mitt eget amatörmässiga skrivande. Allt är förstås relativt. Jag önskar ärligt att jag kunde skriva på samma sätt som han. Men eftersom jag inte kan det funderar jag på att slänga mina alster eller spara dem i datorn för barnbarnen (om jag får några). Dan Brown är en mästare på spännande lättsam fiktion.


  30. Tänk vad roligt det skulle vara, om Nobelpriset i litteratur faktiskt gick till en författare, som bara ett fåtal hade hört talas om! Då hade ju Svenska Akademien gjort en insats i den litterära folkbildningens tjänst.
    Därmed inget ontsagt om Doris Lessing!


  31. Världen skulle definitivt bli en bättre plats om fler lovade att aldrig mer säga något om kvinnliga författare just i egenskap av kvinnor utan kort och gott prata om författare -av båda könen.

    Samtidigt finns det – antar jag – specifikt kvinnliga samhälleliga erfarenheter som kan och ska förmedlas via litteratur, liksom det finns erfarenheter av att vara man, tvåspråkig, handikappad eller gammal.
    Haken är väl just att man sällan prisar romaner för deras manliga erfarenheter. (Eller jo, det gör man när det gäller unga män, men då blir de istället ett porträtt av tiden och benämns generationsroman.)
    Att särskilt påpeka att vissa romaner är skrivna av till exempel kvinnor eller invandrare är – hur väl man än menar – att befästa deras utanförskap.

    Fast frågan är om lösningen är att skyffla ihop det till en stor kategori som man kallar ”människan”. Jag hörde en gång Sara Stridsberg säga:
    – Jag skulle önska att man började tala om det manliga författandet.
    Hon syftade då på att manliga författare har en självklar roll som konstnärer och kan tillåta sig vilda tankeexperiment utan att få sin privatmoral ifrågasatt medan kvinnor antas skriva utifrån sina personliga erfarenheter och själva vara hårt prövade av det ämne de skildrar.

    Jag är osäker på om någon av lösningarna är vidare lyckad. Ingen av modellerna verkar rymma de båda enkla grundelementen att alla mer eller mindre skriver om sig själva och att skönlitterärt författande är att ljuga sant.

    Dock, det här blev lite gnälligt, ska man säga till Akademiens försvar – om någon nu tycker att den behöver något ett sådant – att det givetvis kan finnas historiska skäl till att påpeka framlyftandet av kvinnliga erfarenheter om detta skett under tider då kvinnliga erfarenheter varit särskilt undanskymda. Lessings betydelse för feminismen är definitivt ett sådant. Det stora problemet är när vi talar om ”unga kvinnliga författare” trots att vi lever i en tid som vi försöker kalla jämställd.

    U.J.


  32. Alltså… Jag blir galen…! Mer eller mindre… Heter det Svenska Akademin eller Svenska Akademien??
    Jag har nu på flera ställen sett Akademien; är det rätt?
    M V H Mohikanen.


  33. Aj, nu ska jag vara snäll.😉


  34. Det heter Svenska Akademien, inget annat. AkademIEN. Just så.


  35. Tack, Peter! Men jag blev av med en illusion…
    :-)Mohikanen.


  36. […] böckerna eller av hennes författarskap – läs gärna vad Peter Englund skriver om henne på sin blogg. Men jag vill göra några personliga […]


  37. Läste ïgår på TV3:s text att hennes bok den ”Den femte sanningen” hade ökat i försäljning i USA med 2200% efter utnämnandet av priset! Det ni! Det var inte dåligt!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: