h1

Om fantasilöshet

måndag, 22 oktober 2007

Våra liv utspelas på utrymmet mellan den fullständiga fantasin och den fullständiga bristen på densamma. Skulle vi hänge oss helt och hållet åt det ena eller det andra, skulle vi gå under. Jag vet av egen bitter erfarenhet att vissa depressioner är inget annat än en variant av fantasilöshet, där det är omöjligt att föreställa sig en morgondag som på något avgörande vis skiljer sig från den innevarande.

Samtidigt finns det en uppenbar koppling mellan ångest och vår förmåga att föregripa framtiden – en förmåga vilken förutan människan som tänkande, intelligent varelse är en omöjlighet. Mycken av vår oro gäller inte det som verkligen är, utan det som möjligen kan komma.

Som historiker behöver jag mycket fantasi, då jag hela tiden måste förstå och föreställa mig sådant och sådana som inte längre existerar. Att föreställa sig, säg, ett försvunnet hus är på sätt och vis en lika komplicerad handling som det en gång var att bygga det. Samtidigt handlar det om en speciell form av fantasi, som hela tiden på ett glatt och skapsamt vis låter sig inte bara begränsas av bevisen – alltså av det existerande – utan också i högsta grad stimuleras av dem.

Lägg till detta en viktig form av fantasilöshet som finns i början på alla stora projekt, nämligen den okunskap som inte sällan är modets grund. Vissa böcker skulle jag kanske aldrig ha skrivit, om jag i förväg vetat hur besvärligt arbetet skulle bli. Här gäller det att ta stöd i Dag Hammarskjölds kända sentens: ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

19 kommentarer

  1. Speciellt intressanta tycker jag att de populära eller kollektiva fantasierna är, fantasier som alltså delas av många människor i ett givet ögonblick.

    I min lectio för doktorsgraden i folkloristik behandlade jag temat populära fantasier och menade då bl a att den populära fantasin ofta tycks ha en dubbel funktion: å ena sidan är den en gränsvakt, ett sätt att markera ett tillåtet revir, ett hit men inte längre. Å andra sidan fungerar den populära fantasin själv som en gränsbrytare, en transgressor. Den provocerar och slår sönder kulturgivna gränser och tabun. Från populära fantasier är steget inte heller långt till fantasifigurer som varulvar, troll, gastar, näcken och maran, men även till verkliga och fiktiva figurer ur populärkulturen som Elvis, Diana, Stålmannen och Tarzan, som fungerar som både gränsbevakare och överskridare av sociala normer.

    Vad gäller fantasins betydelse för historikern kommer jag att tänka på Hayden Whites berömda bok Metahistory och hans fyra modus eller sätt varpå en historiker enligt honom greppar gårdagen: romance, komedi, tragedi och satir, fyra sätt att bygga upp berättelsen som dessutom enligt White svarar mot lika många retoriska figurer: synekdoke (romance), metonymi (komedi), metafor (tragedi) och ironi (satir). Hur ser du Peter på Whites ”metahistoriska” grepp? Har ansatsen påverkat ditt eget historieskrivande och i så fall hur?


  2. Av nyfikenhet, vilken var den svåraste boken? Har tyvärr bara läst Ofredsår och Den oövervinnerlige, men det känns som om någon av dem skulle vara rätt🙂


  3. ”Vissa böcker skulle jag kanske aldrig ha skrivit, om jag i förväg vetat hur besvärligt arbetet skulle bli.”

    Detta gäller inte bara böcker, utan nästan allt annat också. Inget jobb är så enkelt som det verkade innan man började det, brukar jag säga av den erfarenhet som kommer från ”små” reprationsarbeten i hemmet.


  4. Hörde en gång en polarforskare säga att på expeditioner i Arktis eller Antarktist var det en fördel att vara fantasilös, man sov bättre om man inte tolkade varje nattligt ljud utifrån som isbjörnar eller is på väg att brista.


  5. Vore intressant att någon gång undersöka hur tron – den religiösa, men även annan till visshet gränsande… – egentligen förhåller sig till fantasin. Sådana analyser har ju naturligtvis gjorts, men ingen jag känner till har dragit någon annan slutsats än att tron just är ett foster av fantasin. Men när fostret är fullgånget och framfött, växer och lever.. så skulle jag vilja beskriva min egen och många andras kristna tro. Mamma Fantasi och pappa Vetskap kan vara stolta över sitt barn. Sedan finns det många foster som ligger i formalin eller mumifierats, just därför att det syretillgången (fantasin) och näringstillförseln (vetandet) har strypts. De är de fostren herr Sturmark m fl älskar att förevisa.

    Visst, fantasin är en mäktig vän, men oftast fiende, i det medvetande som i första hand är sysselsatt med sig självt: ”tänk om hon lämnar mig, om jag förlorar jobbet, om planet störtar”… dylika skräckbilder leder faktiskt ofta till
    konstruktiva ingripanden när fokus för oron är någon annan än man själv.


  6. Hur var det Schopenhauer uttryckte det? Jo han citerade en klok engelsman som sa: ”Jag har inte råd att ha ett samvete.”


  7. Jag undrar om Peter inte tänker på den avslutande delen i det stora arbetet om Erik Dahlberg?


  8. Jag lyssnade på/såg ett körverk i Gammelstads kyrka(det är nog rätt länge sen) som beskrev förvärvandet och transporten av det märkvärdiga altarskåpet tillverkat i Antwerpen. Det fraktades på isen på vintern. I denna upplevelse förstod jag med fantasins fulla stöd hur det kunde se ut i en värld utan elektricitet. En mycket stark och levande bild. Så ser också mitt intresse för historia ut- en vilja att uppleva samma starka kontakt med något så avlägset.

    Fantasins betydelse för ångestskapande framtidsbilder är ett stort och skrämmande ämne som jag knappt vågar gå in på. Kan konstatera att dålig fantasi är inte så dumt på sätt och vis.

    Hälsningar Stina


  9. Önskar man sig bort från tänkandet eftersom det gör en olycklig? Är det ett mål att lära sig hantera det? Jag läste nyligen nån slags vetenskaplig undersökning som påvisade att deprimerade mordutredare är de mest kapabla till att hantera sina arbetsuppgifter. Jag har ofta känt mig nedstämd men aldrig passerat den där magiska gränsen. Det sägs ju att man ska lära sig av allt.


  10. ”Mät aldrig bergets höjd…” ska jag bära med mig. Det var kloka ord för det är ju precis som du säger att vi oroar oss sällan för det som är utan för det som möjligtvis kan komma


  11. Jag skulle ju kunna hävda att fantasi är ännu ett av de där ”utifrånorden”. Den som har det tänker aldrig på det, utan låter fantasin flöda på ett naturligt och otvunget sätt. Den som inte har det, i vart fall inte lättillgängligt måste föda fram sina fantasier med krystvärkar framkallade av metaforiska bilder av bergsbestigning och annat.


  12. Njasi: liknelsen haltar en smul, då fantasi, alltså förmågan att i stor detalj föreställa sig något som inte finns (i det förflutna eller i framtiden), är något vi alla har – det är som sagt en av de egenskaper som definierar oss som människor.


  13. Håll också i minnet att ordet fantasi, precis som de flesta ord av den här typen (kultur, natur, fiktion etc.), är oerhört mångbottnat. Det täcker in en mängd olika fenomen och strategier. Det Peter skriver om här är väl framför allt fantasin som föreställningsförmåga (på tyska Einbildungskraft). Men det finns också en viktig betydelse hos ordet som snarare innebär dröm, dagdröm, påhitt och i förlängningen eskapism.

    Jfr med ord inom andra språk som täcker in de här betydelseområdena. Grundordet är ju grekiskans phantasia, som på latin blir imaginatio, sedan engelskans fancy, fantasy, imagination, tyskans Einbildungskraft, Fantasie och Vorstellung, och alltså på svenska både inbillning, fantasi, föreställning, även ibland dröm, dagdröm, ibland t o m något som liknar en musikalisk genre (Bachs fantasier och fugor, Purcells fantazias!). Närliggande är också ordet fantasm (grekiskans phantasma) som väl närmast kan beskrivas som mental bild, en föreställningsbild, en undermedveten bild. Finskans ord för fantasi, mielikuvitus, handlar just om förmågan att skapa bilder i det inre, i sitt sinne. Enligt Aristoteles är phantasia den process varmed föreställningsbilder, phantasma presenteras för oss. Själen tänker aldrig utan en föreställningsbild, säger han i sin De Anima.

    Kant skiljer som bekant mellan två grundtyper av Einbildungskraft: reproduktiv och produktiv. Enligt Samuel Coleridge, en annan tänkare som sysselsatte sig mycket med frågan om vad fantasi är, har den kreativa, primära fantasin (imagination) samband med funktioner av schematiserande och produktion i det mänskliga medvetandet, medan den sekundära fantasin (fancy) har att göra med reproduktiva strategier, spegelbilder och ekon av färdiga mallar, modeller.

    Det är väl just i det som brukar kallas det subjunktiva, alltså det möjliga, som mycket av fantasins kraft och dubbelhet uppstår. Möjligheten att föreställa sig det oförutsägbara, det liminala, det gränsöverskridande, paradoxala, omöjliga m m. Eller som Peter uttrycker det: Mycken av vår oro gäller inte det som verkligen är, utan det som möjligen kan komma.


  14. Framtiden.

    Vår allas framtid består enbart av fantasiprodukter som vi hoppfullt eller skrockfullt försöker skåda in i.

    När jag tänker efter består det mesta av mitt inre av fantasibyggen på olika sätt.

    Hur vet jag att Afrika finns, jag har aldrig varit där? Ändå har jag massor av föreställningar om jättekontinenten….

    Vad vore människan utan fantasi? En robot av kött och blod virrande omkring utan inriktning?

    Som en självgående damsugare…


  15. Det är en sak att ha fantasi, en annan att ha förmågan att ge uttryck för den på ett sätt som intresserar omgivningen. Det finns människor med ett rikt fantasiliv som ter sig som tråkmånsar för sin omgivning, eftersom de inte kan (eller vill) dela med sig av sina inre upplevelser. Vem var det som jämförde dylika människor med palats där lysande fester pågår under gnistrande kristallkronor utan att någon utanför märker det för att fönstren är täckta?


  16. Tänk om vi kunde i större utsträckning leva i nuet, jag försöker åtminstone göra det. Men ändå, jag tänker och planerar hur framtiden ska bli, många gånger om dagen.

    Fantasi är ju en del av livet, och dagdrömmar. Jag har dagdrömt mycket i mina dar, men är nog mer realistisk ju äldre jag blir. Dagdrömmer lite mindre. Men jag kommer nog inte sluta helt att dagdrömma. Det är väl en överlevnadsgrej. När den grå vardagen sköljer över en så är dagdrömmarna sköna att ha!


  17. Jag tycker om att ha tråkigt. Har för mycket fantasi för att orka med intryck hela tiden.
    Ibland kan jag inte ens läsa en bok – tankarna flyter iväg till något annat – även om boken är bra.
    Om jag fantiserar om något sorgligt kan jag börja gråta, om något dumt – pumpar adrenalinet igång och jag vill slåss. Jag har kommit på mig själv med att prata högt – för mig själv – så att andra har hört – skällt på någon som jag i fantasin varit arg på. Då känner jag mig verkligen som en byfåne.

    När jag går tänker jag bra.
    Och när jag cyklar.
    Och när jag kör bil.
    Ibland tänker jag för bra.
    Då parker jag bilen och tänker lite till – och sen kör jag vidare.

    Jag skulle vilja kunna stoppa tiden och tänka mina egna tankar – allt snurrar så fort – jag missar tåg och räkningar medan fantasierna spinner loss.

    För övrigt tyckte jag om bilden med fest och kristallkronor och täckta fönster som Sune Portin beskrev.
    Ja, jag sitter redan och fantiserar ihop en historia om den bilden.
    Vem kan ha beskrivit de stumma människorna med rikt inre liv så? Tyckte om bilden. En kombination av 1800-talets wienervalser i slottsmiljö – med andra världskrigets mörkläggningsgardiner. Det är vad jag ser. En anakronism.


  18. Jag kom just på varifrån jag stal liknelsen med palatset och kristallkronorna. Det var ungfär så som Arvo Lehtovaara beskrev den schizotyma personligheten i den lärobok i psykologi som vi hade i gymnasierna i Finland på 1960-talet. Det hela faller tillbaka på Ernst Kretschmers typologi, som numera väl hör till bråtet i beteendevetenskapernas skräpkammare.

    Vi läste Lehtovaara för att han satt i studentexamensnämnden. Enligt en uppgift, som jag inte har lyckats bekräfta lär Georg Henrik von Wright ha sagt att Lehtovaara som psykologilärare är som att ha en kock att lära kemi.

    Men för att förklara skillnaden mellan fantasi och fantasi med uttryckförmåga tycker jag att palatsliknelsen fungerar


  19. Mycket tänkvärt och vackert. Fantasin…modet… och orden. Jag bugar och tackar. Anne-Marie Körling



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: