h1

Författarskolan: 4. Russinburken

torsdag, 25 oktober 2007

En av ritualerna som äger rum då en ny skrivtermin skall inledas efter sommaren, är att jag fyller på min russinburk. Burken i fråga är av plåt, och måste så vara, för jag har möss i min skrivarstuga. (Så sent som igår fångade jag en, levande, i en burfälla: den klängde runt längs gallerväggarna och visade upp sin vackra vitgrå mage, de stora ögonen svarta och uppspärrade; jag bar bort den och släppte den lös i skogen.)

russinburk.jpg

En av de saker jag tyckte var en smula besvärlig med att sitta på universitet och arbeta var detta med fikandet. Vem som helst begriper att syftet var socialt, men jag tyckte att det ofta tog en oherrans mycket tid. (Precis som alla vänliga, pratsjuka och lätt ofokuserade människor vilka titt som tätt stack in sitt huvud genom dörren och ville diskutera TV, världsläget eller annat strunt.) Författare är i regel ensamvargar, aningen udda sådär. Att kunna stå ut med sitt eget sällskap är, som jag påpekat förr, nära nog en förutsättning för yrket. Författare med social talang fyller mig med misstankar. För att inte tala om estradörerna.

Russinburken är viktig för mig, då den låter mig slippa distraktioner som hunger och blodsockerfall. Jag bara river upp en sådan där liten ask, mumsar i mig en handfull russin och knapplar sedan vidare. Riktigt lyckliga dagar glömmer jag helt bort att äta lunch, och det är givetvis russinen som gör detta möjligt.

Den där burken står också – tillsammans med vattenkokaren, tekoppen, och asken med tepåsar – för drömmen om den egna lilla bubblan i tiden och rummet som återfinns i kärnan på var författarexistens. Jag fyller på russinburken och förvandlas till min egen variant av Jules Vernes Ingenjör Robur, på väg att än en gång segla iväg, orörbar, i mitt luftskepp runt världen.

33 kommentarer

  1. Jag har snabbmakaroner (okokta)i min burk, det knastrar så härligt i palten när man behöver väcka de grå.


  2. Det finns ingen ”matvara”som är så nostalgityngd- som russin, för mig. Den röda ”Sun-maid-asken” har följt mig hela livet i olika storlekar. Barnkalas med hälsomedvedna föräldrar-mandarin och russinask i påsen(besvikelse i och för sig). Skidutflykt, skolutflykt-russinask i väskan. Jag har sett min son och andras småbarn fumligt greppa de begärliga sötsöta, bruna, skrynkliga med sina knubbiga små fingrar. Lussebullarnas gömda skatt-russinögon.
    Hur komma åt flest russin i muslin?
    En lite rar-rörande bild med den store författaren och de barnsliga russinen.
    Bergman hade liknande relation till Droste choklad -tycker jag mig ha läst.

    /Stina


  3. Hänger det bara på att tycka om russin och social obegåvning så är jag en stor författare i vardande, men det kanske krävs fler talanger än så…
    Jag längtar redan till nästa avsnitt av författarskolan.


  4. Trevlig text! Förstår det där med misstänksamhet gentemot ”estradörer”…Men det beror väl på HUR de är och låter…Så man ska väl inte dra alla över en kam…Och om kritiken ”bara” bottnar i avund (inga namn här!)…så säger det väl mer om kritikern…eller?🙂 Mohikanen.


  5. Vänliga, pratsjuka och lätt ofokuserade människor är åtminstone betydligt lättare att tas med elektroniskt… Inte sant?

    Drömmer också om en egen bubbla, eller så bara en drängstuga, där man kan slippa åtminstone den närmaste civilisationens mest påträngande dumheter & oväsen. Att en gång för alla få omvärldens alla oviktigheter att dra åt h-e är väl den djupaste drömmen; men så är den väl också ouppnåelig.


  6. Jag behöver saltlakrits – tyvärr tar det slut för fort – och är svårt att hitta.
    För närvarande står det en burk van Slooten Lakridsfigurer på mitt skrivbord. Tom förstås. Den köpte jag på färjan mellan Helsingborg och Helsingör för tio dagar sedan. Jag köpte tvåburkar – en till mig och en till min lillasyster i Hellebaek. Men egentligen skulle vi båda behöva var sin pipline -som utgick från saltlakritsfabriken och slutade vid våra skrivbord.

    Räkor är ett annat ”must have”-behov som jag har – men de luktar illa efter ett tag och kan inte förvaras i en burk vid skrivbordet.


  7. En typisk semiofor den där russinburken! Semiofor är ju historikern Kryzstof Pomians begrepp för ett objekt i vilket mening och betydelse, starka minnesbilder investerats. Ett symbolladdat objekt alltså. Det finns många sådana betydelsemättade plåtburkar. Alla minns vi väl scenen från filmen Amélie när Amélie tappar korken till en parfymflaska vid åhörandet av nyheten om prinsessan Dianas död i televisionen. En stark serendipitet kommer i rörelse, flaskkorken rullar omkring på golvet och stannar intill en lös kakelplatta i väggen nära golvet. Bakom kakelplattan döljer sig en undangömd plåtask som någon tidigare hyresgäst lämnat efter sig. När Amélie öppnar plåtasken som legat 40 år bakom väggen och ser dess innehåll – tydligen en pojkes gamla samlarkort och leksaker – får hon idén att återge pojken dennes plåtask. Hennes räddningsaktion innebär inte bara ett fysiskt återställande av asken utan också ett retroaktivt återställande av minnen, av en ”borttappad” barndom och blirdärmed ytterst en framåtsyftande handling, en handling med en utopiskt innehåll: att ”återge” askens ägare dennes barndom och därmed också en bättre, mer balanserad, givande framtid. Amélie blir kort sagt en god fé, en sagofigur, en vardaglighetens prinsessa.

    Peters russinburk tycks också fungera lite som en flygande matta, en eskapistisk maskin eller bubbla som avgränsar ett rum där man som författare är oantastlig, omöjlig att komma åt. Också där tänker jag på en film, Pans labyrint, där Ofelia, en kort tid efter det spanska inbördeskriget, står och balanserar mellan verklighetens grymheter och den sagovärld som öppnar sig strax under den verkliga.


  8. Appropå russin eller fantasilöshet eller vad som helst….en av mina egenheter är en stor passion för kommunslogans samt bruksanvisningar för saker som folk borde veta hur man ska använda ändå, som t.ex. tamponger. Är det inte så att du kommer från Boden? Bodens kommunslogan är Fördel Boden…..och jag förstår den bara inte. Jag tänkte att du som historiker kanske har någon idé. When in Europe visit Skurup – den är ju bra eller I Fagersta får du livstid – men Boden, njae.


  9. Ne, jag menar vad jag skriver: det är inte VAD en estraderande författare säger som gör mig misstänksam, det är hans blotta estradörstalang. Skriva är ju något mellan tiga och tala, så varför gå hela vägen ut? Det kan vara ren och pur avundsjuka – för sådana talanger imponerar mycket på mig – men jag tror inte det.


  10. Peter, jag menade inte att just DU var avundsjuk. Det har du ingen anledning till. Du är själv så framgångsrik – UTAN att stå på ngn ”estrad”.
    Men nog kan man tänka sig att NÅGRA är ”förtrödna” på dem som SYNS och HÖRS…
    Självklart är inte ALLA bra…
    Nog bäst att tiga om namn här… :.)
    Mohikanen.


  11. Ingen fara – tog det inte som kritik.


  12. ..ha, ha, detta måste vara en av internets roligaste forum!

    Min storebror krävde kontrollräkning när mamma på lördag eftermiddag hade vispat eggedosis (!) och delat ut de obligatoriska russinen före Barnetimen i NRK som började med en jingel: Nå kommer barnetimen, nå kommer barnetimen, hysj, hysj, hysj, så stille som mus…
    Och han är ändå fem år äldre..

    Russin betyder tröst.

    Här om dagen läste/hörde jag:
    Kritik är intellektets hämd på konsten.

    Av och till känner jag att intellektet i sig är konstens motsättning.

    Hur svårt skall det inte vara att kombinera de tu?


  13. Att Du bar ut den lilla skogsmusen i skogen igen gjorde mig glad. Blev påmind om min kompis som många gånger körde med bilen en bra bit för att släppa ut ”sina” infångade möss i stadens flottaste villaområde!


  14. […] oj jag tror jag ser ett ljus i tunneln.Har ni gott om tid :Läs Peter Englunds upplyftande totalt från samhällets dystopi befriande blogg. Peter skriver istället om den […]


  15. Kaffe då?


  16. Valnötter i plastpåse innehåller mycket mera omega 3. Skall visst vara bättre för neuronerna, synapserna och möjligen också fantasin och författarglöden. I höger pannlob finns dessutom humorn. Treans smörjmedel är enligt experterna ett multikoncept.
    Köper själv dom av en irakisk kärnfysiker i rostig ljusblå Opel.


  17. Varför är du misstänksam mot författare med social begåvning? Enligt mig gäller motsatsen, mera precist, en majoritet av författarskapen genom tiderna förutsätter denna talang.

    Menar du socialt högaktiv?

    Det kan hända att jag missförstod. Vill inte tro att du stereotyperar författare… Beundrar dig nämligen😉

    Tack för underhållningen

    Cheers!


  18. Jag skriver alltså ”misstänksam”. Det betyder inte att jag föraktar dem eller ser ned på dem. Jag har mött med rätta uppburna författare, som jag själv läser med glädje, som har högt utvecklade sociala talanger, vilket bland annat får mig att undra över drivkrafterna bak deras skapande. Är de på en scen för att de skriver, eller skriver de för att hamna på en scen? (SE även min kommentar ovan.)


  19. Russin! Vad fint.
    Igångsättningsritualer är spännande. Man är så laddad då.


  20. Ja, att prata TV är väl strunt egentligen – slöseri med tid! Men att prata om världsläget är väl kul, roligt att höra andras åsikter. Men det kan man ju ta på fritiden då förstås.

    Tänk att det finns slöhögar i vår värld som inte vill arbeta. Då kan man se till att fika länge och väl istället för att få något gjort!

    Tur nog så finns det arbetssamma människor, hur skulle annars det se ut? Då hade inte Sverige haft någon välfärd överhuvudtaget!

    Jag tackar min lyckliga stjärna att jag bor i Sverige!


  21. ”Paroles de Poilus” och Captain Joseph Morris. ”The German Air Raids on England 1914-1918” antar jag. Man blir nyfiken. Skriver du om WW1 just nu? I så fall böjer jag mig och väntar ett tag till på del 3. Dina tidigare texter om det stora kriget bär på en lika stor berättelse tror jag. Och den skulle jag gärna läsa.


  22. Till HJ. Ooops! Ja, jag leker just nu med en idé om en Förstavärldskrigs-bok. Men det är osäkert om det blir något. Jag vet om en månad eller så. Kommer att tillkännage det här, isåfall!🙂

    PS. Så du känner till Morris! Ja, det är ett märkligt verk, inte minst för berättelserna om alla de där grundligt misslyckade Zeppelinarräderna, där luftskeppen hamnar i stormar och blåser iväg över halva Europa!


  23. Jag är lite kluven till den här serien, eller rättare sagt dess titel. Vi lever ju i en tid då alla vill vara författare, eller redan utnämt sig till det och där det följaktligen finns ganska gott om skolor som lär de hoppfulla vikten av att använda sinnesintryck i beskrivningar och att rita små tabeller över sina intriger. Det är väl egentligen inget ont i det.
    Men det blir så lätt förvirring mellan yttre attribut och innehåll. Man lär sig att imitera en pos och glömmer att något måste skrivas också.
    Lite som det tidigare nämnda exemplet på personen som inte ville städa sitt skrivbord eftersom kreativa människor ofta har stökigt omkring sig.

    En dum läsare med författardrömmar (kanske jag själv för några år sedan) skulle nog kunna läsa serien och tänka ”Jo, jag ska nog verkligen bli författare. Jag måste bara spara ihop till en bättre soffa först.”
    Och där någonstans på vägen till IKEA kommer nog många bort sig. När soffan väl införskaffats är det ett mål istället för ett medel, och många glömmer kanske rentav vad målet med soffan ytterst var.
    (Man kan givetvis diskutera om det är bra eller dåligt. I en tid då alla vill vara eller är författare antar jag att systemet kräver någon form av gallring.)

    Jag hoppas att ingen missförstår mig. Jag tycker mycket om serien och jag ser fram emot kommande avsnitt men när jag läser titeln blinkar jag hårt och intalar mig att där står ”skrivarvardag” eller något liknande.

    U.J.


  24. Titeln har ett visst mått av ironi över sig. Inte minst för att jag själv inte tror på att skola sig till författare.


  25. […] en förutsättning för författare oktober 30th, 2007 För övrigt får jag för mig att Peter Englund anser att Asperger är en förutsättning för författare.  Någon som älskar isolering och […]


  26. Fantastisk liten text om något så vardagligt som ett snabbt mellanmål. Bra bild också, man anar lite av författaren även där – en bild handlar som bekant inte om att fånga ljus, utan att använda det för att berätta det man tänkt sig.
    Jag slukar sådant här, läste Stephen Kings ”On Writing” i ett svep. Inte för att jag tror på författarskolor, utom som ett sätt för läraren att snabbt tjäna pengar på suckers, men för att det är oerhört fascinerande att se hur andra tänker kring ämnet.


  27. Klart man kan lära sig att skriva. Det är inte svårare än att lära sig spela fiol. Sedan är förstås frågan hur bra det blir. Russin är nog bra men själv blir jag lite kladdig om fingrarna när jag käkar russin. Och då måste jag springa förbi toaletten för att tvätta händerna, vilket i sin tur stör den ack så sköra kreativa processen. Har provat att käka med sked men då sprätter ofta russinen ned på golvet. Livet är hårt!


  28. Det där med att fånga möss i bur låter så humant och är så klart det. Det är en ganska intressant företeelse att vara mänsklig mot gnagare, men varför inte? de konkurerar ju inte med oss. Men, jag provade det en gång för länge sedan. på den tiden tyckte jag mycket illa om att döda möss. inte så att jag brydde mig om ifall grannen ställde till med musmassaker i sin källare. för egen del ville jag inte ha blod på mina händer, inte ens gnagarblod. Nej, de skulle vara vita som liljor i det avseendet.
    Nu till när min humana handling ledde till något rent omänskligt: två möss fångades i buren som stod på vinden. Tankspridd som jag är glömde jag bort buren och en av dessa söta varelser hänföll åt ren kannibalism. Nu tar jag dem i traditionella fäller. Jag kan inte låta min glömska och tankspriddhet orsaka mer onödigt lidande.


  29. Usch, vad hemskt det där ter sig när man ser det på pränt. precis som om min glömska som personlig egenskap skulle vara viktigare än en mus liv. Jag får nog ta in burfällan igen och kanske föra minnesbok över vittjet av den.


  30. Du flyger iväg i ditt luftskepp… En bra beskrivning av den känsla av tyngdlöshet man kan känna när man lyckas förlora sig i en god historisk skildring. Gärna av WW1 som präglat oss så djupt att vi inte fullt ut förstår det.

    Kommer att tänka på att en del anser att Morris i sin bok beskriver den första kontakten från ett flygplan med ett UFO; när Flight Sub-lieutenant J.E.Morgan i januari 1916 drabbade samman med vad som beskrevs som ett ”phantom airship”. (Det kanske var ingenjör Robur han stötte på).

    Lycka till med idén.


  31. […] jag inte) skulle detta skapa misstänksamhet. Åtminstone hos Peter Englund. Han hävdar på sin blogg att författare är ensamvargar, att det krävs av en författare att han/hon kan stå ut i sitt […]


  32. Själv måste jag alltid gå ifrån för min adhd gör att jag inte kan sitta stilla. Så russinen äts ur en gammal kaninmatskål. Men å andra sidan går det åt något kilo i månaden…


  33. Hmm. Vad det gäller det sociala misstänker jag att den gode Englund talar om den typ av författare som gillar att skriva, som rent av finner det njutningsfullt, och framförallt enklare än att prata. Bland talangfulla författare av mer klassisk skönlitteratur brukar det ju som bekant förhålla sig annorlunda.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: